frumoschi.blogg.se

OH OH.....domdodompdompdomdodompododompodompompm....OHOH!!!
*klappar med händerna*

Ja ni skulle bara ha varit med alltså!! Orup i sitt esse på Hamburgerbörs... det bästa liveframträdandet jag har sett Orup göra kan jag lova!!
*nickar frenetiskt*

Vi åkte till Stockholm med våra godingar Mr & Mrs Blues, men vi brukar kalla dem Madde och Jocke kort och gott!
De är våra bästa vänner sedan 26 år tillbaka och vi hittar på lite bus tillsammans med jämna mellanrum. De är såna där vänner som man kan sitta tysta med en längre stund utan att det blir pinsam tystnad, vi kan fåna oss som om vi tror vi är tonåringar igen, vi kan ha långa allvarliga samtal....vi kan vara oense om saker men alltid respektera andras åsikter och samtala i ämnena som vi tycker olika om utan att bli osams eller bli arga på varandra.
*ler nöjt*
Vi stortrivs med dessa godingar och att ha haft en galet go helg med dem som vi kommer minnas med enormt mycket glädje och tacksamhet så länge vi lever känns ju nästan oförskämt gott!!

Vi checkade in på ett jättemysigt hotell under lördageftermiddagen, efter att ha varit en sväng till Täby centrum för att provsitta och klämma på en Tesla som Herr Faschi är mer än förtjust i
.
Vid 17.30 var vi framme vid Hamburgerbörs där vi mottogs av serveringspersonalen som tog mycket väl hand om oss under kvällen.
Vi startade med en flaska champage och sedan en tvårätters middag och en massa gott att dricka.... vårt bord var längst upp och längst bak i lokalen
.
Vi hade helt perfekt utsikt över scenen och när Orup drog igång vid 21-tiden var vi peppade som tusan!
Satan i gatan vad bra han är den där mannen!! Att han också gjorde denna kväll extra mycket minnesvärd för just mig och Tony känns som en enormt skön bonus!
Det är nämligen som så att jag för ett par veckor sedan skrev ett mail till Hamburgerbörs med en förfrågan om det mööööjligen skulle kunna funka att få hjälp av Orup att tacka min underbara man för all go kärlek och stötta jag fått i alla år. Lite extra ville jag poängtera hur viktig han har varit för mig under de senaste fem åren, att han sen jag fick min bröstcancer varit viktigare än någonsin och att jag ville tacka för att han alltid finns där för mig.
Jag skrev i mailet att vi har mängder av minnen till Orups låtar och att vi under 80-talet sett och hört honom live samt att vi sällan är ute och förlustar oss då min kroniska smärtar begränsar vårt tidigare socialt rika liv.

När Orup hade kört ett gäng upptempolåtar så sänktes tempot, belysningen dämpades och Orup började med att berätta att han inför varje show får en uppsjö av mail där folk önskar fira femtioåringar eller bröllopsdagar och sånt. Men han hade fått ett mail..... ett som han inte kunde släppa, som berörde honom "Det här mailet berörde mig väldigt och jag vill nu hjälpa Pernilla som vill hälsa till sin man, som enligt Pernilla funnits vid hennes sida och stöttat henne i flera år då hon haft det tufft med sjukdom. De har barn tillsammans och har varit tillsammans i många år.... Pernilla hälsar till sin man Tony att hon älskar honom och är så glad och tacksam över att han finns vid hennes sida.... Jag önskar er allt gott...."...*suckar av välbehag*... tänk att han läste mitt mail och tog mina ord till sig och hjälpte mig att hälsa min älskade make under showen!! Nu i efterhand så minns jag knappt allt fint som Orup sa på scenen....men känslan av att han bara tog till sig mitt mail och framförde min hälsningar...av ALLA mail han får, det kändes otroligt speciellt!!

Jag hade också önskat "Jag blir hellre jagad av vargar" och Orup tajmade min hälsning precis innan han levererade denna låt!
*slår ut med armarna och ler brett*
Maken tittade på mig och såg frågande ut.... "är det du som....?"
Tårarna började trilla på min kära make och så även på våra bästa vänner.... ja Madde hon snörvlade i tre låtar till innan hon sansade sig... *skrattar lätt*.... tusan så gött det kändes, min man han blev så himla rörd och jag känner att jag verkligen fick enormt fin hjälp av Orup att förklara min kärlek och tacksamhet till min man!

Jag har tackat Orup på hans facebooksida och han "gillade" mitt inlägg så nu vet jag att han förstår att jag är otroligt tacksam!

Jag tror inte ni kan ana hur viktig Orup och hans låtar är för mig och min man, vi har så enormt mycket fina minnen till alla hans låtar och vi älskar verkligen hans musik och hans artistskap.
För alla er som ännu inte bokat in hans show #Viva la Pop ..... BOKA NU!!! Det var en sketabra show, fantastiskt band och alla på scenen såg ut att ha hur kul som helst!! Jag kan tänka mig att se den igen....och igen....och igen!!

Tack goaste Madde och Jocke för våra goa helg!!! / Fru Moschi och Herr Faschi

Igår kväll var det ju återigen dags för den årliga cancergalan på TV.
Ooootroliga summor skänks av svenskarna varje år och över 20 000 personer blev månadsgivare.
Jättefint....och toppen på alla sätt!!
*nickar och ser allvarlig ut*
Men helt ärligt så är det SKITJOBBIGT att se på galan varje år!
*tar ett djupt andetag*

Även fast jag inte går och grubblar mig småtokig över min cancerdiagnos och om den kommer tillbaka och hur blir det då?!
*slår ut med armarna*
Så... jaa.... när alla berättelser om de cancersjuka män och kvinnor berättas, bilder, filmsnuttar och sen om personen har tur så sitter han eller hon i publiken och nån av programledarna går fram och säger nåt fantastiskt till dem efter just deras historia har berättats.... just DÅ brister allt inombords... jag kämpar och kämpar för att inte börja gråta, men det forsar och jag snorar som en tok och rusar ut på toa och bölar en stund.
Sen försöker jag skärpa till mig och sätter mig i soffan igen....nästa man eller kvinna dyker upp i rutan och deras familjer berättar sina historier om hur de uppfattar hela den desperata situationen kring cancersjukdomen...då är det kört igen!
Det är alldeles för laddat för mig, jag nästan önskar att min man ska byta kanal eller att telefonen ska ringa eller vad som helst som får mig att slippa se galan!!

Det är ju superfint med alla pengar som trillar in och de stora butikskedjorna som drar in miljoner till cancerforskningen...tack alla som bidrar, det är tack vare er och alla forskare som jag kan sitta i soffan och böla när cancergalan visas!! Men känslan av att vara en av alla de som drabbats av den här skitsjukdomen blir överväldigande och jag rår inte för att jag känner en bismak av de klämkäcka programledarnas fina ord och slagdängor kring hur cancern ska besegras!
Att se killen som satt i publiken igår med sin aggressiva hjärncancer....hur han väntar in döden och liksom hamnar i ett jippo kring cancer.... jag vet.... jag vet att allt verkligen bara är fint tänkt och att det betyder oerhört mycket för alla som kommer att drabbas av cancer i framtiden!!
Jag vet!!
Men ändå så mår jag lite illa av den här galan..... jag skulle önska att fler av oss "vanliga" människor som drabbats av cancer fick komma och sitta i publiken, javisst det finns flera kändisar som drabbats och om det inte är de själva så har de någon anhörig eller bekant som fått skiten...men jag känner ändå att det blir lite mer en "kändisgrej" över det hela!
Missförstå mig inte, jag tycker galan är bra..... men MIN känsla av obehag, skräck och rädsla tar över.

Den fruktansvärda skräcken inför att få tillbaka skiten är större än alla andra dagar på året JUST den här kvällen. Jag vill såååå gärna inte ha tillbaka skiten......tack!

Oktober månad....bröstcancermånaden!
För exakt 5 år sen satt jag i min soffa med nyoperarat bröst i väntan på strålning och besked om cellgifter... för 5 år sen var det riktigt otäckt och det är nog det som får mig att reagera så fruktansvärt starkt just den här kvällen då galan sänds på TV...jag får tillbaka den skräckfyllda känslan av rädsla för att förlora mitt liv med min familj, att dö med smärta och att inte ha kontroll på min kropp....att sakta men säkert tyna bort framför mina barn och min mans ögon.... att lämna dem med sorg och smärta... DET är fan inte gött att grubbla på och vara rädd för att det kanske en dag kommer bli så.
Jag är inte rädd för att dö...jag har bara inte tid och inte lust och jag vill inte såra min familj!!

Avklätt, utlämnande, klämmande, smärtsamt och nervöst... det kan nog sammanfatta morgonens mammografibesök!
Fast jag gjort det sååå många gånger så känner jag mig TOOOTALT handfallen när jag står där inne i det vita kala rummet, alldeles bar på överkroppen...svarandes på samma frågor som alltid och alltid med mitt påklistrade coola leende....som om jag inte vore ett dugg orolig eller nervös över hela situationen.
*skakar lätt på huvudet*
Idag hade jag en supertrevlig sköterska, jätteglad, trevlig och hon kändes så himla proffsig när hon ställde alla sina frågor och sitt kallprat för att få mig bekväm i situationen.

Trots att jag vet precis varför hon talar fort men ändå lugnt, trevligt, artigt och lite sådär lagom intresserad av vädret utanför och vad jag ska göra resten av dagen....så känner jag ju att allt liksom hör till "spelet". Den här sköterskan har snappat hur hon ska göra för att få patienterna lugna och att man så lite som möjligt ska känna sig "i kläm" när man står där med ena bröstet efter den andra hårt ihoppressat mellan en plastskiva och röntgenapparaten.

Fast det hela är över på typ 8 minuter och jag är påklädd och på väg till bilen igen så känns den här stunden som en evighet!
Jag försöker intala mig själv att allt är okej... jag ska INTE få ett telefonsamtal där de ber mig komma tillbaka för fler bilder.... jag ska ALDRIG nånsin vara med om att få en tjock nål instucken i bröstet eller få besked om att "det här ser inte bra ut", jag ska INTE sitta öga mot öga med en doktor som likt en robot talar med fina ord om vad som ska hända innan operation, kontraströntgen...nålstick och mera nålstick... tatueringsprickarna...min strålningskudde... oro över drän i armhålan när man vaknar upp efter operation...skräcken över om det har spritt sig.... det knackande, dånande ljudet ifrån strålningsapparaten....alla många mil i bilen till och från strålningsenheten i Borås.... oron över om det räcker med operation och strålning.... bekymmer över alla olika informationer från olika läkare om det behövs cellgifter eller ej... bristen på kommunikation vårdpersonal emellan, borttappade remisser och de tomma ögonen från personal som borde ha bytt yrke för många år sen!!
NEEEJ.... jag ska INTE vara med om detta igen!

Det kommer inget telefonsamtal om en sväng till mammografin igen....det kommer ett papper om ett par veckor med besked om att bobbarna ser ut precis som de ska göra!!

Kramar
Fru Moschi