I lördags var det en stor dag...min älskade pappa fyllde 80 år!
*ler*
Födelsedagar som ska vara fulla av glädje och man FIRAR att man är ett år rikare och har ytterligare ett år med erfarenheter att lägga i livsryggsäcken!
Att komma till pappas boende och se min mor irra omkring och duka, lägga upp mängder av kakor på fat och dona med vaser och blommor medans pappa sitter vid ett bord intill en annan boende med sina anhöriga och pratar rörigt om nåt medans han flyttar runt på grejerna på bordet.
Jag försöker få ögonkontakt med honom och säga "Hej pappa, grattis på födelsedagen!".... jag får upprepa mig när jag ser att han inte alls förstår att jag talar med honom och han reser sig för att flytta runt på ett par stolar och återigen plocka med sakerna på bordet.
"Hej Evert.... jag kommer för att gratulera på din födelsedag, du fyller 80 år idag!"
Jag kramar om honom som jag brukar men han besvarar inte kramen.... "Man ska inte ha så mycket landskap det finns för mycket.... det går inte!!" svarar pappa medans han nästan knuffar mig åt sidan för att fortsätta att flytta runt stolarna.
Han känner inte igen mig....det är inget nytt...men det gör ont att se min fina glada långa ståtliga pappa krokryggig med ett allvarligt och bekymrat ansiktsuttryck och den tidigare alltid leende munnen är liksom insjunken och ledsen av att det saknas tänder där innanför....man avläser snabbt att det är ingen bra dag!
Man vill ju så gärna passa på att fira födelsedagarna med honom, vi vet ju inte hur länge vi får göra det!
Men i lördags så tänkte jag att det nästan hade varit bättre om pappa hade fått haft en helt vanlig dag med vanliga rutiner och med den vanliga personalen i en vanligt lugn och trygg miljö, med lite extra gott fika bara.
Det kändes egoistiskt att vi firade pappa... för hur gärna vi ändå vill att det ska vara för hans skull så ställde vi nog till det mer än vad vi gjorde gott av att komma så många på en gång! Mamma ville så gärna fira honom och vi tyckte att vi skulle passa på så hans systrar kunde komma dit och träffa sin bror som de inte sett på några år...och alla vi andra som älskar honom och som han gjort så enormt mycket fint för under årens lopp, vi ville bara så väl och så kändes alltihop bara så fel!!
*ser allvarlig ut*
Förbannade jävla alzheimer..... att se och höra pappa skrika "TYST" och dunka näven i bordet när hans barnbarnsbarn skrattade och pratade är så allt som inte pappa är och har varit!!
Att se mina barns ögon och den reaktion de fick när de såg hur dålig deras goa morfar har blivit är otroligt jobbig!! De har alltid älskar morfar och han har alltid älskat dem och det har varit jobbigt för dem att åka till Sigghusberg där morfar bor för att hälsa på honom.... att hälsa på en numera totalt främmande man som tagit över deras morfars kropp är inte enkelt!!
*skakar på huvudet*
Hur gärna de än vill och önskar att deras morfar ska finnas därinne nånstans så är det svårt för dem att hitta honom, det är svårt för dem att hantera hela situationen med att hitta något att försöka samtala om trots att han svarar galet eller blir arg eller inte svarar alls. Jag begär inte av mina barn att de SKA hälsa på morfar för att han är deras morfar!!! De har det minst lika svårt som jag har det och jag kan ändå hantera situationen kring samtal och även försöka lugna honom när han blir arg eller ledsen. Då kommer nämligen den gamla undersköterskan/psykiatriskötaren i mig fram och jag stänger av mina egna känslor som pockar på.... tårarna som bränner bakom ögonlocken och skriket som vill ut ur mitt bröst av den sorg och saknad jag känner!
Jag gråter hemma.... jag gråter när jag tänker på honom och jag gråter när jag nu skriver om honom!
*torkar tårarna som rinner utmed kinderna*
Jag kan inte visa honom att jag är ledsen, förtvivlad och arg.... han känner det...jag ser det när jag ibland lyckas fånga hans blick och få den att stanna i mina ögon en stund!
Det är svårt att få min mor att förstå varför inte jag och mina barn hälsar på så ofta. Hon säger ofta att hon har svårt att förstå varför alla vi som han har gjort så mycket för inte åker och hälsar på, hon säger att han pratar om alla sina barn och då tycker hon det är tråkigt att vi inte bryr oss om honom!
*suckar lätt*
Jag har försökt att förklara... men hon förstår inte riktigt hur vi känner och hon säger att hon är tvungen att hälsa på honom för att de är gifta och hon älskar honom och att hon får dåligt samvete om hon inte åker dit!
Vi har också dåligt samvete och det är tungt att höra att hon är besviken på oss för att vi inte åker dit. Det tynger det redan så tunga dåliga samvetet.... jag förstår hur hon känner, jag kan föreställa mig hur det skulle vara i precis den situationen....att ens livs stora kärlek finns där men ändå inte, att inte nå fram...att bli bemött med hårda ord och knutna händer i luften och att inte bli igenkänd.... men det är ändå så att vi barn med respektive och alla barnbarn MÅSTE få ha våra egna känslor, vi måste få hantera det på det sättet som vi känner att vi mår bäst i!
Vi älskar inte pappa/svärfar/morfar mindre för att vi inte åker och hälsar på lika ofta som hans fru gör! Det är för att vi älskar honom så mycket som det gör så himla ont att åka och hälsa på....att se alzheimern göra honom så illa och ta den finaste mannen jag vet ifrån oss!
Att vi inte hälsar på betyder inte att vi struntar i honom eller att vi aldrig mer vill se honom.... det känns oerhört svårt att sitta intill honom och försöka hålla ett samtal igång eller bara hålla i handen för att han ska känna närheten och kanske, kanske känner han igen nåt.... kanske KÄNNER han att det är jag, hans dotter som stryker honom över handryggen lugnande och kämpar med att hålla tårarna borta!
*ler*
Födelsedagar som ska vara fulla av glädje och man FIRAR att man är ett år rikare och har ytterligare ett år med erfarenheter att lägga i livsryggsäcken!
Att komma till pappas boende och se min mor irra omkring och duka, lägga upp mängder av kakor på fat och dona med vaser och blommor medans pappa sitter vid ett bord intill en annan boende med sina anhöriga och pratar rörigt om nåt medans han flyttar runt på grejerna på bordet.
Jag försöker få ögonkontakt med honom och säga "Hej pappa, grattis på födelsedagen!".... jag får upprepa mig när jag ser att han inte alls förstår att jag talar med honom och han reser sig för att flytta runt på ett par stolar och återigen plocka med sakerna på bordet.
"Hej Evert.... jag kommer för att gratulera på din födelsedag, du fyller 80 år idag!"
Jag kramar om honom som jag brukar men han besvarar inte kramen.... "Man ska inte ha så mycket landskap det finns för mycket.... det går inte!!" svarar pappa medans han nästan knuffar mig åt sidan för att fortsätta att flytta runt stolarna.
Han känner inte igen mig....det är inget nytt...men det gör ont att se min fina glada långa ståtliga pappa krokryggig med ett allvarligt och bekymrat ansiktsuttryck och den tidigare alltid leende munnen är liksom insjunken och ledsen av att det saknas tänder där innanför....man avläser snabbt att det är ingen bra dag!
Man vill ju så gärna passa på att fira födelsedagarna med honom, vi vet ju inte hur länge vi får göra det!
Men i lördags så tänkte jag att det nästan hade varit bättre om pappa hade fått haft en helt vanlig dag med vanliga rutiner och med den vanliga personalen i en vanligt lugn och trygg miljö, med lite extra gott fika bara.
Det kändes egoistiskt att vi firade pappa... för hur gärna vi ändå vill att det ska vara för hans skull så ställde vi nog till det mer än vad vi gjorde gott av att komma så många på en gång! Mamma ville så gärna fira honom och vi tyckte att vi skulle passa på så hans systrar kunde komma dit och träffa sin bror som de inte sett på några år...och alla vi andra som älskar honom och som han gjort så enormt mycket fint för under årens lopp, vi ville bara så väl och så kändes alltihop bara så fel!!
*ser allvarlig ut*
Förbannade jävla alzheimer..... att se och höra pappa skrika "TYST" och dunka näven i bordet när hans barnbarnsbarn skrattade och pratade är så allt som inte pappa är och har varit!!
Att se mina barns ögon och den reaktion de fick när de såg hur dålig deras goa morfar har blivit är otroligt jobbig!! De har alltid älskar morfar och han har alltid älskat dem och det har varit jobbigt för dem att åka till Sigghusberg där morfar bor för att hälsa på honom.... att hälsa på en numera totalt främmande man som tagit över deras morfars kropp är inte enkelt!!
*skakar på huvudet*
Hur gärna de än vill och önskar att deras morfar ska finnas därinne nånstans så är det svårt för dem att hitta honom, det är svårt för dem att hantera hela situationen med att hitta något att försöka samtala om trots att han svarar galet eller blir arg eller inte svarar alls. Jag begär inte av mina barn att de SKA hälsa på morfar för att han är deras morfar!!! De har det minst lika svårt som jag har det och jag kan ändå hantera situationen kring samtal och även försöka lugna honom när han blir arg eller ledsen. Då kommer nämligen den gamla undersköterskan/psykiatriskötaren i mig fram och jag stänger av mina egna känslor som pockar på.... tårarna som bränner bakom ögonlocken och skriket som vill ut ur mitt bröst av den sorg och saknad jag känner!
Jag gråter hemma.... jag gråter när jag tänker på honom och jag gråter när jag nu skriver om honom!
*torkar tårarna som rinner utmed kinderna*
Jag kan inte visa honom att jag är ledsen, förtvivlad och arg.... han känner det...jag ser det när jag ibland lyckas fånga hans blick och få den att stanna i mina ögon en stund!
Det är svårt att få min mor att förstå varför inte jag och mina barn hälsar på så ofta. Hon säger ofta att hon har svårt att förstå varför alla vi som han har gjort så mycket för inte åker och hälsar på, hon säger att han pratar om alla sina barn och då tycker hon det är tråkigt att vi inte bryr oss om honom!
*suckar lätt*
Jag har försökt att förklara... men hon förstår inte riktigt hur vi känner och hon säger att hon är tvungen att hälsa på honom för att de är gifta och hon älskar honom och att hon får dåligt samvete om hon inte åker dit!
Vi har också dåligt samvete och det är tungt att höra att hon är besviken på oss för att vi inte åker dit. Det tynger det redan så tunga dåliga samvetet.... jag förstår hur hon känner, jag kan föreställa mig hur det skulle vara i precis den situationen....att ens livs stora kärlek finns där men ändå inte, att inte nå fram...att bli bemött med hårda ord och knutna händer i luften och att inte bli igenkänd.... men det är ändå så att vi barn med respektive och alla barnbarn MÅSTE få ha våra egna känslor, vi måste få hantera det på det sättet som vi känner att vi mår bäst i!
Vi älskar inte pappa/svärfar/morfar mindre för att vi inte åker och hälsar på lika ofta som hans fru gör! Det är för att vi älskar honom så mycket som det gör så himla ont att åka och hälsa på....att se alzheimern göra honom så illa och ta den finaste mannen jag vet ifrån oss!
Att vi inte hälsar på betyder inte att vi struntar i honom eller att vi aldrig mer vill se honom.... det känns oerhört svårt att sitta intill honom och försöka hålla ett samtal igång eller bara hålla i handen för att han ska känna närheten och kanske, kanske känner han igen nåt.... kanske KÄNNER han att det är jag, hans dotter som stryker honom över handryggen lugnande och kämpar med att hålla tårarna borta!
Förlåt käraste pappa för att vi inte är starka nog att finnas för dig, vi kämpar och jag tänker på dig så mycket.... alldeles för mycket!
Det är en lång utdragen sorg....en fruktansvärd sorg och saknad som är kantad av dåligt samvete och tankar som gör livet lite tuffare... nedbrytandet av min fina pappa går för långsamt. Det låter fruktansvärt, men jag vill att sjukdomsförloppet i det här läget ska gå mycket snabbare. Alzheimers sjukdom har redan tagit honom och han är förlorad till en värld där han inte förstår och inte kan göra sig förstådd, han visste precis vad som väntade honom och han önskade livet ur sig själv gång på gång för att slippa det långa lidandet!
Hur länge ska han behöva slitas itu av det som sakta men säkert äter upp hans förstånd?
Hur ska vi kunna orka se och vara i den här långa segt utdragna sorgen?
Hur grymt får livet lov att vara?
När ska hans fina hjärta få ro och slippa ångest och förtvivlan?
*skakar på huvudet*
Jag vet, det låter fruktansvärt att önska livet ur sin egen far, men det är allt annat än rättvist för honom att leva så här!! Även fast jag vet att den fina personalen på boendet tar så väl hand om honom och jag har funnit ro i att de faktiskt är hans "nya" familj, den trygghet han behöver för att kunna uthärda den långdragna och ondskefulla process som det innebär att ha alzheimers. De är så duktiga och vet precis hur de ska ta hand om honom, alltifrån att byta blöjor som är fulla av avföring eller att torka kiss på golvet bakom stolar eller vid sidan av handfatet... att försöka klä honom på morgonen trots att han blir arg när han inte förstår vad som händer, när de lugnar honom när han är orolig genom en trygg hand eller att visa honom tillrätta när han letar efter sin säng!!
Jag är så otroligt tacksam över deras hårda arbete och det är tack vare dem som jag kan känna någon form av trygghet och hopp kring pappa och hans sjukdom!
TACK för att ni väljer att ta hand om våra sjuka gamla trots dåliga arbetsförhållanden och taskiga löner, ni är guld värda!
*tittar på all personal som tar hand om pappa*
Jag har så mycket att tacka min fina pappa för och jag älskar honom som en tok!
*blundar och nickar*
Jag hoppas att han någonstans långt inne i sin kropp känner att han finns i mina tankar och mitt hjärta hela tiden!
Tisdagskramar
Fru Moschi
Det är en lång utdragen sorg....en fruktansvärd sorg och saknad som är kantad av dåligt samvete och tankar som gör livet lite tuffare... nedbrytandet av min fina pappa går för långsamt. Det låter fruktansvärt, men jag vill att sjukdomsförloppet i det här läget ska gå mycket snabbare. Alzheimers sjukdom har redan tagit honom och han är förlorad till en värld där han inte förstår och inte kan göra sig förstådd, han visste precis vad som väntade honom och han önskade livet ur sig själv gång på gång för att slippa det långa lidandet!
Hur länge ska han behöva slitas itu av det som sakta men säkert äter upp hans förstånd?
Hur ska vi kunna orka se och vara i den här långa segt utdragna sorgen?
Hur grymt får livet lov att vara?
När ska hans fina hjärta få ro och slippa ångest och förtvivlan?
*skakar på huvudet*
Jag vet, det låter fruktansvärt att önska livet ur sin egen far, men det är allt annat än rättvist för honom att leva så här!! Även fast jag vet att den fina personalen på boendet tar så väl hand om honom och jag har funnit ro i att de faktiskt är hans "nya" familj, den trygghet han behöver för att kunna uthärda den långdragna och ondskefulla process som det innebär att ha alzheimers. De är så duktiga och vet precis hur de ska ta hand om honom, alltifrån att byta blöjor som är fulla av avföring eller att torka kiss på golvet bakom stolar eller vid sidan av handfatet... att försöka klä honom på morgonen trots att han blir arg när han inte förstår vad som händer, när de lugnar honom när han är orolig genom en trygg hand eller att visa honom tillrätta när han letar efter sin säng!!
Jag är så otroligt tacksam över deras hårda arbete och det är tack vare dem som jag kan känna någon form av trygghet och hopp kring pappa och hans sjukdom!
TACK för att ni väljer att ta hand om våra sjuka gamla trots dåliga arbetsförhållanden och taskiga löner, ni är guld värda!
*tittar på all personal som tar hand om pappa*
Jag har så mycket att tacka min fina pappa för och jag älskar honom som en tok!
*blundar och nickar*
Jag hoppas att han någonstans långt inne i sin kropp känner att han finns i mina tankar och mitt hjärta hela tiden!
Tisdagskramar
Fru Moschi
