Det första jag inte vill tala om är hur i hela friden det har kunnat gå så lång tid sen jag kände för att blogga senast! *skakar lätt på huvudet*
Det andra är att jag absolut inte vill tala om hur ont jag har i satanskroppen!
*visslar...eller...ja försöker vissla, låter mer som ett blåsljud på hjärtat kanske*
Det tredje jag inte vill tala om är hur mitt liv blev... inte alls som jag hade tänkt mig!
*ser galet fundersam ut*
Sen på fjärde plats.... nej, jag orkar inte tala om pappa om du möter mig på stan!
*ser bestämd ut med tårar som bränner bakom ögonlocken*
Pappa bor ju på äldreboende sen 4 år tillbaka i december. Alzheimers är hans närmaste kompanjon, men långt ifrån hans bästa vän!
Han blev strax innan jul riktigt dålig, så dålig att vi vakade vid hans sida och trodde att han nu skulle få ro och gå vidare! En tia-attack stökade till det för honom men han repade sig hyfsat.
Han fick ett splitternytt vrålåk, den första gången som pappa fick nåt alldeles nytt på fyra hjul!
Det är långtifrån ett åk som han har önskat sig det vet jag med säkerhet, men vi anhöriga är enormt glada över att han getts en möjlighet att röra sig....inte fritt, men ändå inte bara bli liggandes i en säng!
För en vecka sedan blev pappa dålig igen, det visade sig vara en lunginflammation och han fick återigen oss anhöriga omskakade och rädda över om det skulle vara dags nu..... orkar han verkligen mer?!
Jaaa... min pappa han är en superpappa!! Han verkar nu repa sig igen och efter vårt besök hos honom i eftermiddag då jag matade på med nypon- och blåbärssoppa, chokladpudding, yoghurt och ramlösa så piggnade han till ordentligt.
Han plirade med sina busiga ögon när vi skojar om hur han alltid dissar mig när jag talar med honom, men att jag duger som mattant! *ler och blinkar med ena ögat*
Nej....antagligen så har det nog bara passat in att han råkat skratta när vi pratar om det mer än att han verkligen kommer ihåg att vi skojar om det!
Vi förstår oftast inte vad han säger, men ibland kommer ord och kommentarer så klockrent och härligt att det skapar mycket skratt!
Är det nåt som vi kan vara glada och nöjda över att ge honom då är ju just den glädjen och känslan av att han haft en bra stund, sen att han inte minns att det stunden var med hans ena dotter, måg och deras barn....det spelar inte någon roll alls!!
Att se honom skratta och se busig ut gör så gott och värmer hela mitt innandöme!
JAG behöver det..... jag behöver lite fler glädjestunder med min pappa och bara nåååågra några fler goa möten innan det tar slut!! Egoistiskt!? Jaa....antagligen!!
Jag har de senaste åren haft alldeles för många sorgestunder gällandes min pappa....jag sörjer honom så fruktansvärt att han inte kunde få vara frisk!!
Att han inte fick gå och plocka i sitt växthus, köra sin Volvo, pilla i mina blommor när han kom på besök, att inte höra dörrklockan plinga till sådär speciellt när han svängde förbi på en kopp kaffe....bara för att kolla läget eller flytta nån buske eller nåt!!
Såå...jag vill inte tala om det... min pappa!! Jag är inte stark nog trots att jag försöker!
Jag sväljer gråten, blinkar bort tårarna och försöker tänka på nåt annat....men det är svårt!!
Pappa är och kommer alltid att vara VÄRLDENS BÄSTA PAPPA och idag kan jag inte förställa mig den dagen då mina tankar på honom inte får mig att bli ledsen!
Det finns kanske tankar o åsikter kring hur ofta jag hälsar på min pappa hos er som känner till vår familj.... du kanske är släkt, bekant eller personal på hans boende....jag tänker inte ursäkta mig...aldrig!!
Du kan inte känna det jag gör när jag tänker på min pappa, du vet inte hur många gånger jag varit på väg men får vända för att jag gråter.....eller mer hulkar så illa att det bara inte går!
Så...vi talar inte om det.... jag känner det jag känner och du känner det du känner...och lika lite vet du och jag om varandras innersta och varför vi gör de val vi gör eller har de tankar och åsikter vi har!
*nickar bestämt*
Jag ursäktar aldrig att min pappa betyder allt för mig och att min sorg är galet lång och utdragen....och jag ser ingen ände på när Alzheimersen ska sluta terrorisera min far och vår familj!
Så vi talar inte om pappa när vi ses ....tack!!
Vi kan tala om den fantastiska personal ...som faktiskt är pappas nya lite större familj.... hur fantastiska de är på alla sätt och vis!
De gör ett otroligt jobb med alla våra gamla och jag hoppas verkligen att de en dag kan få skälig lön för den möda, kärlek och omsorg de ger varje dag!!
Kram
Fru Moschi
Det andra är att jag absolut inte vill tala om hur ont jag har i satanskroppen!
*visslar...eller...ja försöker vissla, låter mer som ett blåsljud på hjärtat kanske*
Det tredje jag inte vill tala om är hur mitt liv blev... inte alls som jag hade tänkt mig!
*ser galet fundersam ut*
Sen på fjärde plats.... nej, jag orkar inte tala om pappa om du möter mig på stan!
*ser bestämd ut med tårar som bränner bakom ögonlocken*
Pappa bor ju på äldreboende sen 4 år tillbaka i december. Alzheimers är hans närmaste kompanjon, men långt ifrån hans bästa vän!
Han blev strax innan jul riktigt dålig, så dålig att vi vakade vid hans sida och trodde att han nu skulle få ro och gå vidare! En tia-attack stökade till det för honom men han repade sig hyfsat.
Han fick ett splitternytt vrålåk, den första gången som pappa fick nåt alldeles nytt på fyra hjul!
Det är långtifrån ett åk som han har önskat sig det vet jag med säkerhet, men vi anhöriga är enormt glada över att han getts en möjlighet att röra sig....inte fritt, men ändå inte bara bli liggandes i en säng!
För en vecka sedan blev pappa dålig igen, det visade sig vara en lunginflammation och han fick återigen oss anhöriga omskakade och rädda över om det skulle vara dags nu..... orkar han verkligen mer?!
Jaaa... min pappa han är en superpappa!! Han verkar nu repa sig igen och efter vårt besök hos honom i eftermiddag då jag matade på med nypon- och blåbärssoppa, chokladpudding, yoghurt och ramlösa så piggnade han till ordentligt.
Han plirade med sina busiga ögon när vi skojar om hur han alltid dissar mig när jag talar med honom, men att jag duger som mattant! *ler och blinkar med ena ögat*
Nej....antagligen så har det nog bara passat in att han råkat skratta när vi pratar om det mer än att han verkligen kommer ihåg att vi skojar om det!
Vi förstår oftast inte vad han säger, men ibland kommer ord och kommentarer så klockrent och härligt att det skapar mycket skratt!
Är det nåt som vi kan vara glada och nöjda över att ge honom då är ju just den glädjen och känslan av att han haft en bra stund, sen att han inte minns att det stunden var med hans ena dotter, måg och deras barn....det spelar inte någon roll alls!!
Att se honom skratta och se busig ut gör så gott och värmer hela mitt innandöme!
JAG behöver det..... jag behöver lite fler glädjestunder med min pappa och bara nåååågra några fler goa möten innan det tar slut!! Egoistiskt!? Jaa....antagligen!!
Jag har de senaste åren haft alldeles för många sorgestunder gällandes min pappa....jag sörjer honom så fruktansvärt att han inte kunde få vara frisk!!
Att han inte fick gå och plocka i sitt växthus, köra sin Volvo, pilla i mina blommor när han kom på besök, att inte höra dörrklockan plinga till sådär speciellt när han svängde förbi på en kopp kaffe....bara för att kolla läget eller flytta nån buske eller nåt!!
Såå...jag vill inte tala om det... min pappa!! Jag är inte stark nog trots att jag försöker!
Jag sväljer gråten, blinkar bort tårarna och försöker tänka på nåt annat....men det är svårt!!
Pappa är och kommer alltid att vara VÄRLDENS BÄSTA PAPPA och idag kan jag inte förställa mig den dagen då mina tankar på honom inte får mig att bli ledsen!
Det finns kanske tankar o åsikter kring hur ofta jag hälsar på min pappa hos er som känner till vår familj.... du kanske är släkt, bekant eller personal på hans boende....jag tänker inte ursäkta mig...aldrig!!
Du kan inte känna det jag gör när jag tänker på min pappa, du vet inte hur många gånger jag varit på väg men får vända för att jag gråter.....eller mer hulkar så illa att det bara inte går!
Så...vi talar inte om det.... jag känner det jag känner och du känner det du känner...och lika lite vet du och jag om varandras innersta och varför vi gör de val vi gör eller har de tankar och åsikter vi har!
*nickar bestämt*
Jag ursäktar aldrig att min pappa betyder allt för mig och att min sorg är galet lång och utdragen....och jag ser ingen ände på när Alzheimersen ska sluta terrorisera min far och vår familj!
Så vi talar inte om pappa när vi ses ....tack!!
Vi kan tala om den fantastiska personal ...som faktiskt är pappas nya lite större familj.... hur fantastiska de är på alla sätt och vis!
De gör ett otroligt jobb med alla våra gamla och jag hoppas verkligen att de en dag kan få skälig lön för den möda, kärlek och omsorg de ger varje dag!!
Kram
Fru Moschi
Så mycket äkta fin kärlek i detta inlägg. Förstår och vet hur mycket din far betytt för dig. Hoppas du och ni får den tiden ni behöver och att han sen får svänga om med papsen min. Vet vad detta speciella, otroligt starka band innebär ❤❤❤.