Idag är det precis en månad sen som vi körde Sonen till Arlanda och kramade honom hej då och önskade honom lycka till i Kanada!
*suckar lätt*
Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge och jag kunde aldrig ana att jag skulle sakna Sonen sååååå enormt mkt redan efter en vecka...och nu när det gått några veckor till så kan jag nästa börja gråta av att vi kanske inte får se honom förrän till jul!
*skakar lätt på huvudet och ser lite bedrövlig ut*
Han är ju tjugo hela år pojken och anses vara vuxen, men jag längtar efter honom som om han vore en ettåring!!
Det är väl bara att inse att min det är rätt som generationen över mig alltid har sagt... ens barn är alltid ens barn och mammahjärtat har alltid lika starka band till sina barn....antingen de är fyrtiofem år eller tolv år!
*ler*
Jag riskerar med detta blogginlägg att han tycker jag är riktigt pinsam med att skriva om honom på detta viset, men han är och kommer alltid vara min LillPlutt fast han är nästan tjugo centimeter högre än vad jag är!
Så jag hoppas han kan se det som att jag älskar honom så galet mycket bara och som mamma så har man vissa rättigheter man kan ta sig och en av dem är att uttrycka sina känslor kring sina barn på ett eller annat sätt!
*blinkar med ena ögat åt Sonen*
Älskar såklart mina fina töser exakt lika mycket, men de är så nära så jag kan klämma på dem när jag vill och uttrycka mina kanske ibland galet överdrivna moderskänslor för dem!!
*skrattar högt*
Till vänster är min LillPlutt ca 10 år ung och kortet nedanför är han dubbelt så gammal!
Jag önskar självklart att han ska ha det kul när han är i Kanada och att det sista han vill är att komma hem till mamma... *blinkar med ena ögat*.... men jag hoppas verkligen att han längtar LIIITE efter mammsen i alla fall!
*ler brett*
Idag ska jag in till stora staden Skövde för att göra lite ärenden åt Sonen, passar på att ta en myslunch med Herr Faschi och fixa mina naglar.... kanske eventuellt möjligen blir det lite shopping också!
*nickar ivrigt och ler det bredaste leendet*
Sen blir det bara vila vila vila för skröpplet som skriker av de senaste dagarnas lite väl fysiska aktiviteter.
Ja nu är det ju inte så att jag varit ute och sprungit en mil eller klättrat i berg eller så.... utan mer lite för fysiska övningar än mitt skröppel accepterar!
Värken blir lite väl ihärdig och jag orkar inte med mig själv och mina egna tankar.... då är det dags att lyssna på kroppen och ta det lite lugnt.
Ska se om jag hinner åka till sjukhuset en snabbis för att beställa inlägg i mina skor...fick äntligen en remiss på det i förra veckan, tänk om jag har sån tur att värken i höfter, knän och rygg blir lite bättre av bara en sån enkel sak som att få fötterna att stå rätt här på jorden?!
*slår ut med armarna*
Att ingen läkare har tittat på mina fötter och hur jag går under de femton år som jag åkt ut och in på flera olika sjukhus och har opererat kroppen, varit hos sjukgymnaster, proffsiga neuroortopedkirurger och andra läkare som har varit med och utrett mitt skröppel och fått göra mängder av försök till behandling av min kroniska smärta i kroppen!?
För ett år sen när jag opererade min stortå (pga att jag i början av den sommaren sparkade ett par tåfjuttar med fotboll och pajjade tån) så kommenterade den läkare som gjorde ingreppet att jag hade VÄLDIGT djupa fotvalv och hon undrade om jag hade inlägg i skorna.
Det hade jag inte, fast jag har faktiskt själv bett om hjälp med mina fötter flera gånger men inte fått gehör för det. Doktorn sa då att det vore på tiden att jag fick hjälp med det, så nu ett år senare har jag äntligen remissen i min hand.
Nu hoppas jag att jag så småningom ska ge skröpplet på moppo och kanske kanske om jag har tur så blir mina smärtor mindre intensiva...och med all säkerhet så kommer jag i alla fall hjälpa kroppen att inte slitas på lika illa framöver!
Nog om mitt.... ha en fin dag alla därute! Nu ska jag fylla på javat i min kropp och ladda för att åka till storstan!
*ler*
Kramar
Fru Moschi
*suckar lätt*
Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge och jag kunde aldrig ana att jag skulle sakna Sonen sååååå enormt mkt redan efter en vecka...och nu när det gått några veckor till så kan jag nästa börja gråta av att vi kanske inte får se honom förrän till jul!
*skakar lätt på huvudet och ser lite bedrövlig ut*
Han är ju tjugo hela år pojken och anses vara vuxen, men jag längtar efter honom som om han vore en ettåring!!
Det är väl bara att inse att min det är rätt som generationen över mig alltid har sagt... ens barn är alltid ens barn och mammahjärtat har alltid lika starka band till sina barn....antingen de är fyrtiofem år eller tolv år!
*ler*
Jag riskerar med detta blogginlägg att han tycker jag är riktigt pinsam med att skriva om honom på detta viset, men han är och kommer alltid vara min LillPlutt fast han är nästan tjugo centimeter högre än vad jag är!
Så jag hoppas han kan se det som att jag älskar honom så galet mycket bara och som mamma så har man vissa rättigheter man kan ta sig och en av dem är att uttrycka sina känslor kring sina barn på ett eller annat sätt!
*blinkar med ena ögat åt Sonen*
Älskar såklart mina fina töser exakt lika mycket, men de är så nära så jag kan klämma på dem när jag vill och uttrycka mina kanske ibland galet överdrivna moderskänslor för dem!!
*skrattar högt*
Till vänster är min LillPlutt ca 10 år ung och kortet nedanför är han dubbelt så gammal!Jag önskar självklart att han ska ha det kul när han är i Kanada och att det sista han vill är att komma hem till mamma... *blinkar med ena ögat*.... men jag hoppas verkligen att han längtar LIIITE efter mammsen i alla fall!
*ler brett*
Idag ska jag in till stora staden Skövde för att göra lite ärenden åt Sonen, passar på att ta en myslunch med Herr Faschi och fixa mina naglar.... kanske eventuellt möjligen blir det lite shopping också!
*nickar ivrigt och ler det bredaste leendet*
Sen blir det bara vila vila vila för skröpplet som skriker av de senaste dagarnas lite väl fysiska aktiviteter.
Ja nu är det ju inte så att jag varit ute och sprungit en mil eller klättrat i berg eller så.... utan mer lite för fysiska övningar än mitt skröppel accepterar!
Värken blir lite väl ihärdig och jag orkar inte med mig själv och mina egna tankar.... då är det dags att lyssna på kroppen och ta det lite lugnt.
Ska se om jag hinner åka till sjukhuset en snabbis för att beställa inlägg i mina skor...fick äntligen en remiss på det i förra veckan, tänk om jag har sån tur att värken i höfter, knän och rygg blir lite bättre av bara en sån enkel sak som att få fötterna att stå rätt här på jorden?!
*slår ut med armarna*
Att ingen läkare har tittat på mina fötter och hur jag går under de femton år som jag åkt ut och in på flera olika sjukhus och har opererat kroppen, varit hos sjukgymnaster, proffsiga neuroortopedkirurger och andra läkare som har varit med och utrett mitt skröppel och fått göra mängder av försök till behandling av min kroniska smärta i kroppen!?
För ett år sen när jag opererade min stortå (pga att jag i början av den sommaren sparkade ett par tåfjuttar med fotboll och pajjade tån) så kommenterade den läkare som gjorde ingreppet att jag hade VÄLDIGT djupa fotvalv och hon undrade om jag hade inlägg i skorna.
Det hade jag inte, fast jag har faktiskt själv bett om hjälp med mina fötter flera gånger men inte fått gehör för det. Doktorn sa då att det vore på tiden att jag fick hjälp med det, så nu ett år senare har jag äntligen remissen i min hand.
Nu hoppas jag att jag så småningom ska ge skröpplet på moppo och kanske kanske om jag har tur så blir mina smärtor mindre intensiva...och med all säkerhet så kommer jag i alla fall hjälpa kroppen att inte slitas på lika illa framöver!
Nog om mitt.... ha en fin dag alla därute! Nu ska jag fylla på javat i min kropp och ladda för att åka till storstan!
*ler*
Kramar
Fru Moschi
