frumoschi.blogg.se

Att få ligga och känna solstrålarna bränna gott på kroppen och drömma sig bort till vita sandstränder, böljande palmer och turkost hav.... *blundar och drömmer*...ljuuuuvligt!! Att sen bakgrundsljud som gräsklippare, sopbilen och en granne som talar i telefonen utomhus försöker jag sålla bort för det är ju oerhört sällan man hör sånt på solsemestrarna...haha....

Om jag ska se positiva saker i att vara sjukpensionär så är det just härliga sommardagar utan några som helst krav eller måsten kunna få njuta av allt härligt som solen bär med sig när den värmer så gott och att kunna känna tacksamhet i allt i elände som mitt skröppel innebär för att jag faktiskt får ha det så här gott ändå!
Det allra bästa av allt är ju att jag får så mycket kvalitetstid med mitt barnbarn som jag inte hade fått på samma sätt om jag hade arbetat. Självklart så hade jag önskat att jag var frisk och kunde arbeta och att frivilligt ha kunnat välja att inte jobba så mycket. Men när nu livet blev som det blev och inte som jag trodde det skulle bli, så känner jag inte av något dåligt samvete längre över att njuta av att vara hemmavid och prioritera MIG först och främst!

Jag ser fram emot pingst nu till helgen, då ska jag och maken umgås med våra bästa vänner sen 30 år tillbaka i år, min uppblåsbara gästsäng ska med till Örebro där vi bara ska vara på det där gött kravlösa och avslappnade sättet som bara just vi fyra alltid får till när vi ses!
De få vänner som står mig och maken allra närmast är de bästa man kan ha!
De vet hur begränsad jag är när det kommer till aktiviteter, de är tålmodiga när det gäller just det och de är oerhört lyhörda kring min smärta och att jag inte fungerar så bra varken i kropp eller knopp när smärtan är för jävlig! Vi har livliga samtal, skrattar massor men kan också vara tysta tillsammans, det händer dock inte sååå ofta då vi alla har väldigt mycket att prata om alltsom oftast!
*ler och blinkar med ena ögat*
Vi vet var vi har varandra, vi kan ringa vilken tid på dygnet som helst var vi än är i världen om vi skulle behöva hjälpa, så skulle hjälpen vara där! Det kan ta månader mellan samtal eller att vi ses men varje gång vi hörs av så fortsätter vi där vårt förra samtal avslutades!

I morgon är det  "MormorochAllydag", varje tisdag kommer min lilla goding med sin mamma och myser när de har städerska hemma! Då blir det massa gos, mys, bus och lek på bästa vis.... så otroligt lätt att bara få vara mormor och med den här ovillkorliga kärleken som finns mellan oss så känns livet helt galet underbart och jag skäms inte ett ögonblick över att vara hemma och vara sjukpensionär!
Mitt barnbarn är bästa medicinen som finns, hon får mig att glömma min ständiga värk för en stund!
Jag önskar att den känslan jag får inom mig bara av tanken på henne skulle kunna finnas att köpa på burk, då skulle jag ge bort en burk till alla som aldrig upplevt eller kommer få uppleva denna totala lycka! 
Nu ska jag ut i solen och götta mig några timmar igen, njut av dagen alla ni andra också vetja!

Varm solig kram från Fru Moschi
<3

Men det kommer bättre tider, det brukar det göra...så jag kommer att höra av mig!
*ner och nickar förtroendegivande*

Jag önskar er alla allt gott och är tacksam för alla er som önskar mig detsamma, om inte.....ja då är ni rätt goa ändå!

Kvällskramar
Fru Moschi

Tänk vad väder kan ställa till det i en smärtsam kropp hörrni!!

Det gör så ilsket ont och det gör att jag spänner mig och blir stel, vilket resulterar i mer värk.
*suckar lätt*
Lika ont som det gör när det är gôrkallt ute så smärtar det illa när temperaturen sjunker, svängningarna i min smärtkropp är som en tonårings humör!
Ja och det vet ju vi alla som har varit i den svängen hur det kan vara!
*blinkar med ena ögat*

När min värk svänger så, så påverkas självklart mitt humör också. Jag har jättesvårt för att koncentrera mig och för att vara riktigt glad. Jag biter ihop mina käkar rejält och spänner hela huvudet i det hårda bettet....då kommer huvudvärk, spänningsvärk i nacke och axlar och ner i skuldrorna som ett brev på posten.

Trots att jag borde vara van och då faktiskt borde tänka till och försöka slappna av istället...så går det bara inte. Det är som om smärtan står och skriker rätt in i öronen på mig med en sirenliknande röst, då kan  ni föreställa er hur svårt det blir att lyssna på vad folk talar om runtomkring mig.
För att inte tala om när det blir fler ljud kring mig, som hög musik, högljudda människor, bilar som gasar eller tutar, barn som skriker mm....då går det bara runt i huvudet på mig och det känns som om alla ljud i hela världen studsar omkring i min hjärna!

Det kan vara svårt att få omgivningen att förstå att jag är så påverkad av min smärta dagligen, det är inte "bara" lite värk i ryggen, hela min kropp smärtar och jag kan inte röra min egen hud. Alla mina sinnen är extra skärpta, jag ser och hör saker som inte alla andra omkring mig uppfattar och allt det ska då in i mitt huvud och sorteras tillsammans med ett pågående samtal, hantera värk och koncentrera mig på att kanske köra bil eller svara i telefonen eller annat...ja ni vet normala saker som händer normala människor dagarna i ända!!
*slår ut med armarna och viftar till*

Det BLIR för mycket för mig, så är det bara! Jag söker inte tröst eller att ni ska tycka synd om mig för det, bara lite förståelse för att jag inte alltid är skärpt och hänger med. Jag kanske inte har hälsat tillbaka på dig på ICa tex... DET handlar inte om att jag inte vill hälsa, det handlar om att jag har fått ladda som tusan bara för att ta mig till affären!
Jag får passa på när jag tagit en av mina högre morfindoser under dagen och ibland får jag tom ta extra smärtlindring för att ta mig ut.
När jag kommer till affären så blir det många intryck, ljus, ljud, fipplande med kundkort, scanner.... se trevlig ut, le....jaa...jag tänker extra mycket på att försöka le när jag går utanför dörren. För att inte se sur och grinig ut, för att inte uppfattas som en bitter surmupp som inte hejjar på folk!!
För säga vad man vill....hon kanske inte hälsar den där Fru Moschi, men hon är jävlar i mig glad!!
*ler brett*

Ja och är jag glad... ja då förstår ni så får jag också räkna med att bli ifrågasatt om jag verkligen är så sjuk som jag säger!!
"Du som alltid är så glad o ser så fräsch ut...det kan man inte tro att du har så ont!"
Jag vet inte hur många gånger jag fått den kommentaren under årens lopp!!
*skakar lätt på huvudet*

Men det skiter ja i numera...jag är hellre sjukt glad än friskt sur!!
*blinkar med ena ögat*

Ja vad ville jag nu säga med det här inlägget då!?
*slår ut med armarna och ser frågande ut*
Jo mina vänner.....OM jag inte ser dig när du vinkar på stan när jag kör över torget eller hör/ser dg hejja på ICA eller apoteket, då handlar det inte om att jag är sur på dig eller är högfärdig!
Nej...jag har bara fullt upp med att ta mig från A: mitt hem, till B: dit jag har ärende, med C: mitt skröppel till kropp, för att få med mig D: vad jag nu ska handla eller göra, tillbaka till A utan att ha glömt D eller vart B är för att C tror att det är kvar i A när det borde ha varit klar med D för längesen!!
Japp.....preeeecis.....SÅ rörigt blir det i min skalle när jag har ilsken satansvärk, så nu kanske ni förstår vad jag menar!

Så kom gärna fram och lägg en hand på min arm och säg HEJ, det gör mig jätteglad och då missar jag inte hatt hejja tillbaka!

Kramar
Fru Moschi