Tänk vad livet är skört.... och så döden kan gripa hårt kring ens hjärta när den överraskandes visar sig!!
Maken låg intill mig och läste SLA och som vanligt så ögnar han igenom dödsrunorna!
Plötsligt säger han... "Jo XXX XXXX, kände inte du henne?!" jag kände hur det högg till i hjärtat och jag vände mig emot Ipaden och läste... "Jo, vi var ju arbetskollegor en gång i tiden" svarade jag.... och plötsligt så kom tankarna kring min egen bröstcancer tillbaka och mörklade mitt sinne på mindre än en minut.
Så förödande, så sorgligt och så fruktansvärt onödigt och orättvist... några barn har förlorat sin mor och barnbarn sin mormor... så ung och så plötsligt bara borta från vår verklighet, det vi ser här och nu med klara ögon!
Känslan av att känna mig lite egoistisk när tanken kring att "Det kunde ha varit jag....det kan bli jag" svider i mage och hjärta kan jag inte rå för, jag kan inte ta bort den för den är i allra högsta grad verklig och går som en skugga bakom mig nästan dagligen för att påminna mig om att inte ta livet för givet!
Den som burit på skiten förstår precis vad jag menar.... ni förstår precis den där känslan som infinner sig när man läser dödsannonser där unga människor ryckts bort av den fullkomligt förödande sjukdomen bara skördar liv till höger och vänster. Ibland så är det bara namn.... "bara" namn.... man har ingen aning om vem det var men man känner sorgen och orättvisan... sen händer det...man känner igen namnet och det är verkligen någon som JAG har känt...någon vars röst jag kan höra i mitt inre och se rörelser eller annat som man förknippar med personen.
Jag är verkligen tacksam över livet och jag behöver inte påminnas av dessa dödsrunor som tyvärr kommer att dyka upp med jämna eller ojämna mellanrum för att förstå hur jävla bra jag har det som lever!!!
Om man bara kunde göra vad som helst för att slippa se dem.... att folk slipper skriva dem och att människor slipperförlora sina nära och kära i skiten!!
*skakar lätt på huvudet*
OM cancern ändå kunde få sin överman och det fanns bot på eländet....OM ändå barn, banrbarn, syskon, föräldrar, respektive och ens älskade slapp förlora sin finaste i den här sjukdomen!!!
Det finns ingen som helst rättvisa, den tar bara...vem som helst, när som helst och var som helst...spelar ingen roll om man är rik, skild, korthårig, vänlig, smal, svart, vit, punkare, elak, fattig, tjock, gift, ensam eller flerbarnsfar....den TAR precis när den vill och det kan vara du eller jag som FÅR den!
Mycket vill jag ha....men den skiten vill jag inte ha igen!!
Mina tankar går ikväll till de anhöriga till min fd arbetskollega.... all styrka till dem!
Fru Moschi
Maken låg intill mig och läste SLA och som vanligt så ögnar han igenom dödsrunorna!
Plötsligt säger han... "Jo XXX XXXX, kände inte du henne?!" jag kände hur det högg till i hjärtat och jag vände mig emot Ipaden och läste... "Jo, vi var ju arbetskollegor en gång i tiden" svarade jag.... och plötsligt så kom tankarna kring min egen bröstcancer tillbaka och mörklade mitt sinne på mindre än en minut.
Så förödande, så sorgligt och så fruktansvärt onödigt och orättvist... några barn har förlorat sin mor och barnbarn sin mormor... så ung och så plötsligt bara borta från vår verklighet, det vi ser här och nu med klara ögon!
Känslan av att känna mig lite egoistisk när tanken kring att "Det kunde ha varit jag....det kan bli jag" svider i mage och hjärta kan jag inte rå för, jag kan inte ta bort den för den är i allra högsta grad verklig och går som en skugga bakom mig nästan dagligen för att påminna mig om att inte ta livet för givet!
Den som burit på skiten förstår precis vad jag menar.... ni förstår precis den där känslan som infinner sig när man läser dödsannonser där unga människor ryckts bort av den fullkomligt förödande sjukdomen bara skördar liv till höger och vänster. Ibland så är det bara namn.... "bara" namn.... man har ingen aning om vem det var men man känner sorgen och orättvisan... sen händer det...man känner igen namnet och det är verkligen någon som JAG har känt...någon vars röst jag kan höra i mitt inre och se rörelser eller annat som man förknippar med personen.
Jag är verkligen tacksam över livet och jag behöver inte påminnas av dessa dödsrunor som tyvärr kommer att dyka upp med jämna eller ojämna mellanrum för att förstå hur jävla bra jag har det som lever!!!
Om man bara kunde göra vad som helst för att slippa se dem.... att folk slipper skriva dem och att människor slipperförlora sina nära och kära i skiten!!
*skakar lätt på huvudet*
OM cancern ändå kunde få sin överman och det fanns bot på eländet....OM ändå barn, banrbarn, syskon, föräldrar, respektive och ens älskade slapp förlora sin finaste i den här sjukdomen!!!
Det finns ingen som helst rättvisa, den tar bara...vem som helst, när som helst och var som helst...spelar ingen roll om man är rik, skild, korthårig, vänlig, smal, svart, vit, punkare, elak, fattig, tjock, gift, ensam eller flerbarnsfar....den TAR precis när den vill och det kan vara du eller jag som FÅR den!
Mycket vill jag ha....men den skiten vill jag inte ha igen!!
Mina tankar går ikväll till de anhöriga till min fd arbetskollega.... all styrka till dem!
Fru Moschi
Som alltid, så bra skrivet!
Sänder också en tanke till de nära som är kvar på jorden och en önskan att de på andra sidan har det så mycket bättre.
Tacksamhet, pånminnelsen kan man aldrig få för många gånger!
Trevlig Helg!