Idag så lyckades jag nästla in mig på lunch hos svärmor och svärfar minsann!!
*ler och blinkar med ena ögat*
Maken var bjuden dit på mat och när jag hörde vad det skulle bli till lunch så såg maken min nöjda blick o frågade om han skulle ringa sin mor och säga att det kommer en till!
Jag är inte den som är den, så jag hängde på och passade på att pyssla lite med ett projekt i samma veva...ja jag behövde liksom åka till storstan (läs Skövde för er som undrar vart) för det så då blev det toppen med lunch samtidigt!
Så efter lunch, projektpyssel och en sväng i två affärer senare så värker kroppen så illa att jag liksom "stänger ner" hela mig själv!
Det tar en enorm energi för mig att vara trevlig och glad och att ta mig i och ur bilen och trampa runt. Nej jag gör mig inte till för att vara trevlig utan jag känner mig trevlig och glad, men jag känner att jag måste vara extra uppmärksam och lyhörd när jag pratar med folk och jag vill verkligen att folk ska känna att jag är intresserad av vad man talar om, komma ihåg samtalet och jag kämpar för att sträcka på kroppen för att inte se ut som en säck potatis...vilket inte heller är så bra för skröpplet till kropp då!
*pekar på eländet till kropp*
Att gå omkring i "snyggskor" frestar på höfter och ljumskar nåt galet och höftledskulorna typ "ploppar ur" emellanåt och då får jag snabbt trycka tillbaka dem igen.... DET gör lite ondare än ett skavsår på hälen kan jag lova, så en halvdag med egentligen inte så mycket aktivitet alls för en normal människa, ställer till det som tusan i min kropp och jag brukar behöva ett par dagar för att repa mig till normal smärtnivå igen.
*nickar långsamt*
Det känns lite löjligt när jag försöker förklara för folk hur tokigt det blir för min kropp bara vid en sån här enkel aktivitet och det ÄR svårt att få alla i min närhet att förstå mina prioriteringar i min vardag.
Bara att hälsa på min mor är ett jätteprojekt för kroppen. Gästparkeringen är en bit ifrån min mors hyreshus och sen är det en trappa upp och den trappan sliter lika illa som om jag skulle springa 10 ggr fram och tillbaka mellan hus och parkering.
*blir matt av bara tanken*
Jag går inte ens upp på övervåningen i vårt hus på månader ibland!!
*skakar på huvudet och börjar genast fundera över om det inte är dags att ta tag i en del på övervåningen*
Japp, så är det att vara jag...mitt skröppel till kropp bestämmer oftast vad jag tillåts göra. Jag får planera in mina eventuella dagsaktiviteter riktigt noga och lägga in vilodagar före och efter.... jag blir så slut i kropp och själ och det är tröttsamt och ledsamt att behöva fundera extra om jag verkligen orkar göra ens trevliga saker med goa vänner!
Roliga, trevliga saker ska man ju längta efter och kasta sig in i utan att behöva oroa sig över att vara totalt slut efteråt!!
*ler och sträcker armarna utåt*
Jag VILL vara rolig, glad, energisk och ha kul...men det gör ont!
Så jag vill bara be er att ha lite tålamod med mig...jag vill fika med DIG och DIG och DIG och vi tänker visst bjuda hem er på mat och mys som vi planerat länge!!
*pekar på vissa personer och nickar*
Jag har inte glömt bort er eller att vi har lovat att ses, jag försöker aaaaaabsolut inte låta tiden gå och hoppas på att ni ska glömma bort att vi ska bjuda hem er!!
LOVAR!!
Det har bara varit jobbigt i kropp och knopp så länge att jag känner mig sån här:
*pekar på bilden nedanför*
Men det kommer bättre tider, det brukar det göra...så jag kommer att höra av mig!
*ner och nickar förtroendegivande*
Jag önskar er alla allt gott och är tacksam för alla er som önskar mig detsamma, om inte.....ja då är ni rätt goa ändå!
Kvällskramar
Fru Moschi
*ler och blinkar med ena ögat*
Maken var bjuden dit på mat och när jag hörde vad det skulle bli till lunch så såg maken min nöjda blick o frågade om han skulle ringa sin mor och säga att det kommer en till!
Jag är inte den som är den, så jag hängde på och passade på att pyssla lite med ett projekt i samma veva...ja jag behövde liksom åka till storstan (läs Skövde för er som undrar vart) för det så då blev det toppen med lunch samtidigt!
Så efter lunch, projektpyssel och en sväng i två affärer senare så värker kroppen så illa att jag liksom "stänger ner" hela mig själv!
Det tar en enorm energi för mig att vara trevlig och glad och att ta mig i och ur bilen och trampa runt. Nej jag gör mig inte till för att vara trevlig utan jag känner mig trevlig och glad, men jag känner att jag måste vara extra uppmärksam och lyhörd när jag pratar med folk och jag vill verkligen att folk ska känna att jag är intresserad av vad man talar om, komma ihåg samtalet och jag kämpar för att sträcka på kroppen för att inte se ut som en säck potatis...vilket inte heller är så bra för skröpplet till kropp då!
*pekar på eländet till kropp*
Att gå omkring i "snyggskor" frestar på höfter och ljumskar nåt galet och höftledskulorna typ "ploppar ur" emellanåt och då får jag snabbt trycka tillbaka dem igen.... DET gör lite ondare än ett skavsår på hälen kan jag lova, så en halvdag med egentligen inte så mycket aktivitet alls för en normal människa, ställer till det som tusan i min kropp och jag brukar behöva ett par dagar för att repa mig till normal smärtnivå igen.
*nickar långsamt*
Det känns lite löjligt när jag försöker förklara för folk hur tokigt det blir för min kropp bara vid en sån här enkel aktivitet och det ÄR svårt att få alla i min närhet att förstå mina prioriteringar i min vardag.
Bara att hälsa på min mor är ett jätteprojekt för kroppen. Gästparkeringen är en bit ifrån min mors hyreshus och sen är det en trappa upp och den trappan sliter lika illa som om jag skulle springa 10 ggr fram och tillbaka mellan hus och parkering.
*blir matt av bara tanken*
Jag går inte ens upp på övervåningen i vårt hus på månader ibland!!
*skakar på huvudet och börjar genast fundera över om det inte är dags att ta tag i en del på övervåningen*
Japp, så är det att vara jag...mitt skröppel till kropp bestämmer oftast vad jag tillåts göra. Jag får planera in mina eventuella dagsaktiviteter riktigt noga och lägga in vilodagar före och efter.... jag blir så slut i kropp och själ och det är tröttsamt och ledsamt att behöva fundera extra om jag verkligen orkar göra ens trevliga saker med goa vänner!
Roliga, trevliga saker ska man ju längta efter och kasta sig in i utan att behöva oroa sig över att vara totalt slut efteråt!!
*ler och sträcker armarna utåt*
Jag VILL vara rolig, glad, energisk och ha kul...men det gör ont!
Så jag vill bara be er att ha lite tålamod med mig...jag vill fika med DIG och DIG och DIG och vi tänker visst bjuda hem er på mat och mys som vi planerat länge!!
*pekar på vissa personer och nickar*
Jag har inte glömt bort er eller att vi har lovat att ses, jag försöker aaaaaabsolut inte låta tiden gå och hoppas på att ni ska glömma bort att vi ska bjuda hem er!!
LOVAR!!
Det har bara varit jobbigt i kropp och knopp så länge att jag känner mig sån här:
*pekar på bilden nedanför*
Men det kommer bättre tider, det brukar det göra...så jag kommer att höra av mig!
*ner och nickar förtroendegivande*
Jag önskar er alla allt gott och är tacksam för alla er som önskar mig detsamma, om inte.....ja då är ni rätt goa ändå!
Kvällskramar
Fru Moschi