frumoschi.blogg.se

Det första jag inte vill tala om är hur i hela friden det har kunnat gå så lång tid sen jag kände för att blogga senast! *skakar lätt på huvudet*

Det andra är att jag absolut inte vill tala om hur ont jag har i satanskroppen!
*visslar...eller...ja försöker vissla, låter mer som ett blåsljud på hjärtat kanske*

Det tredje jag inte vill tala om är hur mitt liv blev... inte alls som jag hade tänkt mig!
*ser galet fundersam ut*

Sen på fjärde plats.... nej, jag orkar inte tala om pappa om du möter mig på stan!
*ser bestämd ut med tårar som bränner bakom ögonlocken*

Pappa bor ju på äldreboende sen 4 år tillbaka i december. Alzheimers är hans närmaste kompanjon, men långt ifrån hans bästa vän!
Han blev strax innan jul riktigt dålig, så dålig att vi vakade vid hans sida och trodde att han nu skulle få ro och gå vidare! En tia-attack stökade till det för honom men han repade sig hyfsat.
Han fick ett splitternytt vrålåk, den första gången som pappa fick nåt alldeles nytt på fyra hjul!
Det är långtifrån ett åk som han har önskat sig det vet jag med säkerhet, men vi anhöriga är enormt glada över att han getts en möjlighet att röra sig....inte fritt, men ändå inte bara bli liggandes i en säng!

För en vecka sedan blev pappa dålig igen, det visade sig vara en lunginflammation och han fick återigen oss anhöriga omskakade och rädda över om det skulle vara dags nu..... orkar han verkligen mer?!

Jaaa... min pappa han är en superpappa!! Han verkar nu repa sig igen och efter vårt besök hos honom i eftermiddag då jag matade på med nypon-  och blåbärssoppa, chokladpudding, yoghurt och ramlösa så piggnade han till ordentligt.

Han plirade med sina busiga ögon när vi skojar om hur han alltid dissar mig när jag talar med honom, men att jag duger som mattant! *ler och blinkar med ena ögat*
Nej....antagligen så har det nog bara passat in att han råkat skratta när vi pratar om det mer än att han verkligen kommer ihåg att vi skojar om det!
Vi förstår oftast inte vad han säger, men ibland kommer ord och kommentarer så klockrent och härligt att det skapar mycket skratt!
Är det nåt som vi kan vara glada och nöjda över att ge honom då är ju just den glädjen och känslan av att han haft en bra stund, sen att han inte minns att det stunden var med hans ena dotter, måg och deras barn....det spelar inte någon roll alls!!
Att se honom skratta och se busig ut gör så gott och värmer hela mitt innandöme!

JAG behöver det..... jag behöver lite fler glädjestunder med min pappa och bara nåååågra några fler goa möten innan det tar slut!! Egoistiskt!? Jaa....antagligen!!
Jag har de senaste åren haft alldeles för många sorgestunder gällandes min pappa....jag sörjer honom så fruktansvärt att han inte kunde få vara frisk!!
Att han inte fick gå och plocka i sitt växthus, köra sin Volvo, pilla i mina blommor när han kom på besök, att inte höra dörrklockan plinga till sådär speciellt när han svängde förbi på en kopp kaffe....bara för att kolla läget eller flytta nån buske eller nåt!!

Såå...jag vill inte tala om det... min pappa!! Jag är inte stark nog trots att jag försöker!
Jag sväljer gråten, blinkar bort tårarna och försöker tänka på nåt annat....men det är svårt!!
Pappa är och kommer alltid att vara VÄRLDENS BÄSTA PAPPA och idag kan jag inte förställa mig den dagen då mina tankar på honom inte får mig att bli ledsen!
Det finns kanske tankar o åsikter kring hur ofta jag hälsar på min pappa hos er som känner till vår familj.... du kanske är släkt, bekant eller personal på hans boende....jag tänker inte ursäkta mig...aldrig!!
Du kan inte känna det jag gör när jag tänker på min pappa, du vet inte hur många gånger jag varit på väg men får vända för att jag gråter.....eller mer hulkar så illa att det bara inte går!

Så...vi talar inte om det.... jag känner det jag känner och du känner det du känner...och lika lite vet du och jag om varandras innersta och varför vi gör de val vi gör eller har de tankar och åsikter vi har!
*nickar bestämt*
Jag ursäktar aldrig att min pappa betyder allt för mig och att min sorg är galet lång och utdragen....och jag ser ingen ände på när Alzheimersen ska sluta terrorisera min far och vår familj!

Så vi talar inte om pappa när vi ses ....tack!!

Vi kan tala om den fantastiska personal ...som faktiskt är pappas nya lite större familj.... hur fantastiska de är på alla sätt och vis!
De gör ett otroligt jobb med alla våra gamla och jag hoppas verkligen att de en dag kan få skälig lön för den möda, kärlek och omsorg de ger varje dag!!

Kram
Fru Moschi

I lördags var det en stor dag...min älskade pappa fyllde 80 år!
*ler*
Födelsedagar som ska vara fulla av glädje och man FIRAR att man är ett år rikare och har ytterligare ett år med erfarenheter att lägga i livsryggsäcken!

Att komma till pappas boende och se min mor irra omkring och duka, lägga upp mängder av kakor på fat och dona med vaser och blommor medans pappa sitter vid ett bord intill en annan boende med sina anhöriga och pratar rörigt om nåt medans han flyttar runt på grejerna på bordet.
Jag försöker få ögonkontakt med honom och säga "Hej pappa, grattis på födelsedagen!".... jag får upprepa mig när jag ser att han inte alls förstår att jag talar med honom och han reser sig för att flytta runt på ett par stolar och återigen plocka med sakerna på bordet.
"Hej Evert.... jag kommer för att gratulera på din födelsedag, du fyller 80 år idag!"
Jag kramar om honom som jag brukar men han besvarar inte kramen.... "Man ska inte ha så mycket landskap det finns för mycket.... det går inte!!" svarar pappa medans han nästan knuffar mig åt sidan för att fortsätta att flytta runt stolarna.

Han känner inte igen mig....det är inget nytt...men det gör ont att se min fina glada långa ståtliga pappa krokryggig med ett allvarligt och bekymrat ansiktsuttryck och den tidigare alltid leende munnen är liksom insjunken och ledsen av att det saknas tänder där innanför....man avläser snabbt att det är ingen bra dag!

Man vill ju så gärna passa på att fira födelsedagarna med honom, vi vet ju inte hur länge vi får göra det!
Men i lördags så tänkte jag att det nästan hade varit bättre om pappa hade fått haft en helt vanlig dag med vanliga rutiner och med den vanliga personalen i en vanligt lugn och trygg miljö, med lite extra gott fika bara.

Det kändes egoistiskt att vi firade pappa... för hur gärna vi ändå vill att det ska vara för hans skull så ställde vi nog till det mer än vad vi gjorde gott av att komma så många på en gång! Mamma ville så gärna fira honom och vi tyckte att vi skulle passa på så hans systrar kunde komma dit och träffa sin bror som de inte sett på några år...och alla vi andra som älskar honom och som han gjort så enormt mycket fint för under årens lopp, vi ville bara så väl och så kändes alltihop bara så fel!!
*ser allvarlig ut*

Förbannade jävla alzheimer..... att se och höra pappa skrika "TYST" och dunka näven i bordet när hans barnbarnsbarn skrattade och pratade är så allt som inte pappa är och har varit!!
Att se mina barns ögon och den reaktion de fick när de såg hur dålig deras goa morfar har blivit är otroligt jobbig!! De har alltid älskar morfar och han har alltid älskat dem och det har varit jobbigt för dem att åka till Sigghusberg där morfar bor för att hälsa på honom.... att hälsa på en numera totalt främmande man som tagit över deras morfars kropp är inte enkelt!!
*skakar på huvudet*
 
Hur gärna de än vill och önskar att deras morfar ska finnas därinne nånstans så är det svårt för dem att hitta honom, det är svårt för dem att hantera hela situationen med att hitta något att försöka samtala om trots att han svarar galet eller blir arg eller inte svarar alls. Jag begär inte av mina barn att de SKA hälsa på morfar för att han är deras morfar!!! De har det minst lika svårt som jag har det och jag kan ändå hantera situationen kring samtal och även försöka lugna honom när han blir arg eller ledsen. Då kommer nämligen den gamla undersköterskan/psykiatriskötaren i mig fram och jag stänger av mina egna känslor som pockar på.... tårarna som bränner bakom ögonlocken och skriket som vill ut ur mitt bröst av den sorg och saknad jag känner!

Jag gråter hemma.... jag gråter när jag tänker på honom och jag gråter när jag nu skriver om honom!
*torkar tårarna som rinner utmed kinderna*
Jag kan inte visa honom att jag är ledsen, förtvivlad och arg.... han känner det...jag ser det när jag ibland lyckas fånga hans blick och få den att stanna i mina ögon en stund!

Det är svårt att få min mor att förstå varför inte jag och mina barn hälsar på så ofta. Hon säger ofta att hon har svårt att förstå varför alla vi som han har gjort så mycket för inte åker och hälsar på, hon säger att han pratar om alla sina barn och då tycker hon det är tråkigt att vi inte bryr oss om honom!
*suckar lätt*
Jag har försökt att förklara... men hon förstår inte riktigt hur vi känner och hon säger att hon är tvungen att hälsa på honom för att de är gifta och hon älskar honom och att hon får dåligt samvete om hon inte åker dit!

Vi har också dåligt samvete och det är tungt att höra att hon är besviken på oss för att vi inte åker dit. Det tynger det redan så tunga dåliga samvetet.... jag förstår hur hon känner, jag kan föreställa mig hur det skulle vara i precis den situationen....att ens livs stora kärlek finns där men ändå inte, att inte nå fram...att bli bemött med hårda ord och knutna händer i luften och att inte bli igenkänd.... men det är ändå så att vi barn med respektive och alla barnbarn MÅSTE få ha våra egna känslor, vi måste få hantera det på det sättet som vi känner att vi mår bäst i!

Vi älskar inte pappa/svärfar/morfar mindre för att vi inte åker och hälsar på lika ofta som hans fru gör! Det är för att vi älskar honom så mycket som det gör så himla ont att åka och hälsa på....att se alzheimern göra honom så illa och ta den finaste mannen jag vet ifrån oss!
Att vi inte hälsar på betyder inte att vi struntar i honom eller att vi aldrig mer vill se honom.... det känns oerhört svårt att sitta intill honom och försöka hålla ett samtal igång eller bara hålla i handen för att han ska känna närheten och kanske, kanske känner han igen nåt.... kanske KÄNNER han att det är jag, hans dotter som stryker honom över handryggen lugnande och kämpar med att hålla tårarna borta!