Igår kväll var det ju återigen dags för den årliga cancergalan på TV.
Ooootroliga summor skänks av svenskarna varje år och över 20 000 personer blev månadsgivare.
Jättefint....och toppen på alla sätt!!
*nickar och ser allvarlig ut*
Men helt ärligt så är det SKITJOBBIGT att se på galan varje år!
*tar ett djupt andetag*
Även fast jag inte går och grubblar mig småtokig över min cancerdiagnos och om den kommer tillbaka och hur blir det då?!
*slår ut med armarna*
Så... jaa.... när alla berättelser om de cancersjuka män och kvinnor berättas, bilder, filmsnuttar och sen om personen har tur så sitter han eller hon i publiken och nån av programledarna går fram och säger nåt fantastiskt till dem efter just deras historia har berättats.... just DÅ brister allt inombords... jag kämpar och kämpar för att inte börja gråta, men det forsar och jag snorar som en tok och rusar ut på toa och bölar en stund.
Sen försöker jag skärpa till mig och sätter mig i soffan igen....nästa man eller kvinna dyker upp i rutan och deras familjer berättar sina historier om hur de uppfattar hela den desperata situationen kring cancersjukdomen...då är det kört igen!
Det är alldeles för laddat för mig, jag nästan önskar att min man ska byta kanal eller att telefonen ska ringa eller vad som helst som får mig att slippa se galan!!
Det är ju superfint med alla pengar som trillar in och de stora butikskedjorna som drar in miljoner till cancerforskningen...tack alla som bidrar, det är tack vare er och alla forskare som jag kan sitta i soffan och böla när cancergalan visas!! Men känslan av att vara en av alla de som drabbats av den här skitsjukdomen blir överväldigande och jag rår inte för att jag känner en bismak av de klämkäcka programledarnas fina ord och slagdängor kring hur cancern ska besegras!
Att se killen som satt i publiken igår med sin aggressiva hjärncancer....hur han väntar in döden och liksom hamnar i ett jippo kring cancer.... jag vet.... jag vet att allt verkligen bara är fint tänkt och att det betyder oerhört mycket för alla som kommer att drabbas av cancer i framtiden!!
Jag vet!!
Men ändå så mår jag lite illa av den här galan..... jag skulle önska att fler av oss "vanliga" människor som drabbats av cancer fick komma och sitta i publiken, javisst det finns flera kändisar som drabbats och om det inte är de själva så har de någon anhörig eller bekant som fått skiten...men jag känner ändå att det blir lite mer en "kändisgrej" över det hela!
Missförstå mig inte, jag tycker galan är bra..... men MIN känsla av obehag, skräck och rädsla tar över.
Den fruktansvärda skräcken inför att få tillbaka skiten är större än alla andra dagar på året JUST den här kvällen. Jag vill såååå gärna inte ha tillbaka skiten......tack!
Oktober månad....bröstcancermånaden!
För exakt 5 år sen satt jag i min soffa med nyoperarat bröst i väntan på strålning och besked om cellgifter... för 5 år sen var det riktigt otäckt och det är nog det som får mig att reagera så fruktansvärt starkt just den här kvällen då galan sänds på TV...jag får tillbaka den skräckfyllda känslan av rädsla för att förlora mitt liv med min familj, att dö med smärta och att inte ha kontroll på min kropp....att sakta men säkert tyna bort framför mina barn och min mans ögon.... att lämna dem med sorg och smärta... DET är fan inte gött att grubbla på och vara rädd för att det kanske en dag kommer bli så.
Jag är inte rädd för att dö...jag har bara inte tid och inte lust och jag vill inte såra min familj!!
TACK min sötaste Prinsessa och din Prins för den Rosa Kokboken, jag är jätteglad över den!! <3
Jag vet att min familj är gulliga och tänker på att stötta Rosa Bandet varje år i form av att köpa olika varor eller bidra med en slant.... det är jag så tacksam över för varje krona som går till forskningen kan göra att ett liv räddas!!
Måndagskramar
Fru Moschi
Ooootroliga summor skänks av svenskarna varje år och över 20 000 personer blev månadsgivare.
Jättefint....och toppen på alla sätt!!
*nickar och ser allvarlig ut*
Men helt ärligt så är det SKITJOBBIGT att se på galan varje år!
*tar ett djupt andetag*
Även fast jag inte går och grubblar mig småtokig över min cancerdiagnos och om den kommer tillbaka och hur blir det då?!
*slår ut med armarna*
Så... jaa.... när alla berättelser om de cancersjuka män och kvinnor berättas, bilder, filmsnuttar och sen om personen har tur så sitter han eller hon i publiken och nån av programledarna går fram och säger nåt fantastiskt till dem efter just deras historia har berättats.... just DÅ brister allt inombords... jag kämpar och kämpar för att inte börja gråta, men det forsar och jag snorar som en tok och rusar ut på toa och bölar en stund.
Sen försöker jag skärpa till mig och sätter mig i soffan igen....nästa man eller kvinna dyker upp i rutan och deras familjer berättar sina historier om hur de uppfattar hela den desperata situationen kring cancersjukdomen...då är det kört igen!
Det är alldeles för laddat för mig, jag nästan önskar att min man ska byta kanal eller att telefonen ska ringa eller vad som helst som får mig att slippa se galan!!
Det är ju superfint med alla pengar som trillar in och de stora butikskedjorna som drar in miljoner till cancerforskningen...tack alla som bidrar, det är tack vare er och alla forskare som jag kan sitta i soffan och böla när cancergalan visas!! Men känslan av att vara en av alla de som drabbats av den här skitsjukdomen blir överväldigande och jag rår inte för att jag känner en bismak av de klämkäcka programledarnas fina ord och slagdängor kring hur cancern ska besegras!
Att se killen som satt i publiken igår med sin aggressiva hjärncancer....hur han väntar in döden och liksom hamnar i ett jippo kring cancer.... jag vet.... jag vet att allt verkligen bara är fint tänkt och att det betyder oerhört mycket för alla som kommer att drabbas av cancer i framtiden!!
Jag vet!!
Men ändå så mår jag lite illa av den här galan..... jag skulle önska att fler av oss "vanliga" människor som drabbats av cancer fick komma och sitta i publiken, javisst det finns flera kändisar som drabbats och om det inte är de själva så har de någon anhörig eller bekant som fått skiten...men jag känner ändå att det blir lite mer en "kändisgrej" över det hela!
Missförstå mig inte, jag tycker galan är bra..... men MIN känsla av obehag, skräck och rädsla tar över.
Den fruktansvärda skräcken inför att få tillbaka skiten är större än alla andra dagar på året JUST den här kvällen. Jag vill såååå gärna inte ha tillbaka skiten......tack!
Oktober månad....bröstcancermånaden!
För exakt 5 år sen satt jag i min soffa med nyoperarat bröst i väntan på strålning och besked om cellgifter... för 5 år sen var det riktigt otäckt och det är nog det som får mig att reagera så fruktansvärt starkt just den här kvällen då galan sänds på TV...jag får tillbaka den skräckfyllda känslan av rädsla för att förlora mitt liv med min familj, att dö med smärta och att inte ha kontroll på min kropp....att sakta men säkert tyna bort framför mina barn och min mans ögon.... att lämna dem med sorg och smärta... DET är fan inte gött att grubbla på och vara rädd för att det kanske en dag kommer bli så.
Jag är inte rädd för att dö...jag har bara inte tid och inte lust och jag vill inte såra min familj!!
TACK min sötaste Prinsessa och din Prins för den Rosa Kokboken, jag är jätteglad över den!! <3
Jag vet att min familj är gulliga och tänker på att stötta Rosa Bandet varje år i form av att köpa olika varor eller bidra med en slant.... det är jag så tacksam över för varje krona som går till forskningen kan göra att ett liv räddas!!
Måndagskramar
Fru Moschi
Vi värderar varje minut du finns hos oss Pillan!!
Livet är mycket mer värdefullt och gott när man har goa vänner. Livet tvärbromsar och sätts på pausknapp när cancern slår till. Det gör oss medvetna om att ta tillvara på livet, leva det fullt ut och njuta av det som är gott. Du är en kämpe och så otrolig som person så vi ser fram mot mååånga härliga, galna, utflippade och fantastiska år med er! Rock on baby!!