hittarecept.se frumoschi.blogg.se - february 2016

Jamen bara det...och bara det...och bara...

Är ikväll galet trött på min värkande kropp....efter att ha haft aktiva dagar i veckan och alldeles för lite vila så inser jag att det måste bli en riktigt lugn helg med återhämtning högst upp på "attgöralistan"!

Ska strax kasta mig in i duschen men måste städa toan först bara.... *blir lite full i skratt*...och känner jag mig själv rätt så blir det...Jag ska BARA vattna blommorna också...och BARA sätta på en maskin tvätt...och sen BARA vika handdukarna som ligger i torktumlaren...och så BARA fila fötterna...och så BARA BARA BARA!!!
Jamen visst blir det tjatigt?!
*slår ut med armarna och skakar på huvudet*
På nåt knepigt vänster så kör jag bara på även fast jag har satansvärk och varenda millimeter av min kropp bara skriker "TAAA DET LUUUGNT!!!"

Det är inte så att jag fattar trögt, jag har ingen att skylla på som lägger en massa måsten på mig, jag bara är sån här!!
Det ÄR viktigt för mig att ha ordning och reda kring mig...antagligen för att jag inte kan kontrollera min egen kropp, så det jag KAN ha koll på det HAR jag koll på. (Jaaaaa det är även så att mitt hår ingår i det jag måste ha koll på)
 *blinkar med ena ögat*

Jag vet att ni är många som säger att jag ska skita i tvätten eller att dammsuga osv, men jag kan inte....jag mår ännu sämre av att inte ha det städat.
Min man har inte samma krav på städ som jag har, därför kan jag inte heller lägga det på honom!

Han har det i och för sig oförskämt bra då han aldrig behöver städa, tvätta, handla eller sköta nåt i hemmet.
*skrattar lite*
Det har ju liksom blivit så att bara för att jag är hemma hela dagarna så känner jag att jag på nåt vis måste ta hand om allt hemma.
Att sitta eller ligga och vänta hela dagarna på att ta tag i städ eller annat tills maken kommer hem och hålla på under sena kvällar och helger istället för att umgås...det känns inte bra!
*rycker lite på axlarna och huvudet*
Därför städar jag lite ganska så ofta, lite som en daglig träning för skröpplet till kropp, jag dammsuger liksom med heeeela kroppen och jag dammar högt och lågt så jag stretchar mina eländiga axlar...ja jag har utformat ett slags träningsschema kombinerat med min städning så att jag kan förena nytta med nöje!
*ler*

Vi köpte in städhjälp ett tag, men gav upp det snabbt då jag fick gå och städa "på mitt sätt" efter att städerskan varit hos oss. Jag klarade inte av att städet inte gjordes så noggrant som jag själv gör....kanske lite därför som maken inte behöver städa heller, för han är inte så noga som jag är!
Vi kände då att det blev för trista pengar att betala för nåt som jag ändå gör om....
Jag är inte pedant, absolut inte...det vet alla som känner mig, kanske bara lite petig!

PAUSAR

Så...efter en massa BARA senare så avslutar jag dagens inlägg medans jag sitter och väntar på att komma in i duschen. Maken hann komma hem ifrån badmintonspelande innan jag hann... mycket riktigt så blev det tvättvikande, fixa matlådor, lite disk....putsa en spegel, ja och toan är klar då!!
*ler och skakar på huvudet åt mig själv*

Ont i kroppen då ja men vad som är gott är att städet inför helgen är klart och imorrn blir det vila!!

God afton till er alla och en önskan om en god natt till er, bjuder på en kvällsbild från thai för att få god stämning!
*ler och nickar*

Kramar
Fru Moschi

 

Ibland eller allt som oftast känner jag mig totalt kuckeliku!

Idag så lyckades jag nästla in mig på lunch hos svärmor och svärfar minsann!!
*ler och blinkar med ena ögat*

Maken var bjuden dit på mat och när jag hörde vad det skulle bli till lunch så såg maken min nöjda blick o frågade om han skulle ringa sin mor och säga att det kommer en till!
Jag är inte den som är den, så jag hängde på och passade på att pyssla lite med ett projekt i samma veva...ja jag behövde liksom åka till storstan (läs Skövde för er som undrar vart) för det så då blev det toppen med lunch samtidigt!

Så efter lunch, projektpyssel och en sväng i två affärer senare så värker kroppen så illa att jag liksom "stänger ner" hela mig själv!
Det tar en enorm energi för mig att vara trevlig och glad och att ta mig i och ur bilen och trampa runt. Nej jag gör mig inte till för att vara trevlig utan jag känner mig trevlig och glad, men jag känner att jag måste vara extra uppmärksam och lyhörd när jag pratar med folk och jag vill verkligen att folk ska känna att jag är intresserad av vad man talar om, komma ihåg samtalet och jag kämpar för att sträcka på kroppen för att inte se ut som en säck potatis...vilket inte heller är så bra för skröpplet till kropp då!
*pekar på eländet till kropp*

Att gå omkring i "snyggskor" frestar på höfter och ljumskar nåt galet och höftledskulorna typ "ploppar ur" emellanåt och då får jag snabbt trycka tillbaka dem igen.... DET gör lite ondare än ett skavsår på hälen kan jag lova, så en halvdag med egentligen inte så mycket aktivitet alls för en normal människa, ställer till det som tusan i min kropp och jag brukar behöva ett par dagar för att repa mig till normal smärtnivå igen.
*nickar långsamt*

Det känns lite löjligt när jag försöker förklara för folk hur tokigt det blir för min kropp bara vid en sån här enkel aktivitet och det ÄR svårt att få alla i min närhet att förstå mina prioriteringar i min vardag.
Bara att hälsa på min mor är ett jätteprojekt för kroppen. Gästparkeringen är en bit ifrån min mors hyreshus och sen är det en trappa upp och den trappan sliter lika illa som om jag skulle springa 10 ggr fram och tillbaka mellan hus och parkering.
*blir matt av bara tanken*
Jag går inte ens upp på övervåningen i vårt hus på månader ibland!!
*skakar på huvudet och börjar genast fundera över om det inte är dags att ta tag i en del på övervåningen*

Japp, så är det att vara jag...mitt skröppel till kropp bestämmer oftast vad jag tillåts göra. Jag får planera in mina eventuella dagsaktiviteter riktigt noga och lägga in vilodagar före och efter.... jag blir så slut i kropp och själ och det är tröttsamt och ledsamt att behöva fundera extra om jag verkligen orkar göra ens trevliga saker med goa vänner!
Roliga, trevliga saker ska man ju längta efter och kasta sig in i utan att behöva oroa sig över att vara totalt slut efteråt!!
*ler och sträcker armarna utåt*
Jag VILL vara rolig, glad, energisk och ha kul...men det gör ont!

Så jag vill bara be er att ha lite tålamod med mig...jag vill fika med DIG och DIG och DIG och vi tänker visst bjuda hem er på mat och mys som vi planerat länge!!
*pekar på vissa personer och nickar*
Jag har inte glömt bort er eller att vi har lovat att ses, jag försöker aaaaaabsolut inte låta tiden gå och hoppas på att ni ska glömma bort att vi ska bjuda hem er!!
LOVAR!!
Det har bara varit jobbigt i kropp och knopp så länge att jag känner mig sån här:
*pekar på bilden nedanför*

Men det kommer bättre tider, det brukar det göra...så jag kommer att höra av mig!
*ner och nickar förtroendegivande*

Jag önskar er alla allt gott och är tacksam för alla er som önskar mig detsamma, om inte.....ja då är ni rätt goa ändå!

Kvällskramar
Fru Moschi

Tänk att det gått 30 år redan!

Sitter och tittar på Sofies änglar på TV och tårarna sprutar.... så enormt sorgliga livsöden människor omkring oss drabbas av varje dag!!

Tanken av att förlora min älskade är för svår för att ens snudda vid och varje gång jag hör talas om någon i min närhet som drabbats just av det fruktansvärda ödet, så går min tankar till att min älskade faktiskt kunde ha varit en av alla dem som får uppleva detta!!
*torkar tårar*

Så nära som för 6 år sen så visste vi inte om jag skulle överleva min elakartade och snabbväxande tumör i mitt högra bröst!
Min man var stark och tillät mig inte att uttala meningen "Tänk om jag inte klarar detta och blir tvungen att lämna er!?"... om och om igen så sa han att det inte var tänkbart, vi skulle fortsätta vara man och fru och mina barn skulle inte förlora sin mamma!
Några år tidigare så fick min kusin lämna sin älskade, sin dotter och sitt första barnbarn alldeles för tidigt. Min kusin förlorade sin mor alldeles för tidigt och hon och jag talade många gånger om hur hemskt hon tyckte det var att hennes familj skulle få känna all den sorg och förtvivlan som hon och hennes syskon och far gjorde!

Alla vet ju hur ont sorg gör, man vet inte hur man ska klara sig utan den person som lämnat en....eller ens hur man ska ta sig igenom dagen!

Tanken av att JAG skulle lämna mina barn och min man i sorg och förtvivlan och inte finnas där och hjälpa dem ta sig igenom dag för dag, ge dem hopp om att man faktiskt överlever svår sorg, att man "lär sig" leva utan sin mamma eller sin älskade...*tar ett djupt andetag*... den tanken var så enormt svår och tung. Jag har alltid varit och kommer troligen alltid vara en person som visar på styrka och trygghet, jag ÄR stark och trygg, men i ovetskapen om huruvida jag skulle få fortsätta leva eller inte gjorde mig till en pytteliten, skakig och svag människa inombords!

Jag visade sällan vad jag kände, jag var ju stark....och trygg....och STARK!! Det bara är den jag är liksom!!
Jag valde att inte berätta för några andra än min familj och ett par nära vänner om att jag hade fått en elak cancersvulst i bröstet.... min älskade tog på sig den uppgiften att meddela mina föräldrar, syskon och svärföräldrar om min cancer samtidigt som jag låg på operationsbordet! Att övriga världen skulle få veta ganska så raskt efter visste jag ju, det brukar ju sprida sig snabbt när någon drabbas av cancer!
Folk blir rädda, ju närmare släkt eller vän man är med den som drabbas desto större blir oron och tanken kring att man själv faktiskt kan drabbas slår en!
*nickar*

På nåt vänster så är det ju ofta så att man måste se riktigt sjuk och dassig ut för att folk ska "tro på" att man är sjuk!
Jag har alltid försökt att klä mig hyfsat, vara i ordning i håret och se glad ut för MIN skull, jag vill tro att jag känner mig mindre sjuk och eländig då. Men det mina vänner har inte alltid varit till min fördel då jag tydligen ser alldeles för frisk och glad ut för att vara sjuk!
Jag är inte den personen som sitter och gråter förtvivlat eller öppnar mitt innersta för någon, inte ens min egen familj eller närmaste vänner. Det kanske låter konstigt, men jag gillar inte när jag känner mig svag eller sårbar...det gör för ont och jag är nog innerst inne livrädd för att alla sorger, all oro och allt annat jobbigt jag varit med om under hela mitt liv skulle bubbla upp och att hela marken skulle rämna under mina fötter och att jag aldrig skulle ta mig upp igen!
*skakar lätt på huvudet*

JAG är den som tröstar, peppar, tar hand om eller vårdar.... det har alltid varit så!
Det var jag som tröstade de som blev ledsna över att jag fått cancer, jag fick lova att allt skulle gå bra att det inte fanns något annat alternativ utan att överleva!!
Jag sa de orden om och om igen, fast jag inte trodde på dem själv!
*tar ett djupt andetag*
Jag tog aldrig livet för givet och gör det fortfarande inte!

Jag bär på mycket sorg, sorg över att inte få vara frisk, över att inte få leva ett "normalt" liv med jobb, fritidssysselsättningar och att få vara smärtfri!
Jag bär på sorg över personer jag förlorat!
Jag bär på sorg över att min far är så sjuk och vetskapen om att han ville dö innan han blev så här sjuk....sorg över att han bad mig flera gånger att sätta ett skott i hans panna så han slapp eländet!
Jag har en sorg över att inte ha den närhet jag önskat med vissa personer i mitt liv, som borde ha funnits för mig när jag behövt, för jag har alltid funnits för dem!
Jag känner sorg över gamla vänner som försvann när jag blev sjuk!
Jag känner sorg över att inte vara så stark inombords som jag ofta visat utåt!
Jag sörjer att min man blivit begränsad i sitt liv pga att jag varit sjuk i så många år, att vi inte kan göra roliga saker tillsammans som andra par, saker som vi sett fram emot att göra tillsammans under vår gemensamma framtid!
Jaa hörrni, jag skulle kunna skriva länge om saker jag känner sorg över!

Men jag vill istället känna en enorm GLÄDJE idag, för jag är glad över att jag är en canceröverlevare!
Jag är galet glad över min älskade och våra barn och deras respektive, ungarna är ju vuxna nu och jag är enormt stolt över att vi har fostrat, älskat och låtit deras personligheter ha format dem till de personer de är idag!
Jag är också väldigt glad över att ha den finaste pappan som finns även fast han inte har en aning om vem jag är eller att just han har fostrat och älskat mig....och alltid har accepterat mig som jag är!
Jag och maken har underbara vänner sen många många år tillbaka, som stannat kvar fast jag varit sjuk och inte alltid orkat umgås eller höra av mig!
*ler brett*
Jag är glad över min älskade man!!

Min glada lista kan jag göra precis hur lång som helst, men jag väljer att avsluta listan idag med hur galet lycklig jag är över att jag och min älskade lever tillsammans här och nu och att det idag är exakt 30 år sen vi blev tillsammans, 30 år!!! Hur galet snabbt har inte tiden gått?
Jag var 17 år och maken var 19 år när vi valde varandra, vi är varandras allra bästa vänner och det känns häftigt att ha hållit ihop i med och motgångar under så lång tid.
Vi fortsätter att välja varandra varje dag och att somna tätt intill varandra varje kväll efter att ha sagt att vi älskar varandra och önska godnatt!
Jag är glad och tacksam över att vara älskad och att älska...och mitt hjärta lovade mig idag att vi ska fortsätta med det i minst 30 år till!
*ler och blinkar med ena ögat*

Varma kramar till er alla
Fru Moschi