Så är det nu kvällen före julafton....igen!!
*ler*
Det känns som att det inte var sådär jättelängesen det var det förra gången!
Tänk att ett år går så fort att tom en sån som jag...som är hemma dag ut och dag in, i min soffa med mitt skröppliga elände till kropp som är så trist att tiden borde stå stilla egentligen... inte fattar vart tiden tagit vägen!
Gammelmormor sa alltid "Vänta så får du se när du blir gammal, då går tiden ännu fortare!"...goa gammelmormor, gamla som oftast brukar tycka att tiden går långsamt, men inte våran Astrid inte!! Saknar henne extra mycket vid jul på nåt vänster.... Gammelmormor är inte MIN gammelmormor...det är ungarnas. Goare gammal tant får man leta efter!
Hon var så himla mysig och hon gillade inte att man hyssjade på ungarna för att de inte skulle störa henne, nääe, de skulle få hållas för tyst det hade hon hemma!!
*ler*
Den här lilla lilla tanten älskade mat...när hon var borta alltså...hemma hos sig så var det inte lika kul att äta, inte så konstigt för vem tycker det är kul att laga mat och sitta ta alldeles ensam?!
Gammelmormor älskade tårta, glass, sås och potäter..... med sin lilla späda kropp lutandes över tallriken med mat eller fika satt hon och mumsade i sig det som bjöds med ett leende på läpparna också brukade hon höja blicken för en stund och plira med ögonen och med sitt goa leende säga "Jaa jag tycker OM mat!!"
Gammelmormor Astrid....pytteliten tant med ett enormt hjärta!
Något som jag saknar ännu mer nu till jul, det är att ha pappsen med!! Det känns verkligen tomt utan honom trots att vi är många vil julfirandet.... han har alltid varit där... alltid mumsat på julematen och haft ungar i knäet, alltid suttit med en finskjorta och tröja eller väst på sig nyrakad och stilig.....och han brukade alltid samla ihop pappret efter alla ungar som rivit upp sina paket, minsta liten tejpbit hamnade i sopsäcken, snörena snurrade han alltid på ett speciellt sätt kring sina stora händer innan han lade ner dem i säcken.
Jag vet att pappa har det alldeles jättebra på Sigghusberg och att personalen gör det mysigt för alla de boende, men det känns sorgligt att åka till honom och önska god jul på hans rum för att sen lämna honom där och åka vidare för att fira julen med hela familjen.... det känns lite fel och ledsamt att han trots att han är fullt levande aldrig mer förstår att han firar jul!! Han har ingen aning om vilka vi är som dundrar in på hans rum och gör honom lite orolig och han vet inte hur han ska göra för att öppna julklapparna vi har med oss eller vad han ska göra med det som är i!
*tar ett djupt andetag*
Hans hjärna har tagit julen ifrån honom....den har tagit hans fru, barn och barnbarn ifrån honom!! Vi stressar och suckar över alla måsten kring julen, vi donar och grejjar och stånkar över hur dyrt det är och hur jobbigt allt är.... men pappa förstår inte ens att det finns nåt som heter jul!
Gammelmormor fick bli en riktigt gammal tant med hjärnan i riktigt gott skick nästan hela vägen.... precis så skulle jag vilja få det. Inte som pappa som så tidigt började tappa minnet och som hela tiden vetat att han en dag kommer att vara så borta och snurrig att han inte kommer att veta vilka de som han har älskat och tagit hand om mest och bäst av allt i hela världen är!!!
Att veta att man kommer att glömma bort sitt livs förälskelse och alla de som varit och ÄR viktigast av allt....DET måste vara fruktansvärt. Jag vet att han tyckte det var hemskt för att han har så många gånger talat om att döden är mer välkommen än det öde han vetat varit utstakat för honom sen han fick sin alzheimerdiagnos!!
*skakar lätt på huvudet*
I morgon förmiddag åker jag till finaste pappan som finns och lämnar över julklapparna och kramar extra hårt...fast jag vet att han inte ens känner att det finns något som helst välbekant i den kramen som han så enormt många gånger fått förut!
Han kommer att skratt till lite och säga nåt konstigt som inte har med varken situation eller folk omkring honom att göra.... för han är oftast glad när vi ses. Det var längesen jag kramade honom sist för jag har inte klarat av att åka och hälsa på honom.
Helt ärligt.... så skulle jag inte vilja åka till honom i morgon heller!! För jag känner hur förvirrat det blir för honom och hur galet det blir när vi stormar in i hans inrutade vardag.... Han förstår inte vilka vi är och varför vi kommer dit, hans hjärna går på högvarv och det känns inte bra.
Jag längtar efter honom....ständigt, men det är inte längre min pappa inuti den där kroppen som går omkring och ser ut som min pappa!!!
Jag blir ledsen....biter ihop.... försöker var glad och lugn.... men inombords skriker jag!!
"VAR ÄR MIN PAPPA!!!"
Sen när vi åker därifrån så kommer han vara trött och kanske har vi gjort det extra rörigt för honom så han tom behöver få lugnande medicin för att inte bli aggressiv eller ställa till det för sig själv, de andra boende och för personalen!! Han brukar leta efter sin jacka och sina bilnycklar för att följa med när vi ska åka därifrån, då måste vi ljuga för honom och säga att han inte behöver köra bil idag och att han får stanna kvar där han är så ses vi en annan dag....
När vi har gått ut genom dörren så kanske han går till sopborsten som han brukar svepa över golven med eller så går han och letar efter toaletten men hittar den inte så han kissar på golvet i sitt rum istället!
Min fina fina ordningssamma och omtänksamma pappa.... jag älskar honom självklart precis lika mycket även fast han är så sjuk, men det är så mycket sorg och så mycket saknad som gör så himla ont kring våra möten. Det onda gör att det på nåt vänster känns mer humant att pappa får vara med personalen och de övriga boende som brukar vara omkring honom, hans nya familj.....än att komma och riva upp såren gång på gång.....
Jag funderar enormt mycket på vad som är rätt eller fel, varför vi ska ses eller inte. Är det för MIN skull eller för HANS skull som jag hälsar på?!
Det allra viktigaste måste ju vara det som är bäst för pappa..... och hur ska jag veta vad som är bäst för honom?! Hur ska jag kunna låta bli att aldrig hälsa på honom när jag vet att han ALDRIG någonsin skulle låta bli att hälsa på mig?!
Jaa... jag hoppas verkligen att pappa någonstans långt där inuti hans enorma hjärta känner att vi hälsar på honom för HANS skull....vi saknar honom enormt mycket och önskar så att allt hade varit annorlunda, att allt var som det var förr!!!
Varma uppesittarkramar
Fru Moschi
*ler*
Det känns som att det inte var sådär jättelängesen det var det förra gången!
Tänk att ett år går så fort att tom en sån som jag...som är hemma dag ut och dag in, i min soffa med mitt skröppliga elände till kropp som är så trist att tiden borde stå stilla egentligen... inte fattar vart tiden tagit vägen!
Gammelmormor sa alltid "Vänta så får du se när du blir gammal, då går tiden ännu fortare!"...goa gammelmormor, gamla som oftast brukar tycka att tiden går långsamt, men inte våran Astrid inte!! Saknar henne extra mycket vid jul på nåt vänster.... Gammelmormor är inte MIN gammelmormor...det är ungarnas. Goare gammal tant får man leta efter!
Hon var så himla mysig och hon gillade inte att man hyssjade på ungarna för att de inte skulle störa henne, nääe, de skulle få hållas för tyst det hade hon hemma!!
*ler*
Den här lilla lilla tanten älskade mat...när hon var borta alltså...hemma hos sig så var det inte lika kul att äta, inte så konstigt för vem tycker det är kul att laga mat och sitta ta alldeles ensam?!
Gammelmormor älskade tårta, glass, sås och potäter..... med sin lilla späda kropp lutandes över tallriken med mat eller fika satt hon och mumsade i sig det som bjöds med ett leende på läpparna också brukade hon höja blicken för en stund och plira med ögonen och med sitt goa leende säga "Jaa jag tycker OM mat!!"
Gammelmormor Astrid....pytteliten tant med ett enormt hjärta!Något som jag saknar ännu mer nu till jul, det är att ha pappsen med!! Det känns verkligen tomt utan honom trots att vi är många vil julfirandet.... han har alltid varit där... alltid mumsat på julematen och haft ungar i knäet, alltid suttit med en finskjorta och tröja eller väst på sig nyrakad och stilig.....och han brukade alltid samla ihop pappret efter alla ungar som rivit upp sina paket, minsta liten tejpbit hamnade i sopsäcken, snörena snurrade han alltid på ett speciellt sätt kring sina stora händer innan han lade ner dem i säcken.
Jag vet att pappa har det alldeles jättebra på Sigghusberg och att personalen gör det mysigt för alla de boende, men det känns sorgligt att åka till honom och önska god jul på hans rum för att sen lämna honom där och åka vidare för att fira julen med hela familjen.... det känns lite fel och ledsamt att han trots att han är fullt levande aldrig mer förstår att han firar jul!! Han har ingen aning om vilka vi är som dundrar in på hans rum och gör honom lite orolig och han vet inte hur han ska göra för att öppna julklapparna vi har med oss eller vad han ska göra med det som är i!
*tar ett djupt andetag*
Hans hjärna har tagit julen ifrån honom....den har tagit hans fru, barn och barnbarn ifrån honom!! Vi stressar och suckar över alla måsten kring julen, vi donar och grejjar och stånkar över hur dyrt det är och hur jobbigt allt är.... men pappa förstår inte ens att det finns nåt som heter jul!
Gammelmormor fick bli en riktigt gammal tant med hjärnan i riktigt gott skick nästan hela vägen.... precis så skulle jag vilja få det. Inte som pappa som så tidigt började tappa minnet och som hela tiden vetat att han en dag kommer att vara så borta och snurrig att han inte kommer att veta vilka de som han har älskat och tagit hand om mest och bäst av allt i hela världen är!!!
Att veta att man kommer att glömma bort sitt livs förälskelse och alla de som varit och ÄR viktigast av allt....DET måste vara fruktansvärt. Jag vet att han tyckte det var hemskt för att han har så många gånger talat om att döden är mer välkommen än det öde han vetat varit utstakat för honom sen han fick sin alzheimerdiagnos!!
*skakar lätt på huvudet*
I morgon förmiddag åker jag till finaste pappan som finns och lämnar över julklapparna och kramar extra hårt...fast jag vet att han inte ens känner att det finns något som helst välbekant i den kramen som han så enormt många gånger fått förut!
Han kommer att skratt till lite och säga nåt konstigt som inte har med varken situation eller folk omkring honom att göra.... för han är oftast glad när vi ses. Det var längesen jag kramade honom sist för jag har inte klarat av att åka och hälsa på honom.
Helt ärligt.... så skulle jag inte vilja åka till honom i morgon heller!! För jag känner hur förvirrat det blir för honom och hur galet det blir när vi stormar in i hans inrutade vardag.... Han förstår inte vilka vi är och varför vi kommer dit, hans hjärna går på högvarv och det känns inte bra.
Jag längtar efter honom....ständigt, men det är inte längre min pappa inuti den där kroppen som går omkring och ser ut som min pappa!!!
Jag blir ledsen....biter ihop.... försöker var glad och lugn.... men inombords skriker jag!!
"VAR ÄR MIN PAPPA!!!"
Sen när vi åker därifrån så kommer han vara trött och kanske har vi gjort det extra rörigt för honom så han tom behöver få lugnande medicin för att inte bli aggressiv eller ställa till det för sig själv, de andra boende och för personalen!! Han brukar leta efter sin jacka och sina bilnycklar för att följa med när vi ska åka därifrån, då måste vi ljuga för honom och säga att han inte behöver köra bil idag och att han får stanna kvar där han är så ses vi en annan dag....
När vi har gått ut genom dörren så kanske han går till sopborsten som han brukar svepa över golven med eller så går han och letar efter toaletten men hittar den inte så han kissar på golvet i sitt rum istället!
Min fina fina ordningssamma och omtänksamma pappa.... jag älskar honom självklart precis lika mycket även fast han är så sjuk, men det är så mycket sorg och så mycket saknad som gör så himla ont kring våra möten. Det onda gör att det på nåt vänster känns mer humant att pappa får vara med personalen och de övriga boende som brukar vara omkring honom, hans nya familj.....än att komma och riva upp såren gång på gång.....
Jag funderar enormt mycket på vad som är rätt eller fel, varför vi ska ses eller inte. Är det för MIN skull eller för HANS skull som jag hälsar på?!
Det allra viktigaste måste ju vara det som är bäst för pappa..... och hur ska jag veta vad som är bäst för honom?! Hur ska jag kunna låta bli att aldrig hälsa på honom när jag vet att han ALDRIG någonsin skulle låta bli att hälsa på mig?!
Jaa... jag hoppas verkligen att pappa någonstans långt där inuti hans enorma hjärta känner att vi hälsar på honom för HANS skull....vi saknar honom enormt mycket och önskar så att allt hade varit annorlunda, att allt var som det var förr!!!
Varma uppesittarkramar
Fru Moschi
God fortsättning vill jag börja m att önska dig och din fina familj! ❤️Läser ofta din blogg. Det här var både gripande och mysigt att läsa. Känner så med dig och din far... Det tar tag i en och man inser hur skört livet är och hur viktigt det är med varma kärleksfulla relationer! Hoppas dina underbara minnen av din far får dig att hålla modet uppe. Du är så bra på att beskriva stämningar och sånt som finns utan att synas. Det ger en sån fin läsupplevelse. Du skriver så bra!
skrivenOch så mysigt att läsa om gammelmormor:-) en målande beskrivning av en härlig gumma!
Massa kramar från mig till dig kära Pillan!