frumoschi.blogg.se

Tur att jag helgstädade redan igår...för idag är skröpplet riktigt illa. Det värker så lååångt in i benmärgen, ut i varenda lem... jag kan knappt röra min egen hud och jag kommer på mig själv om och om igen att jag håller andan för att det gör ont att ta ett andetag.
*försöker ta ett andetag utan att det hugger i kroppen*

Att andas ytligt och ansträngt under längre stunder är ganska så rejält tröttande. Man syresätter inte sin kropp riktigt bra och det bidrar ju ytterligare till att jag spänner mig och att min smärta blir intensivare.
Men det är sannerligen svårt att slappna av och djupandas när ens kropp tvärt demonstrerar och fajtas emot en.
*suckar lätt*

Mina händer lyder sämre och sämre för varje vecka och en sån enkel sak som att knäppa BH:n eller att hälla upp morgonjavat i favvomuggen kan vara stört omöjligt.... om jag väl fått kaffet där det ska vara så kan jag inte hålla muggen utan att händerna rycker till, tappar kraft och sen får jag krypa ner på alla fyra och torka kaffe på golvet med händer som inte får grepp om disktrasan och än mindre att vrida ur den när den ska sköljas ur.

Jag blir galen när kroppen inte lyder.... jag blir frustrerad och arg först, sen är det bara att gilla läget och låta det vara. Jag kan ju ändå inte göra något åt det.
*lutar mig lite tillbaka i soffan*

Just nu hänger jag bara i soffan och väntar in att klockan ska bli "Morfindags"... jag kommer inte lyfta nåt mer än mina fingertoppar som går över tangenterna. Jag är så glad att jag hade maskinskrivning på högstadiet och snabbt lärde mig varje bokstavs alldeles egna tangent och därför är det inte speciellt ansträngande eller krävande av mig att skriva på laptopen.
Jag behöver inte röra mina händer....de ligger och vilar i framkant på datorn och låter fingertopparna göra det de gillar...trots att jag inte har någon känsel i mina fingertoppar eller händer så hittar de precis rätt.....
*ler lite*

Jag älskar verkligen att skriva..... om någon läser det jag skriver så är det jättekul, men det känns inte superviktigt. DÅ menar jag absolut inte att ni som är så himla goa och läser allt jag skriver om...vare sig det är recepttips eller om min trista vardag eller om jag gör nåt roligt!!! Absolut inte, jag är så tacksam över att ni väljer att lägga er personliga och dyrbara tid på att läsa mina rader!
*nickar tacksamt*
Vad jag menar är att själva skrivandet och att forma de ord jag har i huvudet men har så svårt för att få ut ur munnen i rätt ordning eller ens med rätt bokstäver i ordet.... *skrattar lite*....att få dem på pränt, svart på vitt...det är för mig stort och viktigt. Det får mig att må bra och jag känner nästan att jag har gjort något nyttigt....att jag har gjort rätt för mig på nåt vis.

För det är ju ändå så att det för oss alla är otroligt viktigt att göra något varje dag, att arbeta, gå på gym, i kyrkan, jobba med välgörenhet eller vad ni nu gör som just ni känner är viktigt!

Eftersom jag inte kan gå till något jobb och "göra rätt för mig" utan spenderar mina dagar med att bara ta mig igenom varje dag utan att smärtan har tagit över hela mig, så är det jätteviktigt för mig att hitta något som känns som ett slags arbete för mig.
En del av er tycker säkert att det är alldeles galet av mig att känna mig nöjd med så lite, men jag är tvungen. Det har tagit mig år att vara nöjd med något som många anser bara vara nåt litet och att sen känna att jag med all rätt kan vara stolt över just det lilla jag kanske har åstadkommit en dag.....DET har tagit tid!!
*nickar bestämt*

Såå mina vänner...nu har jag gjort lite av min dags "åtaganden", efter att morfinet har satt sig där det ska jag vika några handdukar och sen vänta in att maken tar helg!
*ler*

Önskar er alla en fin start på helgen!

Kramar
Fru Moschi