frumoschi.blogg.se

Tänk så mycket energi jag kan klämma ur kroppen när jag ska försöka att göra nåt som någon annan verkligen behöver..... *hämtar andan*.... har precis varit och lämnat över en billast med gåvor från fina vänner som nappade när jag frågade på facebook om det fanns några som ville hjälpa en mamma med två döttrar som båda har behov av extra stöd och uppmuntran från son mor som kämpar för att få det att gå runt!

När jag gick upp i morse så tänkte jag "Hur i hela friden ska jag kunna komma ur sängen och dessutom ge mig ut med alla kassar?!" Jag hade avtalat tid med mamman som hade ärende inåt stan, hon berättade igår om sin ständiga ångest för att få mat i ungarna och sig själv, hur hon får klä sig med ytterjacka när hon går o lägger sig för att de inte kan värma upp huset, hur det ska bli i jul..... Så jag tog ett djupt andetag och slängde mitt bekymmer över skröpplet åt sidan, tog lite extra smärtlindring och gjorde mig i ordning. Under förmiddagen idag gav jag mig iväg och handlade en rejäl matkasse med allt från färska grönsaker, svamp, nötfärs, pasta, te, marmelad, gott bröd, skinka, ägg, havrekakor och annat gotta. I en annan affär blev det adventsblockljus, servetter, tändare, juliga grytlappar, plåster och en egen lite kasse till mamman med schampo, balsam, duschgel, hårborste, tops, en go filt, lite choklad och en julstjärna i en röd kruka samt lite annat smått och gott.
*ler*

Jag packade bilen full av julklappar, klädkassar, godis, hygienartiklar skor och annat som  några av er varit så enormt gulliga att skänka till den här familjen!!
Tack rara ni....
Mamman som tagit emot allt detta idag blev så himla lycklig!! Hon tackade o hälsar till er alla som skänkt till familjen och en önskan om GOD JUL till er....idag fick hon hopp om att deras familj också får en God Jul!
*ler*

Jag vill understryka att jag inte skriver om detta för att få klappar på axeln och få höra hur duktig jag är....
*skakar på huvudet*
... nääee, jag gör det för att jag inser hur gott jag lever, hur bra vi har det och hur tacksam jag är över att aldrig någonsin ha varit i den situationen att jag inte kunnat ge mina barn mat och värme. Att kunna ge julklappar, födelsedagspresenter och annat år ut och år in är en extra "lyx" som vi i vår familj prioriterar för att vi gillar att GE.... för min egen del så önskar jag mig inget varken i julklapp eller när jag fyller, för jag har precis allt jag vill ha och behöver!!
*tittar på min familj och mitt hem*
Jag skriver om det för att vi alla kan hjälpa NÅN.... minsta lilla kan göra stor betydelse för den som inget har alls!!
*nickar bestämt*

Vi ger inte bara vår familj utan försöker att ge andra som verkligen behöver..... det ena utesluter inte det andra!

Nu ska jag gotta mig under filten och försöka få lite värme, det blåser kallt ute och den lilla stund jag stod och pratade med mamman och lämnade över alla kassar så frös min benmärg till is....och den där kylan är inte snäll mot skröpplet så nu blir det vila!!
*ler nöjt och kryper in under filten*

Kramar
Fru Moschi

Så länge jag kan minnas så har jag skämts över mina enorma dasslock till händer, jag har suttit på dem, gömt dem i fickor...bakom ryggen, hållit ihop dem så de liksom kan se något mindre ut, hållit i saker som döljer dem mm mm.
Jag har ärvt dessa labbor från min far som har ännu större händer..... Jag har i alla tider fascinerats av händer, det är bland det första som jag tittar på hos människor jag möter.
Händer kan säga väldigt mycket om en människa som yrke, säkerhet eller nervositet, styrka, ett hårt leverne, rökare eller icke rökare, kattägare, gift eller ogift osv.
*nickar och ser fundersam ut*

När jag har gömt mina händer vid olika tillfällen i mitt liv så har jag funderat på om jag någonsin kommer att få någon riktig nytta av dem utöver det man behöver dem till i vardagen då.... I många fall har jag haft en enorm nytta av dem.... jag har varma händer och jag minns hur en jättemysig "gammal" klasskamrat alltid gillade att hålla i mina händer. Hon var nämligen född med lite kortare fingrar än vad vi andra i skolan hade, hon brukade sticka in sina små lena händer i mina och sa att hon tyckte att jag hade så varma, sköna och lena händer.
När jag en gång berättade om att jag skämdes över mina stora grabbiga händer så blev hon ledsen....inte för att jag gnällde över händer som jag borde vara tacksam över och att jag borde skämmas som kunde med att säga så när hon faktiskt inte hade "fullt utvecklade" händer och kunde besväras över att de inte alltid räckte till...nej, hon blev bara ledsen över att jag kände så för mina händer och undrade varför och höll hårt i mina händer och sa om och om igen att hon gillade dem vad jag än tyckte själv!
*ler och tänker på den här genomgoa tjejen*

SÅÅÅ många gånger i mitt liv har jag fått höra att jag har så stora händer och det ihop med att alltid ha varit en STOR flicka så fick det mig bara att känna mig enormt...oflickig.... jag hade större händer än vad många killar i skolan hade och vem ville ha en flickvän som både var stor och hade händer som enhändigt kunde kupa en fotboll?! Ja, nu var de inte riktigt så enorma men min känsla då var just så....
När jag träffade maken så gjorde jag allt för att hålla mina händer gömda, men han ville alltid fingra på mina naglar och liksom klämma och klappa och vrida lite på mina fingrar så det var svårt att hålla dem gömda...sen så vill jag ju självklart gärna röra vid honom också så det var lite svårt att hålla händerna borta från honom.
*blinkar med ena ögat*

Jag minns när vi skulle hämta ut våra förlovningsringar.... när kvinnan i butiken skulle räcka över våra ringar till oss så valde hon självklart att ge mig den minsta ringen, då fick jag lite genant byta  till den som var min och jag tror att hon tyckte det var lika pinsamt som jag tyckte.
Numera så har jag smalare fingrar än maken och trots att han har ganska så små händer för att vara man så har jag faktiskt lite mindre händer än honom också.... *skrattar lite*.... och han gillar fortfarande att fingra på mina händer, precis som när vi träffades för snart 28 år sen!
Här är våra nya ringar som vi bytte med varandra i Las Vegas nyligen.

Självklart så är jag tacksam över att jag HAR händer...jag har kunnat vagga mina och många andras barn till sömns med dem, så många barnhänder jag hållit i när vi skulle gå över gatan eller när det varit otäckt på TV.... jag har hållit händer på många män och kvinnor som legat för döden och strukit deras hår eller en kind för att få dem att känna att de var trygga. Jag har klippt många hårtestar i min dag och jag har skapat bakverk och målat många av mina ständigt pågående projekt med färger från hela regnbågens spektra.... jag har hållit ihop blödande sår på unga och äldre patienter, jag har så enormt många gånger haft en telefon i min hand där nån på andra sidan behövt några vänliga ord och lite stötta när de varit ledsna eller oroliga, både i mitt yrke och på det privata planet!
Mina händer har torkat mängder av tårar, mina egna och andras.....
*tittar på mina händer igen*

Framförallt så har jag med åren kommit på något som mina händer verkligen varit till nytta för mig... det är när jag vill få ur mig saker jag tänker på, om jag önskar något eller vill dela med mig av nånting, när jag bara MÅSTE få ur mig något som gnager illa i magen och hjärnan eller för att jag är galet lycklig och vill dela med mig av det.... alltså NÄR JAG SKRIVER!!
De tre åren på maskinskrivningen på ekonomin i högstadiet har verkligen varit till god hjälp under alla de år jag har låtit mina fingrar fara fram på olika tangentbord... ja jag kan skriva utan att titta på tangentbordet....ingen pekfingervals här inte!!
*blinkar med ena ögat och ler*

Mina fingrar har hjälpt min hjärna, hjärtat och själen att få utlopp för både den kreativitet som finns i mig och för allt som livet har bjudit på och jag sen delat med mig av till de som velat läsa antingen i mina bloggar eller på facebook. Jag har skrivit mängder av brev till myndigheter, organisationer, läkare och vänner.... jag skriver tal till bröllop eller verser till födelsedagskort, jag har skrivit två böcker som ligger i datorn och väntar på bättre tider samt en till som jag jobbar på....men som kanske mer är lite av terapi för mig än nåt vettigt som andra kan ha intresse av att läsa!

Och jag tänker så här.... att det spelar mig egentligen ingen som helst roll vad folk tycker längre, vare sig när det gäller min storlek på händer eller huruvida de tycker att det jag skriver är intressant eller icke.... jag skriver för att jag gillar det!! Jag skriver för att jag gillar det klapprande ljudet av mina naglar på tangenterna och för att det är så sabla skönt att få bort tankar ur skallen ibland. För ofta så räcker det med att jag skriver av mig alla de där tankarna och orden så kan jag släppa det jag grunnat mig småtossig på eller i alla fall känna att det känns lite lättare!
*nickar nöjt*

Så kära vänner och bekanta.... jag kommer att skriva och skriva och skriva...så länge jag bara kan!! För det känns fantastiskt att jag faktiskt kan göra något.... till och med kunna göra något och känna att jag är nöjd med det jag gör...trots att jag inte är frisk, att jag inte kan arbeta eller gå på inbokade möten eller planerade fikastunder!! Jag kan skriva även fast jag inte tänker på vad jag skriver.... för ofta så skriver jag inte vad jag tänker utan vad jag KÄNNER!!
*ser fundersam ut*

Det kanske låter lite snurrigt men så här är det.... att skriva får mig att känna mig levande.... att nåt i mig är så friskt att det går av bara farten... jag behöver inte fundera ut vad jag ska skriva, det finns bara där och väntar på att få komma ut genom fingertopparna. Jag skulle egentligen inte behöva använda mig av bloggen som verktyg eller för att få utlopp för det jag vill uttrycka, jag skulle kunna skriva det och sen bara låta det ligga i en mapp i datorn och sen glömmas bort, för när det kommit ut ur fingertopparna och orden finns där svart på vitt så är det som att jag kan ta ett djupt andetag och släppa det......

Men jag kommer fortsätta att blogga....för det är kul på sitt sätt....det är kul att se att det finns folk som fortsätter att läsa och av vilken anledning det är så, det vet ju bara ni!!
*ler och tittar på dig som läser*

Idag är det en dag som inte är så bra.... jag spenderar den på min vanliga plats i soffan...i min alldeles egna insuttna grop i divandelen där alla andra ramlar ner i när de sätter sig där...och alla ser lika förvånade ut varje gång de liksom ramlar däri!! Min trygga, varma grop som jag jobbat hårt på att få att passa exakt min bak!!

Önskar er alla en supergo tisdag!

Kramar
Fru Moschi