hittarecept.se frumoschi.blogg.se - december 2013

Julen är inte bara fröjdefull.....

Så är det nu kvällen före julafton....igen!!
*ler*
Det känns som att det inte var sådär jättelängesen det var det förra gången!
Tänk att ett år går så fort att tom en sån som jag...som är hemma dag ut och dag in, i min soffa med mitt skröppliga elände till kropp som är så trist att tiden borde stå stilla egentligen... inte fattar vart tiden tagit vägen!

Gammelmormor sa alltid "Vänta så får du se när du blir gammal, då går tiden ännu fortare!"...goa gammelmormor, gamla som oftast brukar tycka att tiden går långsamt, men inte våran Astrid inte!! Saknar henne extra mycket vid jul på nåt vänster.... Gammelmormor är inte MIN gammelmormor...det är ungarnas. Goare gammal tant får man leta efter!
Hon var så himla mysig och hon gillade inte att man hyssjade på ungarna för att de inte skulle störa henne, nääe, de skulle få hållas för tyst det hade hon hemma!!
*ler*
Den här lilla lilla tanten älskade mat...när hon var borta alltså...hemma hos sig så var det inte lika kul att äta, inte så konstigt för vem tycker det är kul att laga mat och sitta ta alldeles ensam?!

Gammelmormor älskade tårta, glass, sås och potäter..... med sin lilla späda kropp lutandes över tallriken med mat eller fika satt hon och mumsade i sig det som bjöds med ett leende på läpparna också brukade hon höja blicken för en stund och plira med ögonen och med sitt goa leende säga "Jaa jag tycker OM mat!!"
Gammelmormor Astrid....pytteliten tant med ett enormt hjärta!

Något som jag saknar ännu mer nu till jul, det är att ha pappsen med!! Det känns verkligen tomt utan honom trots att vi är många vil julfirandet.... han har alltid varit där... alltid mumsat på julematen och haft ungar i knäet, alltid suttit med en finskjorta och tröja eller väst på sig nyrakad och stilig.....och han brukade alltid samla ihop pappret efter alla ungar som rivit upp sina paket, minsta liten tejpbit hamnade i sopsäcken, snörena snurrade han alltid på ett speciellt sätt kring sina stora händer innan han lade ner dem i säcken.


Jag vet att pappa har det alldeles jättebra  på Sigghusberg och att personalen gör det mysigt för alla de boende, men det känns sorgligt att åka till honom och önska god jul på hans rum för att sen lämna honom där och åka vidare för att fira julen med hela familjen.... det känns lite fel och ledsamt att han trots att han är fullt levande aldrig mer förstår att han firar jul!! Han har ingen aning om vilka vi är som dundrar in på hans rum och gör honom lite orolig och han vet inte hur han ska göra för att öppna julklapparna vi har med oss eller vad han ska göra med det som är i!
*tar ett djupt andetag*

Hans hjärna har tagit julen ifrån honom....den har tagit hans fru, barn och barnbarn ifrån honom!! Vi stressar och suckar över alla måsten kring julen, vi donar och grejjar och stånkar över hur dyrt det är och hur jobbigt allt är.... men pappa förstår inte ens att det finns nåt som heter jul!

Gammelmormor fick bli en riktigt gammal tant med hjärnan i riktigt gott skick nästan hela vägen.... precis så skulle jag vilja få det. Inte som pappa som så tidigt började tappa minnet och som hela tiden vetat att han en dag kommer att vara så borta och snurrig att han inte kommer att veta vilka de som han har älskat och tagit hand om mest och bäst av allt i hela världen är!!!
Att veta att man kommer att glömma bort sitt livs förälskelse och alla de som varit och ÄR viktigast av allt....DET måste vara fruktansvärt. Jag vet att han tyckte det var hemskt för att han har så många gånger talat om att döden är mer välkommen än det öde han vetat varit utstakat för honom sen han fick sin alzheimerdiagnos!!
*skakar lätt på huvudet*

I morgon förmiddag åker jag till finaste pappan som finns och lämnar över julklapparna och kramar extra hårt...fast jag vet att han inte ens känner att det finns något som helst välbekant i den kramen som han så enormt många gånger fått förut!
Han kommer att skratt till lite och säga nåt konstigt som inte har med varken situation eller folk omkring honom att göra.... för han är oftast glad när vi ses. Det var längesen jag kramade honom sist för jag har inte klarat av att åka och hälsa på honom.
Helt ärligt.... så skulle jag inte vilja åka till honom i morgon heller!! För jag känner hur förvirrat det blir för honom och hur galet det blir när vi stormar in i hans inrutade vardag.... Han förstår inte vilka vi är och varför vi kommer dit, hans hjärna går på högvarv och det känns inte bra.
Jag längtar efter honom....ständigt, men det är inte längre min pappa inuti den där kroppen som går omkring och ser ut som min pappa!!!
Jag blir ledsen....biter ihop.... försöker var glad och lugn.... men inombords skriker jag!!
"VAR ÄR MIN PAPPA!!!"
Sen när vi åker därifrån så kommer han vara trött och kanske har vi gjort det extra rörigt för honom så han tom behöver få lugnande medicin för att inte bli aggressiv eller ställa till det för sig själv, de andra boende och för personalen!! Han brukar leta efter sin jacka och sina bilnycklar för att följa med när vi ska åka därifrån, då måste vi ljuga för honom och säga att han inte behöver köra bil idag och att han får stanna kvar där han är så ses vi en annan dag....
När vi har gått ut genom dörren så kanske han går till sopborsten som han brukar svepa över golven med eller så går han och letar efter toaletten men hittar den inte så han kissar på golvet i sitt rum istället!

Min fina fina ordningssamma och omtänksamma pappa.... jag älskar honom självklart precis lika mycket även fast han är så sjuk, men det är så mycket sorg och så mycket saknad som gör så himla ont kring våra möten. Det onda gör att det på nåt vänster känns mer humant att pappa får vara med personalen och de övriga boende som brukar vara omkring honom, hans nya familj.....än att komma och riva upp såren gång på gång.....
Jag funderar enormt mycket på vad som är rätt eller fel, varför vi ska ses eller inte. Är det för MIN skull eller för HANS skull som jag hälsar på?!
Det allra viktigaste måste ju vara det som är bäst för pappa..... och hur ska jag veta vad som är bäst för honom?! Hur ska jag kunna låta bli att aldrig hälsa på honom när jag vet att han ALDRIG någonsin skulle låta bli att hälsa på mig?!
Jaa... jag hoppas verkligen att pappa någonstans långt där inuti hans enorma hjärta känner att vi hälsar på honom för HANS skull....vi saknar honom enormt mycket och önskar så att allt hade varit annorlunda, att allt var som det var förr!!!

Varma uppesittarkramar
Fru Moschi

 
 

Öm i hjärtat..........

 
Idag är det en riktigt dålig "Skröppeldag".... det gör ont så jag har svårt att tänka klart!
Huvudet sprängs snart av all den spänning och värk som finns i kroppen och jag andas så där jobbigt ansträngt....nästan som en ful gubbe i telefonluren...ni vet?! Eller, ja ni kanske inte vet men ni kan nog föreställa er det!
*skakar lite på huvudet*

Jag sitter i soffan och njuter ändå av att vila ögonen på julgranen och jag är så himla nöjd över att vara så enormt förberedd inför den här julen och inte känna en utta gnutt av stress inför julafton.
Det enda som stressar mig är skröpplet till kropp!
*pekar på den eländiga lekamen jag släpar på*

Men kära vänner...jag ska banne mig inte gnälla... shit....jag har ju iaf en kropp att ha ont i, jag lever och är så enormt tacksam.... *ler och nickar*
Jag ska inte köra nåt smörigt inlägg om hur underbart livet är och tjofadderittan, nä.... jag är så himla glad idag för jag fick ett så himla fint mail på facebook idag.
Igår kväll satt vi här hemma och pratade lite om hur Prinsessan och Sonen tyckte att deras barndom varit, de kom ihåg mycket kring hur stränga vi varit som föräldrar och att det var mycket "Sitt still, ät upp maten, var tysta....osv"
Deras uppfattning kring hur jag enligt dem lätt blev arg och att de inte tyckte att vi var speciellt pedagogiska var jag inte förvånad över att det kände.... vi var stränga och ville ha i ordning...vi vill fortfarande att det ska vara lugn vid middagsbordet och att man ska vara trevliga, artiga och kunna föra sig. Att vara pedagogisk innebär inte enbart att man sitter och övertolkande förklarar varenda händelse eller allt som man gör och varför.

När barn är små så behöver de inte veta att de ska sitta still vid bordet och uppföra sig för att de som vuxna ska kunna föra sig i sociala situationer och för att de en dag måste sitta still vid sitt skrivbord på sitt jobb som revisor eller nåt annat....
*skakar lätt på huvudet*

Det är inte helt enkelt att vara förälder och jag sa till dem att de kommer förstå precis varför man ibland  inte orkade vara pedagogisk och klok för att man inte bara är mamma just då. Man är fru, arbetskollega, granne, en i kön i mataffären, dotter, syster, kusin och jaaa alla roller man har när man är mitt uppe i livet.
*nickar*
När man är ung så tror man att det bara handlar om en själv, men när man själv får barn så upptäcker man att det ser helt annorlunda ut!

Vad som ändå är ett gott betyg på att man gjort sitt bästa som förälder är att ungarna gärna vill vara hemma här fast de flyttat hemifrån, att de alltid haft hemma massor av vänner under årens lopp som varit lika välkomna som våra egna barn.
Idag fick jag ett så fint "betyg" på att det kanske trots allt var nåt som var rätt okej här hemma. Jag delar med mig av det jag fick till mig men vill inte lämna ut personens namn.....för jag har inte frågat om lov att skriva om det!
*ler*

Hej Pernilla!
Har tänkt länge på att skriva till dig. Jag är så glad att jag fick lära känna "ert barn" och att jag fick lära känna er familj och vara mycket hemma hos er. Ni blev en förebild för hur jag själv ville bli som förälder. Man kände sig som en i familjen hos er, jag älskade att ni satt ner allihopa och åt middag tillsammans varje dag. De va så mysigt att sitta och prata och ni kändes jämt så glada. Jag va aldrig med om att det va bråk hemma hos er!! Och relationen ni hade till era barn kändes så bra! Ni är i mina ögon väldigt bra föräldrar och ni betydde väldigt mycket för mig under den tiden, tack för att ni va så snälla. Jag är så otroligt lycklig över att jag nu själv har en egen liten familj, Det bästa som någonsin hänt 😊
Jag har även följt din blogg, och jag har ALDRIG förstår hur ont du haft!! Du sa aldrig ett pip om att du hade ont när man va hemma hos er! Du är en kämpe! Men de är bra att du började blogga så man förstår hur du har det, tycker verkligen synd om dig.. Massa styrkekramar till dig!
Kände att jag ville att ni skulle veta att ni har betytt väldigt mycket!
Ha en riktigt god jul! Och massa kramar till er!

Ni förstår hur det känns att få ett sånt här mail!!
*kollar runt med tårar i ögonvrån*
Goa goa du *tittar på den som skrev*... tack, det var verkligen fint av dig att skriva till mig och nu känner jag mig så stolt och glad och tacksam!
*ler ömt*
Du var så oerhört välkommen och jag är glad att du gillade att vara hemma hos oss under den tiden!!

Så mina kära vänner, idag kommer jag suga på den här karamellen och försöka tränga undan den eländiga värken som rasar i min kropp, för jag vill inte få den goa känslan i hjärtat och magtrakten förstörd av huggande, molande taskig smärta!!

Ikväll ska jag se på den årliga Julshowen här i Hjo som Sonen och LillKickan är med i....då kommer det ömma modershjärtat dunka på ordentligt och stoltheten kommer att fylla hela mig!!

Ha en härlig fredag alla!

Kramar
Fru Moschi

 

Jul, jul.... strålande jul!!

Nu närmar sig julen med raska steg och jag känner inte den minsta lilla stress!! Är förberedd o laddad ända upp till tänderna och ser fram emot julhelgen!
*ler*
De få klappar som var kvar att inhandlas har jag nu full koll på, det är färdighandlat och jag har inga som helst MÅSTEN!!!
Listan på sånt som vi ska ha med hem till Prinsessan och hennes sambo på julafton är delvis avbockad, det är toppen att dela upp det som ska stå på julbordet mellan alla gäster så blir det inte lika jobbigt för julvärdarna!

Vi firade jul här hemma hos oss i många år och jag vet hur mycket extra jobb det blir både före julafton, under dagen och efteråt när alla åkt hem....då var det bara att börja om från början igen!
Men ungarna älskade att fira jul hemma och Prinsessan har alltid var lite extra mycket för jul och att ge och få klappar!
Det spelar ingen roll vad som var i de hon fick....bara det var många... *ler*....Sonen ville ha STORA paket medans LillKickan ville ha lika många som storasyster annars var det orättvist!
*nickar och minns*

Julfirandet har i vår släkt alltid varit viktigt, min mormor var en riktig matmormor och jag minns julen som riktigt mysig där, morfar kröp på alla fyra med alla barnbarnen och busade och bjöd på karameller medans mormor stod vid spisen och lagade mat med sitt förkläde på sig....och sina lindade ben med nylonstrumpor utanpå. Alla var välkomna och jag minns bara glädje.
Men hos min farmor och farfar var det mer trist, stelt och de vuxna talade med varandra medans vi barn skulle sitta fint intill....tysta och på intet sätt besvärliga. Inga goa kramar eller vänliga blickar.... minns inte att de ens tilltalat mig som barn.
Konstigt egentligen..... min pappa som är världens goaste och alltid har älskat ungar och fått folk att känna sig välkomna är uppväxt i det hemmet... hans systrar är också goa och omtänksamma och de har aldrig fått mig att känna mig ovälkommen. Vilken tur att man inte alltid blir som man är uppfostrad!!
*ler*

Jag ser fram emot att få göra fina jular för mina barnbarn en vacker dag.... jag vill att de ska minnas sina mor och farföräldrar med kärlek och värme, inte bara att de fått många presenter eller så...näe...jag vill ge dem den äkta känslan av att vara omtyckta, välkomna och efterlängtade, sen kommer paketen antagligen inte saknas heller....men det ska inte vara pga dem som de vill träffa oss!!
*blundar och längtar*

Julen är mysig och jag tycker verkligen att det är en fin tradition vi har. Om det inte vore så hysteriskt kring själva julhandeln bara.... ogillar den stress och press som många föräldrar får vid den här tiden på året. Då allt bara borde handla om att vara tillsammans och inte om hur många klappar det finns under granen, OM man ens har gran.... eller om hur dyra klapparna var och hur man som barn ska berätta i skolan efter jullovet om allt det dyra och fina man fått!
Vi vet ju alla att julen inte är så högtidlig för alla, att det är många som är ensamma och att det i alldeles för många hem finns alldeles för mycket alkohol och att det flängs till höger och vänster, press som leder till desperata handlingar och inte alls ger den härligt goa julkänslan som ska kännas i hjärtat.
* tar ett djupt andetag och fylls av den värme jag känner över vår jul*

Jag hoppas att ni alla kommer att få precis den julen som NI önskar.... att ni får julefrid och får vara friska, att ni får vara med de ni älskar mest....och jaa....man får ta en o annan som man inte älskar riktigt lika mycket också, för de är ju släkt..... *blinkar med ena ögat*....men att just på julen så kan man känna att det är helt okej om man inte är jätteglad i en faster eller styvfar eller nåt kusinbarn, för man har det så jäkla gott och mysigt att det inte spelar nån roll just då!
*ler*

Stressa inte innan jul nu hörrni....ta det lite lugnt, det blir jul ändå!! Var inte helt utmattade på julafton för att allt skulle vara så satans perfekt och hemlagat och det skulle va rimmat på vers och nya kläder som skaver i grenen eller som du spiller glögg på direkt på förmiddagen..... ta ett djupt andetag, sätt dig i fåtöljen och ta en kall prinskorv och tugga på!!
Känn efter..... visst är det satickens gott att ta det lite lugnt!?
*kollar runt och nickar lätt*

Jag har lovat mig själv att jag absolut inte ska stressa på julen någon gång mer.... jag har gjort det så det räcker och blir över!! Det gjorde mig inte ett dugg lycklig....bara trött, ledsen och slutkörd.
Jag vill njuta av jul, det spelar ingen roll vart jag är....jag måste inte vara i Sverige med kungsgran och julskinka...det kan vara precis hur som helst och var som helst....bara jag får vara med de mina!! Sen är det ju en bonus om jag orkat göra det där goa julgottat och fått en lagom salt skinkbit på mackan med ett ordentligt lager med senap på....muuuums!!
*ler och blinkar med ena ögat*
Jag vill mysa och ha det gött bara!!

Kvällskramar
Fru Moschi