frumoschi.blogg.se

Ibland blir det lite för mycket TÄNKANDE och donande för min hjärna!! Jag har ett enormt behov av att bara få vila hjärnan tillsammans med skröpplet till kropp... förmiddagen idag blev lite för mycket i tänkandets tecken för att visa sig vara nyttigt för Fru Moschi!!
*blinkar med ena ögat*

Eftersom förmiddagen är den absolut sämsta tidpunkten för mig när det gäller smärtstatus så kan jag nu komma med ett liiiitet litet tips till er som kanske någon gång vill ha ut något vettigt ur vår relation till varandra.....
*harklar mig*
RING INTE MIG PÅ FÖRMIDDAGARNA!!! Förvänta er aldrig att ni ska få ett vettigt svar från mig om ni mailat eller skickat sms, jag älskar att få främmat och det även oanmält men inte på förmiddagarna.
*skakar vänligt men bestämt på skallen*
Jag är hemskt ledsen, men jag har en så nedsatt funktionell förmåga vid den tidpunkten att man skulle kunna behöva ta fram HLR-kunskaperna och se om de går att utöva på mig för att få någon som helst vettigt och klokt gensvar på eventuella frågor..... Jag funkar helt enkelt inte som man borde göra...speciellt i min relativt unga ålder och  med tanke på att jag dock ser ut som att jag varit hyfsat skyddad från kärnvapenstrålning och sena nätter med alkohol som enda vän..... Jag är så full av smärta och det äter upp mig sakta men säkert inifrån och ut.... mina tankar kan inte sorteras och jag kan inte bestämma vad som är viktigast.... ta hand om mig själv eller göra allt som folk ber mig om. Jag kan meddela här och nu att jag väljer enbart MIG SJÄLV och mitt välmående på förmiddagar, så jag får vänligen men å det bestämdaste be om att ni får återkomma efter kl 13.30 till mig så kan vi göra ett nytt försök att se om jag är vänlig och artig nog att kunna tilltalas.......
*ler lite*

Nu är hjärnan tom pga mina nattmediciner som är bra när jag tar dem....så nu kryper jag intill Batman som ligger intill min säng....hoppas på en god natt till oss alla o envar!!

Pöss och nattekram
Fru Moshi

Tänk vad livet är skört.... och så döden kan gripa hårt kring ens hjärta när den överraskandes visar sig!!

Maken låg intill mig och läste SLA och som vanligt så ögnar han igenom dödsrunorna!
Plötsligt säger han... "Jo XXX XXXX, kände inte du henne?!" jag kände hur det högg till i hjärtat och jag vände mig emot Ipaden och läste... "Jo, vi var ju arbetskollegor en gång i tiden" svarade jag.... och plötsligt så kom tankarna kring min egen bröstcancer tillbaka och mörklade mitt sinne på mindre än en minut.
Så förödande, så sorgligt och så fruktansvärt onödigt och orättvist... några barn har förlorat sin mor och barnbarn sin mormor... så ung och så plötsligt bara borta från vår verklighet, det vi ser här och nu med klara ögon!

Känslan av att känna mig lite egoistisk när tanken kring att "Det kunde ha varit jag....det kan bli jag" svider i mage och hjärta kan jag inte rå för, jag kan inte ta bort den för den är i allra högsta grad verklig och går som en skugga bakom mig nästan dagligen för att påminna mig om att inte ta livet för givet!
Den som burit på skiten förstår precis vad jag menar.... ni förstår precis den där känslan som infinner sig när man läser dödsannonser där unga människor ryckts bort av den fullkomligt förödande sjukdomen bara skördar liv till höger och vänster. Ibland så är det bara namn.... "bara" namn.... man har ingen aning om vem det var men man känner sorgen och orättvisan... sen händer det...man känner igen namnet och det är verkligen någon som JAG har känt...någon vars röst jag kan höra i mitt inre och se rörelser eller annat som man förknippar med personen.

Jag är verkligen tacksam över livet och jag behöver inte påminnas av dessa dödsrunor som tyvärr kommer att dyka upp med jämna eller ojämna mellanrum för att förstå hur jävla bra jag har det som lever!!!
Om man bara kunde göra vad som helst för att slippa se dem.... att folk slipper skriva dem och att människor slipperförlora sina nära och kära i skiten!!
*skakar lätt på huvudet*

OM cancern ändå kunde få sin överman och det fanns bot på eländet....OM ändå barn, banrbarn, syskon, föräldrar, respektive och ens älskade slapp förlora sin finaste i den här sjukdomen!!!

Det finns ingen som helst rättvisa, den tar bara...vem som helst, när som helst och var som helst...spelar ingen roll om man är rik, skild, korthårig, vänlig, smal, svart, vit, punkare, elak, fattig, tjock, gift, ensam eller flerbarnsfar....den TAR precis när den vill och det kan vara du eller jag som FÅR den!

Mycket vill jag ha....men den skiten vill jag inte ha igen!!

Mina tankar går ikväll till de anhöriga till min fd arbetskollega.... all styrka till dem!

Fru Moschi

Ligger i soffan och mumsar Marabou mjölkchoklad med maken intill.... *ler*

Drömmer mig bort till varmare breddgrader när det är så här kallt.... skröpplet skriker efter värme!!
Jag får drömma i 56 dagar till, sen mina kära vänner...får jag njuta av värme, sol, hav, drinkar...solstolar och mat!