Den 26 januari 1998 var den första dagen på resten av mitt liv!
Det var den dagen då jag gjorde en GBP, GastricByPass vilket för mig innebar att jag fick en ny chans, en chans att få den stora ynnesten att se mina barn växa upp, många härliga år tillsammans med min kärlek, jag kanske får barnbarn och en för mig väldigt stor sak..... en chans/möjlighet att inte sticka ut, att få smälta in i hopen av människor kring mig och inte få uppmärksamhet.
För den uppmärksamhet jag fick i stort sett dagligen sen jag var mycket ung var ingen uppmärksamhet som stärkte eller på något som helst vis var positiv!!
Jag har alltid varit mer eller mindre mullig, och för alla som varit i den sitsen som ung vet att det innebar att man ibland blev utsatt för glåpord och att man i många fall hade svårare för att få pojk/flickvän, inte få hänga med på partyn då man ofta skulle vara par för att få vara med. Jag har alltid haft många vänner kring mig men jag har alltid känt att jag inte var bästavänmaterial. I tonåren vet vi ju alla att utseendet är otroligt viktigt och vem ville vara tillsammans med en lång halvtjock tjej?! Jag var jättebra på att agera kurator åt vänner i min omgivning, para ihop tjejer o killar....jag vet inte hur många gånger jag fick gå och fråga chans på KILLEN som jag var hemligt kär i åt skolkamrater som i stort sett kunde välja o vraka bland alla killarna i skolan.
Jag har aldrig varit med om att någon kille frågade chans på mig, jag har aldrig känt att det kanske fanns någon som skulle ha intresse i mig på nåt annat sätt än att vara vän eller att utnyttja mig i tjänster som hårklippning, god lyssnare, komplimanggivare, hänga med till sporthallen för att alla de andra tjejkompisarna var upptagna och NÅN skulle man ju ha med sig!
De goda vänner jag hade hängde jag liksom bara med i bara farten....när de skulle vara med sina pojkvänner så var jag femte hjulet under vagnen, jag tror inte att mina vänner visste om att jag kände så. Jag vill tro att de gillade att umgås med mig för att jag kunde vara lite galen och gjorde gärna kul saker. De hade goda hjärtan med förstod nog aldrig riktigt hur ont det gjorde i mitt hjärta av att aldrig få uppleva tonårsförälskelse och att få känna mig viktig för någon. Att nån skulle fråga efter mig och vara intresserad av mig som person, att nån skulle gilla att umgås med mig för att jag var en tjej precis som alla andra tjejer!!
Jag har så långt tillbaka jag kan minnas varit helt säker på att jag aldrig skulle få pojkvän...nån som till slut ville gifta sig med mig, skaffa barn och älska att leva resten av sitt liv med mig!!
Jag vet ju självklart att jag inte är ensam om alla dessa känslor och upplevelser, men nu berättar jag MIN historia och det är ingen lycklig poppistjejhistoria, det är en tjockistjejhistoria!!
Jag tänker inte skriva om alla jobbiga händelser om klasskompisar som snodde min nya vinterjacka och "tältade" på skolgården eller alla de gånger som "skolkamrater" frågade chans på mig åt nån på skoj....som de tyckte var skoj för att jävlas eller vara roliga på min bekostnad, nej, det skulle bli alldeles för långrandigt.
Jag skulle kunna berätta om taxichauffören som talade över mitt huvud till min man när vi skulle göra stan osäker med några goda vänner och sa "Hon kan sitta i framsätet för där är störst plats, så ni andra får plats också" eller killen på Mc Donalds i Örebro som ställde sig och pekade på mig, började asgarva och ropa åt sina kompisar att kolla in Dunderklumpen.... eller de tjejer som gått fram till min man/dåvarande pojkvän och frågade hur i h-e han kunde vara ihop med en sån tjockis...eller när jag fick samtalet från en i bekantskapskretsen som ringde upp mig när jag gått ner 70 kg för att be om ursäkt för att han alltid tyckt att jag varit dum i huvudet o äcklig som var tjock, men nu tyckte han jättemycket om mig o tom tyckte att jag verkade smart!! Frågor som "Hur kan du se på dig själv i spegeln och tycka att det är okej att gå ut bland folk när du ser ut så där?", jag har haft bekanta som sagt att det iaf är tur att jag är söt, så kanske folk kan koncentrera sig på att titta på mitt ansikte istället för det som är nedanför. När jag låg på IVA efter att ha gjort min GBP och fick akut blodförgiftning, levern hade börjat dö, båda lungorna sjönk ihop o min man blev uppringd på jobbet för att komma till mig snabbt för de visste inte om jag skulle överleva...vårdpersonal som i tron att jag var så borta att jag inte hörde vad de sa stod över mig och diskuterade hur i h-e man kunde bli så j-a fet och äcklig, att det var ett under att sängen höll och att jag skulle vara j-igt tacksam över att landstinget slösade skattebetalarnas pengar på en sån som mig!
Jag struntar i att berätta alla så grymt nedvärderande händelser, alla personer som kränkt mig som människa, sårat mig som flicka/ung och vuxen kvinna....som mor, hustru och bland de trognaste vänner man kan få.
För mig är detta inte längre så laddat och sorgligt som det var för några år sen. Livserfarenhet, grundtrygghet och min familj har gjort mig till den jag är idag. Sjukdom, skador och elaka människor kan idag inte skada mig mer än vad jag själv skadar mig om jag tillåter det att ta över mitt liv!
Jag är idag fortfarande en knubbig Pillan, min familj gillar mig ändå och jag har de vänner som jag älskar och som har varit mina vänner antingen jag varit fet, lagom, knubbig eller alldeles för mager....ja, jo det är sant...jag har varit för mager och fick lära mig att börja äta igen och det gjorde att jag ser ut som jag gör idag. En av mina bästa vänner har blivit påhoppad för att hon är för mager, när vi jobbade ihop så skojade folk om att vi var Helan & Halvan..... kul?!
Jag får acceptera att min kropp är min kropp och jag kommer aldrig se ut som en Barbie, Prinsessan Madeleine eller Rihanna, jag kommer att se ut som Pillan och jag är jag hur min utsida än ser ut.
Om det är någon som fortfarande skulle ha problem med det eller lägger värderingar i storleken av min kropp kontra min dåliga hälsa eller har åsikter kring att det inte är så konstigt att jag har värk eller får cancer eller har nervskador mm mm så är det okej!! Men snälla snälla....ni behöver inte dela med er av dem!! Man måste inte trycka på alla andra människor alla sina åsikter och tankar om en person inte ser ut enligt normen!!
Alla har var och en nog med sina små helveten inombords eller utombords, kan nån säga att man känner sig helt perfekt.....eller att man faktiskt ÄR helt perfekt så KAN den personen fara med osanning. Men den personen kan också ha helt rätt. För VEM är det som har bestämt vad som är perfekt?! Det kanske är JAG som är helt perfekt!!?
*blinkar med ena ögat*
Tanken eller känslan av att vara perfekt kommer alltid sitta i betraktarens ögon eller i personens egna självkänsla!!
Jag tycker att alla mina barn är perfekta.....men är dom verkligen det då?! De har allergier och ena dottern har diabetes och alopecia.... innebär det att jag tycker att det är perfekt att vara sjuk eller är de sjukt perfekta?!
*skickar slängkyssar till mina ungar*
Perfekt är inte samma för dig som för mig....inte för dig eller dig eller dig...*pekar på er alla*...och det är okej, man får tycka vad man vill.... För mig är perfekt att man visar respekt och hänsyn för varandra, att man inte behöver ändra på någon för att de ska se ut eller vara på ett visst sätt. Ett gott hjärta är för mig det mest perfekta och då tar jag mig lov att säga att JAG ÄR PERFEKT!!
*blinkar och ler*
Jag är tacksam över att jag fick göra en GBP för min självkänsla är bättre idag än för 50 kg sen, att livet sen bjöd på överraskningar som gjorde att jag ändå inte kunnat åka pulka med mina barn eller vara vig o smidig o göra roliga saker som innebär att man behöver ha en hyfsad bra fysik. Men jag finns här för mina ungar och min man, jag lever och hoppas att få göra det mycket länge till!!
Och vet ni.... jag smälter in, folk stirrar inte och pekar inte, de fnissar inte eller behandlar mig som en lägre stående varelse!!
Jag har aldrig varit tjock i huvudet....bara om magen!! *ler*
Ni är perfekta hörrni...hur ni än ser ut eller känner er...NI ÄR PERFEKTA!!
Kramar
Fru Moschi
Det var den dagen då jag gjorde en GBP, GastricByPass vilket för mig innebar att jag fick en ny chans, en chans att få den stora ynnesten att se mina barn växa upp, många härliga år tillsammans med min kärlek, jag kanske får barnbarn och en för mig väldigt stor sak..... en chans/möjlighet att inte sticka ut, att få smälta in i hopen av människor kring mig och inte få uppmärksamhet.
För den uppmärksamhet jag fick i stort sett dagligen sen jag var mycket ung var ingen uppmärksamhet som stärkte eller på något som helst vis var positiv!!
Jag har alltid varit mer eller mindre mullig, och för alla som varit i den sitsen som ung vet att det innebar att man ibland blev utsatt för glåpord och att man i många fall hade svårare för att få pojk/flickvän, inte få hänga med på partyn då man ofta skulle vara par för att få vara med. Jag har alltid haft många vänner kring mig men jag har alltid känt att jag inte var bästavänmaterial. I tonåren vet vi ju alla att utseendet är otroligt viktigt och vem ville vara tillsammans med en lång halvtjock tjej?! Jag var jättebra på att agera kurator åt vänner i min omgivning, para ihop tjejer o killar....jag vet inte hur många gånger jag fick gå och fråga chans på KILLEN som jag var hemligt kär i åt skolkamrater som i stort sett kunde välja o vraka bland alla killarna i skolan.
Jag har aldrig varit med om att någon kille frågade chans på mig, jag har aldrig känt att det kanske fanns någon som skulle ha intresse i mig på nåt annat sätt än att vara vän eller att utnyttja mig i tjänster som hårklippning, god lyssnare, komplimanggivare, hänga med till sporthallen för att alla de andra tjejkompisarna var upptagna och NÅN skulle man ju ha med sig!
De goda vänner jag hade hängde jag liksom bara med i bara farten....när de skulle vara med sina pojkvänner så var jag femte hjulet under vagnen, jag tror inte att mina vänner visste om att jag kände så. Jag vill tro att de gillade att umgås med mig för att jag kunde vara lite galen och gjorde gärna kul saker. De hade goda hjärtan med förstod nog aldrig riktigt hur ont det gjorde i mitt hjärta av att aldrig få uppleva tonårsförälskelse och att få känna mig viktig för någon. Att nån skulle fråga efter mig och vara intresserad av mig som person, att nån skulle gilla att umgås med mig för att jag var en tjej precis som alla andra tjejer!!
Jag har så långt tillbaka jag kan minnas varit helt säker på att jag aldrig skulle få pojkvän...nån som till slut ville gifta sig med mig, skaffa barn och älska att leva resten av sitt liv med mig!!
Jag vet ju självklart att jag inte är ensam om alla dessa känslor och upplevelser, men nu berättar jag MIN historia och det är ingen lycklig poppistjejhistoria, det är en tjockistjejhistoria!!
Jag tänker inte skriva om alla jobbiga händelser om klasskompisar som snodde min nya vinterjacka och "tältade" på skolgården eller alla de gånger som "skolkamrater" frågade chans på mig åt nån på skoj....som de tyckte var skoj för att jävlas eller vara roliga på min bekostnad, nej, det skulle bli alldeles för långrandigt.
Jag skulle kunna berätta om taxichauffören som talade över mitt huvud till min man när vi skulle göra stan osäker med några goda vänner och sa "Hon kan sitta i framsätet för där är störst plats, så ni andra får plats också" eller killen på Mc Donalds i Örebro som ställde sig och pekade på mig, började asgarva och ropa åt sina kompisar att kolla in Dunderklumpen.... eller de tjejer som gått fram till min man/dåvarande pojkvän och frågade hur i h-e han kunde vara ihop med en sån tjockis...eller när jag fick samtalet från en i bekantskapskretsen som ringde upp mig när jag gått ner 70 kg för att be om ursäkt för att han alltid tyckt att jag varit dum i huvudet o äcklig som var tjock, men nu tyckte han jättemycket om mig o tom tyckte att jag verkade smart!! Frågor som "Hur kan du se på dig själv i spegeln och tycka att det är okej att gå ut bland folk när du ser ut så där?", jag har haft bekanta som sagt att det iaf är tur att jag är söt, så kanske folk kan koncentrera sig på att titta på mitt ansikte istället för det som är nedanför. När jag låg på IVA efter att ha gjort min GBP och fick akut blodförgiftning, levern hade börjat dö, båda lungorna sjönk ihop o min man blev uppringd på jobbet för att komma till mig snabbt för de visste inte om jag skulle överleva...vårdpersonal som i tron att jag var så borta att jag inte hörde vad de sa stod över mig och diskuterade hur i h-e man kunde bli så j-a fet och äcklig, att det var ett under att sängen höll och att jag skulle vara j-igt tacksam över att landstinget slösade skattebetalarnas pengar på en sån som mig!
Jag struntar i att berätta alla så grymt nedvärderande händelser, alla personer som kränkt mig som människa, sårat mig som flicka/ung och vuxen kvinna....som mor, hustru och bland de trognaste vänner man kan få.
För mig är detta inte längre så laddat och sorgligt som det var för några år sen. Livserfarenhet, grundtrygghet och min familj har gjort mig till den jag är idag. Sjukdom, skador och elaka människor kan idag inte skada mig mer än vad jag själv skadar mig om jag tillåter det att ta över mitt liv!
Jag är idag fortfarande en knubbig Pillan, min familj gillar mig ändå och jag har de vänner som jag älskar och som har varit mina vänner antingen jag varit fet, lagom, knubbig eller alldeles för mager....ja, jo det är sant...jag har varit för mager och fick lära mig att börja äta igen och det gjorde att jag ser ut som jag gör idag. En av mina bästa vänner har blivit påhoppad för att hon är för mager, när vi jobbade ihop så skojade folk om att vi var Helan & Halvan..... kul?!
Jag får acceptera att min kropp är min kropp och jag kommer aldrig se ut som en Barbie, Prinsessan Madeleine eller Rihanna, jag kommer att se ut som Pillan och jag är jag hur min utsida än ser ut.
Om det är någon som fortfarande skulle ha problem med det eller lägger värderingar i storleken av min kropp kontra min dåliga hälsa eller har åsikter kring att det inte är så konstigt att jag har värk eller får cancer eller har nervskador mm mm så är det okej!! Men snälla snälla....ni behöver inte dela med er av dem!! Man måste inte trycka på alla andra människor alla sina åsikter och tankar om en person inte ser ut enligt normen!!
Alla har var och en nog med sina små helveten inombords eller utombords, kan nån säga att man känner sig helt perfekt.....eller att man faktiskt ÄR helt perfekt så KAN den personen fara med osanning. Men den personen kan också ha helt rätt. För VEM är det som har bestämt vad som är perfekt?! Det kanske är JAG som är helt perfekt!!?
*blinkar med ena ögat*
Tanken eller känslan av att vara perfekt kommer alltid sitta i betraktarens ögon eller i personens egna självkänsla!!
Jag tycker att alla mina barn är perfekta.....men är dom verkligen det då?! De har allergier och ena dottern har diabetes och alopecia.... innebär det att jag tycker att det är perfekt att vara sjuk eller är de sjukt perfekta?!
*skickar slängkyssar till mina ungar*
Perfekt är inte samma för dig som för mig....inte för dig eller dig eller dig...*pekar på er alla*...och det är okej, man får tycka vad man vill.... För mig är perfekt att man visar respekt och hänsyn för varandra, att man inte behöver ändra på någon för att de ska se ut eller vara på ett visst sätt. Ett gott hjärta är för mig det mest perfekta och då tar jag mig lov att säga att JAG ÄR PERFEKT!!
*blinkar och ler*
Jag är tacksam över att jag fick göra en GBP för min självkänsla är bättre idag än för 50 kg sen, att livet sen bjöd på överraskningar som gjorde att jag ändå inte kunnat åka pulka med mina barn eller vara vig o smidig o göra roliga saker som innebär att man behöver ha en hyfsad bra fysik. Men jag finns här för mina ungar och min man, jag lever och hoppas att få göra det mycket länge till!!
Och vet ni.... jag smälter in, folk stirrar inte och pekar inte, de fnissar inte eller behandlar mig som en lägre stående varelse!!
Jag har aldrig varit tjock i huvudet....bara om magen!! *ler*
Ni är perfekta hörrni...hur ni än ser ut eller känner er...NI ÄR PERFEKTA!!
Kramar
Fru Moschi
Jag tycker du är vacker, både på utsidan och insidan, och det har du alltid varit. <3 Då och nu!
Kram