Måndag morgon och jag sitter som vanligt med mitt varma svarta i koppen och strökollar på facebook. Det första som mina ögon fastnar till på är LillKickans statusuppdatering om att hon skrivit ett nytt blogginlägg.
Jag klickar mig fram till inlägget och genast dras jag tillbaka ett antal år i tiden och den där bekanta väldigt obehagliga klumpen i magen infinner sig på en sekund.
*ser ledsen ut*
LillKickan skriver om nätmobbning..... hon berättar om hennes tid i grundskolan då hon blev mobbad både i skolar IRL och här hemma via sociala media där unga anonymnt eller med sitt namn uttryckt sig med väldigt otrevliga ord vad de tyckte om henne.
Inte nog med att hon hade full sjå med att hantera att hon som nioåring fick diabetes och tvingades gå med insulinpump som hade en lång slang som via en nål i magen gav henne insulin. Hon fick även alopecia som tioåring och tappade allt sitt hår på tre månader och fick under några år bära peruk.
Sen var hon ju "bara" tonåring som skulle hantera hormoner, skola, fritidssysselsättningar, vänner, ovänner och hennes två kroniska sjukdomar som begränsade henne i hennes vardag.
*skakar lätt på huvet*
Alla dessa hårda ord, smeknamn och de gärningar hon utsattes för under skoltiden var alldeles för mycket att genomlida.
Normalt sett så har man ju som tonåring nog med att bara vara tonåring...LillKickan fick lite tuffare än så.
Det var år med ett otroligt kämpande, det var inte bara ungdomar som mobbades....det var även vuxna i skolans värld. Hon var inte skyddad nånstans. Varje dag gick hon till skolan och kämpade på....
Hon mobbades av skolkamrater efter skoltid i sporthallen vilket resulterade i att hon avslutade sitt idrottande då hon inte orkade stå ut med ord, handlingar och den press det blev kring nåt som skulle vara kul och bra för henne då hennes diabetes krävde att hon rörde på sig.
LillKickan, du ska veta att jag tycker att du har varit oerhört modig i alla år!! Du är en ung tjej med större hjärta än de flesta och allt du varit med om har ändå gjort dig till den fina tjej du är idag!
Jag önskar förstås att du hade fått en helt annan uppväxt....utan två kroniska sjukdomar som du måste hantera i resten av ditt liv, utan mobbning från "vänner", skolkamrater och lärare.
Du har mycket att dela med dig av till andra som sitter i samma situation IDAG och jag hoppas att det är tjejer och killar därute i cybervärlden och IRL som kan läsa det du skriver och känna att de inte är ensamma och att de inte ska godta att bli behandlade illa utan att ta hjälp av vuxna kring sig.
Mamma älskar dig Hjärtat!
Tillsammans kan vi alla bekämpa mobbning överallt!!!
Våga se, våga säga ifrån, våga vara stark och tillåt inte mobbning varken bland barn, ungdomar eller vuxna!
Läs gärna LillKickans berättelse här:
http://gabriellas.se/2014/october/cyberbullies.html
Måndagskramar
Fru Moschi
Jag klickar mig fram till inlägget och genast dras jag tillbaka ett antal år i tiden och den där bekanta väldigt obehagliga klumpen i magen infinner sig på en sekund.
*ser ledsen ut*
LillKickan skriver om nätmobbning..... hon berättar om hennes tid i grundskolan då hon blev mobbad både i skolar IRL och här hemma via sociala media där unga anonymnt eller med sitt namn uttryckt sig med väldigt otrevliga ord vad de tyckte om henne.
Inte nog med att hon hade full sjå med att hantera att hon som nioåring fick diabetes och tvingades gå med insulinpump som hade en lång slang som via en nål i magen gav henne insulin. Hon fick även alopecia som tioåring och tappade allt sitt hår på tre månader och fick under några år bära peruk.
Sen var hon ju "bara" tonåring som skulle hantera hormoner, skola, fritidssysselsättningar, vänner, ovänner och hennes två kroniska sjukdomar som begränsade henne i hennes vardag.
*skakar lätt på huvet*
Alla dessa hårda ord, smeknamn och de gärningar hon utsattes för under skoltiden var alldeles för mycket att genomlida.
Normalt sett så har man ju som tonåring nog med att bara vara tonåring...LillKickan fick lite tuffare än så.
Det var år med ett otroligt kämpande, det var inte bara ungdomar som mobbades....det var även vuxna i skolans värld. Hon var inte skyddad nånstans. Varje dag gick hon till skolan och kämpade på....
Hon mobbades av skolkamrater efter skoltid i sporthallen vilket resulterade i att hon avslutade sitt idrottande då hon inte orkade stå ut med ord, handlingar och den press det blev kring nåt som skulle vara kul och bra för henne då hennes diabetes krävde att hon rörde på sig.
LillKickan, du ska veta att jag tycker att du har varit oerhört modig i alla år!! Du är en ung tjej med större hjärta än de flesta och allt du varit med om har ändå gjort dig till den fina tjej du är idag!
Jag önskar förstås att du hade fått en helt annan uppväxt....utan två kroniska sjukdomar som du måste hantera i resten av ditt liv, utan mobbning från "vänner", skolkamrater och lärare.
Du har mycket att dela med dig av till andra som sitter i samma situation IDAG och jag hoppas att det är tjejer och killar därute i cybervärlden och IRL som kan läsa det du skriver och känna att de inte är ensamma och att de inte ska godta att bli behandlade illa utan att ta hjälp av vuxna kring sig.
Mamma älskar dig Hjärtat!
Tillsammans kan vi alla bekämpa mobbning överallt!!!
Våga se, våga säga ifrån, våga vara stark och tillåt inte mobbning varken bland barn, ungdomar eller vuxna!
Läs gärna LillKickans berättelse här:
http://gabriellas.se/2014/october/cyberbullies.html
Måndagskramar
Fru Moschi
Bästa Pernilla, kunde ej sova inatt och läste hennes blogg vi tre-tiden. Så starkt och bra skrivet. Så orättvist livet är och så otroligt fruktansvärt att sådan här mobbing kan ske både då 2007 och lika väl idag, då lärdom om cyber-världens onda ord leder till självmord, drogmissbruk, till otroliga sår som ständigt smärtar. De är få unnat att lyckas hantera denna "sorg" på ett så skicklig sätt som din fina dotra. Jag beundrar hennes person och hennes kämpar anda. Förstår ej vad hon fått den ifrån... 😘. Jag förstår att hon vid sin unga ålder gått igenom enorm ondska från elakt håll. Hon har lyckats att övervinna de onda och hon kommer fortsätta att vinna över dem. Hoppas du får en bra dag. Förstår att du är stolt över din Lillkicka, det skulle jag också vara stort som hennes mor. 💖💖💖