frumoschi.blogg.se

Hon får liksom livet värt att leva trots att min smärta driver mig till vansinnets gräns dag ut och dag in!

Sitter och tittar på Sofies änglar på TV och tårarna sprutar.... så enormt sorgliga livsöden människor omkring oss drabbas av varje dag!!

Tanken av att förlora min älskade är för svår för att ens snudda vid och varje gång jag hör talas om någon i min närhet som drabbats just av det fruktansvärda ödet, så går min tankar till att min älskade faktiskt kunde ha varit en av alla dem som får uppleva detta!!
*torkar tårar*

Så nära som för 6 år sen så visste vi inte om jag skulle överleva min elakartade och snabbväxande tumör i mitt högra bröst!
Min man var stark och tillät mig inte att uttala meningen "Tänk om jag inte klarar detta och blir tvungen att lämna er!?"... om och om igen så sa han att det inte var tänkbart, vi skulle fortsätta vara man och fru och mina barn skulle inte förlora sin mamma!
Några år tidigare så fick min kusin lämna sin älskade, sin dotter och sitt första barnbarn alldeles för tidigt. Min kusin förlorade sin mor alldeles för tidigt och hon och jag talade många gånger om hur hemskt hon tyckte det var att hennes familj skulle få känna all den sorg och förtvivlan som hon och hennes syskon och far gjorde!

Alla vet ju hur ont sorg gör, man vet inte hur man ska klara sig utan den person som lämnat en....eller ens hur man ska ta sig igenom dagen!

Tanken av att JAG skulle lämna mina barn och min man i sorg och förtvivlan och inte finnas där och hjälpa dem ta sig igenom dag för dag, ge dem hopp om att man faktiskt överlever svår sorg, att man "lär sig" leva utan sin mamma eller sin älskade...*tar ett djupt andetag*... den tanken var så enormt svår och tung. Jag har alltid varit och kommer troligen alltid vara en person som visar på styrka och trygghet, jag ÄR stark och trygg, men i ovetskapen om huruvida jag skulle få fortsätta leva eller inte gjorde mig till en pytteliten, skakig och svag människa inombords!

Jag visade sällan vad jag kände, jag var ju stark....och trygg....och STARK!! Det bara är den jag är liksom!!
Jag valde att inte berätta för några andra än min familj och ett par nära vänner om att jag hade fått en elak cancersvulst i bröstet.... min älskade tog på sig den uppgiften att meddela mina föräldrar, syskon och svärföräldrar om min cancer samtidigt som jag låg på operationsbordet! Att övriga världen skulle få veta ganska så raskt efter visste jag ju, det brukar ju sprida sig snabbt när någon drabbas av cancer!
Folk blir rädda, ju närmare släkt eller vän man är med den som drabbas desto större blir oron och tanken kring att man själv faktiskt kan drabbas slår en!
*nickar*

På nåt vänster så är det ju ofta så att man måste se riktigt sjuk och dassig ut för att folk ska "tro på" att man är sjuk!
Jag har alltid försökt att klä mig hyfsat, vara i ordning i håret och se glad ut för MIN skull, jag vill tro att jag känner mig mindre sjuk och eländig då. Men det mina vänner har inte alltid varit till min fördel då jag tydligen ser alldeles för frisk och glad ut för att vara sjuk!
Jag är inte den personen som sitter och gråter förtvivlat eller öppnar mitt innersta för någon, inte ens min egen familj eller närmaste vänner. Det kanske låter konstigt, men jag gillar inte när jag känner mig svag eller sårbar...det gör för ont och jag är nog innerst inne livrädd för att alla sorger, all oro och allt annat jobbigt jag varit med om under hela mitt liv skulle bubbla upp och att hela marken skulle rämna under mina fötter och att jag aldrig skulle ta mig upp igen!
*skakar lätt på huvudet*

JAG är den som tröstar, peppar, tar hand om eller vårdar.... det har alltid varit så!
Det var jag som tröstade de som blev ledsna över att jag fått cancer, jag fick lova att allt skulle gå bra att det inte fanns något annat alternativ utan att överleva!!
Jag sa de orden om och om igen, fast jag inte trodde på dem själv!
*tar ett djupt andetag*
Jag tog aldrig livet för givet och gör det fortfarande inte!

Jag bär på mycket sorg, sorg över att inte få vara frisk, över att inte få leva ett "normalt" liv med jobb, fritidssysselsättningar och att få vara smärtfri!
Jag bär på sorg över personer jag förlorat!
Jag bär på sorg över att min far är så sjuk och vetskapen om att han ville dö innan han blev så här sjuk....sorg över att han bad mig flera gånger att sätta ett skott i hans panna så han slapp eländet!
Jag har en sorg över att inte ha den närhet jag önskat med vissa personer i mitt liv, som borde ha funnits för mig när jag behövt, för jag har alltid funnits för dem!
Jag känner sorg över gamla vänner som försvann när jag blev sjuk!
Jag känner sorg över att inte vara så stark inombords som jag ofta visat utåt!
Jag sörjer att min man blivit begränsad i sitt liv pga att jag varit sjuk i så många år, att vi inte kan göra roliga saker tillsammans som andra par, saker som vi sett fram emot att göra tillsammans under vår gemensamma framtid!
Jaa hörrni, jag skulle kunna skriva länge om saker jag känner sorg över!

Men jag vill istället känna en enorm GLÄDJE idag, för jag är glad över att jag är en canceröverlevare!
Jag är galet glad över min älskade och våra barn och deras respektive, ungarna är ju vuxna nu och jag är enormt stolt över att vi har fostrat, älskat och låtit deras personligheter ha format dem till de personer de är idag!
Jag är också väldigt glad över att ha den finaste pappan som finns även fast han inte har en aning om vem jag är eller att just han har fostrat och älskat mig....och alltid har accepterat mig som jag är!
Jag och maken har underbara vänner sen många många år tillbaka, som stannat kvar fast jag varit sjuk och inte alltid orkat umgås eller höra av mig!
*ler brett*
Jag är glad över min älskade man!!

Min glada lista kan jag göra precis hur lång som helst, men jag väljer att avsluta listan idag med hur galet lycklig jag är över att jag och min älskade lever tillsammans här och nu och att det idag är exakt 30 år sen vi blev tillsammans, 30 år!!! Hur galet snabbt har inte tiden gått?
Jag var 17 år och maken var 19 år när vi valde varandra, vi är varandras allra bästa vänner och det känns häftigt att ha hållit ihop i med och motgångar under så lång tid.
Vi fortsätter att välja varandra varje dag och att somna tätt intill varandra varje kväll efter att ha sagt att vi älskar varandra och önska godnatt!
Jag är glad och tacksam över att vara älskad och att älska...och mitt hjärta lovade mig idag att vi ska fortsätta med det i minst 30 år till!
*ler och blinkar med ena ögat*

Varma kramar till er alla
Fru Moschi

Idag har jag haft besök av en riktigt  "gammal" vän... eller jaaa, gammal o gammal vi är ju födda samma år så vi har ju samma ålder och vi är inte precis lastgamla än....om jag får lov att säga det själv!?
*blinkar med ena ögat*
Men min vän och jag har en gammal vänskap kan man säga, vi har känt varandra sen vi var 4 år och för er som känner mig och vet hur ung jag är så räcker ju inte 2 händer till att räkna på....inte heller 4....kanske mer bortåt 10 händer!
*viskar o hostar till lite där i slutet*

Vi flyttade till samma gata som 4-åringar där alla barn lekte tillsammans och vi har gått i samma klass från 6-årsskolan, som på den tiden hette lekis, ända till 9:an.
Vi har haft småbarn samtidigt och har umgåtts på semestrar och helgkvällar familjevis samt försökt träffas för fika på tumanhand under årens lopp. Vi har delat med oss av våra innersta frågor och funderingar till varandra samt rådfrågat varandra när vi haft problem.

Ibland har det lite längre tid mellan våra fikastunder, men aldrig har det känts som att vi har förlorat varandra utan mer bara fortsatt där vi slutade förra gången vi sågs.

Hennes ungar är så himla goa och det har varit ett nöje att fått vara med och fått känna dem under deras uppväxt!
Hennes dotter har varit min Trollunge sen hon var lite knodda och jag har varit hennes Trollmor i alla år, ja jag är fortfarande det fast hon går första året på gymnasiet!!
*ler brett*

För mig är en sån här gammal vänskap oerhört viktig, att man håller fast vid varandra under så många år betyder ju att man är viktiga för varandra!
 Vi har en grundtrygghet med en tillit som bas och lyhördhet och värme som stöttepelare, vi dömer eller fördömer aldrig varandra utan låter varandra tycka, tänka och vara precis vad eller hur vi vill!

Jag känner mig lyckligt förunnad som har flera riktiga långa goa vänskaper, alldeles utan krav på hur ofta man ska ses eller höras eller hur man ska klä sig, låta, gå, ha för bil eller hus, vad man tjänar, har för musiksmak eller allergier.....jaa att man gillar varandra olikheter helt enkelt och har allmänt mysigt ihop!
*ler och kramar mig själv*

Att jag är så nöjd över mina vänskaper jag har innebär inte ett att jag inte är i behov av några nya bekantskaper, att få nya vänner i olika konstellationer är en superbonus och kanske just du och jag HAR en speciell vänskap eller kanske får en framtida vänskap!
*slår vänligt och inbjudande ut med armarna och ler*

Kramar till alla mina vänner med en önskan om en riktigt mysig kväll och ett extra tack till dig Cari för en mysig fikastund idag
Fru Moschi