Avklätt, utlämnande, klämmande, smärtsamt och nervöst... det kan nog sammanfatta morgonens mammografibesök!
Fast jag gjort det sååå många gånger så känner jag mig TOOOTALT handfallen när jag står där inne i det vita kala rummet, alldeles bar på överkroppen...svarandes på samma frågor som alltid och alltid med mitt påklistrade coola leende....som om jag inte vore ett dugg orolig eller nervös över hela situationen.
*skakar lätt på huvudet*
Idag hade jag en supertrevlig sköterska, jätteglad, trevlig och hon kändes så himla proffsig när hon ställde alla sina frågor och sitt kallprat för att få mig bekväm i situationen.
Trots att jag vet precis varför hon talar fort men ändå lugnt, trevligt, artigt och lite sådär lagom intresserad av vädret utanför och vad jag ska göra resten av dagen....så känner jag ju att allt liksom hör till "spelet". Den här sköterskan har snappat hur hon ska göra för att få patienterna lugna och att man så lite som möjligt ska känna sig "i kläm" när man står där med ena bröstet efter den andra hårt ihoppressat mellan en plastskiva och röntgenapparaten.
Fast det hela är över på typ 8 minuter och jag är påklädd och på väg till bilen igen så känns den här stunden som en evighet!
Jag försöker intala mig själv att allt är okej... jag ska INTE få ett telefonsamtal där de ber mig komma tillbaka för fler bilder.... jag ska ALDRIG nånsin vara med om att få en tjock nål instucken i bröstet eller få besked om att "det här ser inte bra ut", jag ska INTE sitta öga mot öga med en doktor som likt en robot talar med fina ord om vad som ska hända innan operation, kontraströntgen...nålstick och mera nålstick... tatueringsprickarna...min strålningskudde... oro över drän i armhålan när man vaknar upp efter operation...skräcken över om det har spritt sig.... det knackande, dånande ljudet ifrån strålningsapparaten....alla många mil i bilen till och från strålningsenheten i Borås.... oron över om det räcker med operation och strålning.... bekymmer över alla olika informationer från olika läkare om det behövs cellgifter eller ej... bristen på kommunikation vårdpersonal emellan, borttappade remisser och de tomma ögonen från personal som borde ha bytt yrke för många år sen!!
NEEEJ.... jag ska INTE vara med om detta igen!
Det kommer inget telefonsamtal om en sväng till mammografin igen....det kommer ett papper om ett par veckor med besked om att bobbarna ser ut precis som de ska göra!!
Kramar
Fru Moschi
Fast jag gjort det sååå många gånger så känner jag mig TOOOTALT handfallen när jag står där inne i det vita kala rummet, alldeles bar på överkroppen...svarandes på samma frågor som alltid och alltid med mitt påklistrade coola leende....som om jag inte vore ett dugg orolig eller nervös över hela situationen.
*skakar lätt på huvudet*
Idag hade jag en supertrevlig sköterska, jätteglad, trevlig och hon kändes så himla proffsig när hon ställde alla sina frågor och sitt kallprat för att få mig bekväm i situationen.
Trots att jag vet precis varför hon talar fort men ändå lugnt, trevligt, artigt och lite sådär lagom intresserad av vädret utanför och vad jag ska göra resten av dagen....så känner jag ju att allt liksom hör till "spelet". Den här sköterskan har snappat hur hon ska göra för att få patienterna lugna och att man så lite som möjligt ska känna sig "i kläm" när man står där med ena bröstet efter den andra hårt ihoppressat mellan en plastskiva och röntgenapparaten.
Fast det hela är över på typ 8 minuter och jag är påklädd och på väg till bilen igen så känns den här stunden som en evighet!
Jag försöker intala mig själv att allt är okej... jag ska INTE få ett telefonsamtal där de ber mig komma tillbaka för fler bilder.... jag ska ALDRIG nånsin vara med om att få en tjock nål instucken i bröstet eller få besked om att "det här ser inte bra ut", jag ska INTE sitta öga mot öga med en doktor som likt en robot talar med fina ord om vad som ska hända innan operation, kontraströntgen...nålstick och mera nålstick... tatueringsprickarna...min strålningskudde... oro över drän i armhålan när man vaknar upp efter operation...skräcken över om det har spritt sig.... det knackande, dånande ljudet ifrån strålningsapparaten....alla många mil i bilen till och från strålningsenheten i Borås.... oron över om det räcker med operation och strålning.... bekymmer över alla olika informationer från olika läkare om det behövs cellgifter eller ej... bristen på kommunikation vårdpersonal emellan, borttappade remisser och de tomma ögonen från personal som borde ha bytt yrke för många år sen!!
NEEEJ.... jag ska INTE vara med om detta igen!
Det kommer inget telefonsamtal om en sväng till mammografin igen....det kommer ett papper om ett par veckor med besked om att bobbarna ser ut precis som de ska göra!!
Kramar
Fru Moschi
Klart det ser ut som det ska mamma <3