hittarecept.se frumoschi.blogg.se - personligt

Får lite klåda ibland....

Ja och det i formen av skrivklåda då! ;)

Jag vet, det var alldeles för längesen jag visade liv i min blogg, men självaste livet kom emellan och jag har behövt min enerig till att bara hålla mig vid liv känns det som!
*suckar lätt*

Mycket har hänt sen sist...trasigare skröppel, tröttare Moschi, mindre socialt liv att ens fundera på att blogga om...MEN, också något vansinnigt fantastiskt!
JAG HAR BLIVIT MORMOR!! *ler enormt brett och blir tårögd*
Japp, ett flickebarn kom i september som har ställt till det i hjärtat på sin mormor något vansinnigt härligt!

En liten Ally som är så underbar och som är medicin för en skadad kropp och själ! SÅ efterlängtad och välkommen till familjen!!

Hon får liksom livet värt att leva trots att min smärta driver mig till vansinnets gräns dag ut och dag in!

Att själv få barn är ju enormt stort och härligt, men att få barnbarn....ja jisses hörrni *får ett fånigt leende över läpparna*.... älskar, älskar, älskar det!!

Undrar ni vad som fick mig till att skriva ett blogginlägg just idag kanske?
Jo i veckan har en fantastisk tjej få ta plats i tv och sociala medior, Linda-Marie Nilsson och hennes bok "Så lärde jag mig att älska min kropp", youtuber lindamariie och bloggare som stolt hashtaggar #allastorlekarärvackra
Jag skyndade mig att beställa boken och väntar nu spänt vid brevlådan.... *skuttar högt inombords*

Det är i år 20 år sen jag skrev min bok om att vara överviktig och hur jag blivit behandlad, tilltalad, omtalad ...och intalad under årens lopp. Jag har varit för feg för att dela med mig av det jag skrivit...kanske kanske hittar jag liiiite lite självkänsla efter att ha läst hennes bok och kanske kaaaanske vågar lämna den ifrån mig!
*blinkar med ena ögat*

Nog om min lilla bok.... tjejen kan man bara inte låta bli att älska liksom min lilla kärleksboll Ally. Dessa två fick mig såpass peppad idag att jag fick till detta lilla blygsamma inlägg!
Hoppas att ni som väntat länge på mig och mailat och frågat om och om igen inte har gett upp hoppet på mig!
*ler och blåser iväg en slängkyss eller två...beroende på hur många som väntat*

Kärlek till er alla från
Fru Moschi som faktiskt fortfarande är alive and kicking....tro det eller ej!
*blinkar med ena ögat*
 


Taggar: 5.2, allastorlekarärvackra, ally, iamalive, mormorskärleksboll;

Ibland eller allt som oftast känner jag mig totalt kuckeliku!

Idag så lyckades jag nästla in mig på lunch hos svärmor och svärfar minsann!!
*ler och blinkar med ena ögat*

Maken var bjuden dit på mat och när jag hörde vad det skulle bli till lunch så såg maken min nöjda blick o frågade om han skulle ringa sin mor och säga att det kommer en till!
Jag är inte den som är den, så jag hängde på och passade på att pyssla lite med ett projekt i samma veva...ja jag behövde liksom åka till storstan (läs Skövde för er som undrar vart) för det så då blev det toppen med lunch samtidigt!

Så efter lunch, projektpyssel och en sväng i två affärer senare så värker kroppen så illa att jag liksom "stänger ner" hela mig själv!
Det tar en enorm energi för mig att vara trevlig och glad och att ta mig i och ur bilen och trampa runt. Nej jag gör mig inte till för att vara trevlig utan jag känner mig trevlig och glad, men jag känner att jag måste vara extra uppmärksam och lyhörd när jag pratar med folk och jag vill verkligen att folk ska känna att jag är intresserad av vad man talar om, komma ihåg samtalet och jag kämpar för att sträcka på kroppen för att inte se ut som en säck potatis...vilket inte heller är så bra för skröpplet till kropp då!
*pekar på eländet till kropp*

Att gå omkring i "snyggskor" frestar på höfter och ljumskar nåt galet och höftledskulorna typ "ploppar ur" emellanåt och då får jag snabbt trycka tillbaka dem igen.... DET gör lite ondare än ett skavsår på hälen kan jag lova, så en halvdag med egentligen inte så mycket aktivitet alls för en normal människa, ställer till det som tusan i min kropp och jag brukar behöva ett par dagar för att repa mig till normal smärtnivå igen.
*nickar långsamt*

Det känns lite löjligt när jag försöker förklara för folk hur tokigt det blir för min kropp bara vid en sån här enkel aktivitet och det ÄR svårt att få alla i min närhet att förstå mina prioriteringar i min vardag.
Bara att hälsa på min mor är ett jätteprojekt för kroppen. Gästparkeringen är en bit ifrån min mors hyreshus och sen är det en trappa upp och den trappan sliter lika illa som om jag skulle springa 10 ggr fram och tillbaka mellan hus och parkering.
*blir matt av bara tanken*
Jag går inte ens upp på övervåningen i vårt hus på månader ibland!!
*skakar på huvudet och börjar genast fundera över om det inte är dags att ta tag i en del på övervåningen*

Japp, så är det att vara jag...mitt skröppel till kropp bestämmer oftast vad jag tillåts göra. Jag får planera in mina eventuella dagsaktiviteter riktigt noga och lägga in vilodagar före och efter.... jag blir så slut i kropp och själ och det är tröttsamt och ledsamt att behöva fundera extra om jag verkligen orkar göra ens trevliga saker med goa vänner!
Roliga, trevliga saker ska man ju längta efter och kasta sig in i utan att behöva oroa sig över att vara totalt slut efteråt!!
*ler och sträcker armarna utåt*
Jag VILL vara rolig, glad, energisk och ha kul...men det gör ont!

Så jag vill bara be er att ha lite tålamod med mig...jag vill fika med DIG och DIG och DIG och vi tänker visst bjuda hem er på mat och mys som vi planerat länge!!
*pekar på vissa personer och nickar*
Jag har inte glömt bort er eller att vi har lovat att ses, jag försöker aaaaaabsolut inte låta tiden gå och hoppas på att ni ska glömma bort att vi ska bjuda hem er!!
LOVAR!!
Det har bara varit jobbigt i kropp och knopp så länge att jag känner mig sån här:
*pekar på bilden nedanför*

Men det kommer bättre tider, det brukar det göra...så jag kommer att höra av mig!
*ner och nickar förtroendegivande*

Jag önskar er alla allt gott och är tacksam för alla er som önskar mig detsamma, om inte.....ja då är ni rätt goa ändå!

Kvällskramar
Fru Moschi

Tänk att det gått 30 år redan!

Sitter och tittar på Sofies änglar på TV och tårarna sprutar.... så enormt sorgliga livsöden människor omkring oss drabbas av varje dag!!

Tanken av att förlora min älskade är för svår för att ens snudda vid och varje gång jag hör talas om någon i min närhet som drabbats just av det fruktansvärda ödet, så går min tankar till att min älskade faktiskt kunde ha varit en av alla dem som får uppleva detta!!
*torkar tårar*

Så nära som för 6 år sen så visste vi inte om jag skulle överleva min elakartade och snabbväxande tumör i mitt högra bröst!
Min man var stark och tillät mig inte att uttala meningen "Tänk om jag inte klarar detta och blir tvungen att lämna er!?"... om och om igen så sa han att det inte var tänkbart, vi skulle fortsätta vara man och fru och mina barn skulle inte förlora sin mamma!
Några år tidigare så fick min kusin lämna sin älskade, sin dotter och sitt första barnbarn alldeles för tidigt. Min kusin förlorade sin mor alldeles för tidigt och hon och jag talade många gånger om hur hemskt hon tyckte det var att hennes familj skulle få känna all den sorg och förtvivlan som hon och hennes syskon och far gjorde!

Alla vet ju hur ont sorg gör, man vet inte hur man ska klara sig utan den person som lämnat en....eller ens hur man ska ta sig igenom dagen!

Tanken av att JAG skulle lämna mina barn och min man i sorg och förtvivlan och inte finnas där och hjälpa dem ta sig igenom dag för dag, ge dem hopp om att man faktiskt överlever svår sorg, att man "lär sig" leva utan sin mamma eller sin älskade...*tar ett djupt andetag*... den tanken var så enormt svår och tung. Jag har alltid varit och kommer troligen alltid vara en person som visar på styrka och trygghet, jag ÄR stark och trygg, men i ovetskapen om huruvida jag skulle få fortsätta leva eller inte gjorde mig till en pytteliten, skakig och svag människa inombords!

Jag visade sällan vad jag kände, jag var ju stark....och trygg....och STARK!! Det bara är den jag är liksom!!
Jag valde att inte berätta för några andra än min familj och ett par nära vänner om att jag hade fått en elak cancersvulst i bröstet.... min älskade tog på sig den uppgiften att meddela mina föräldrar, syskon och svärföräldrar om min cancer samtidigt som jag låg på operationsbordet! Att övriga världen skulle få veta ganska så raskt efter visste jag ju, det brukar ju sprida sig snabbt när någon drabbas av cancer!
Folk blir rädda, ju närmare släkt eller vän man är med den som drabbas desto större blir oron och tanken kring att man själv faktiskt kan drabbas slår en!
*nickar*

På nåt vänster så är det ju ofta så att man måste se riktigt sjuk och dassig ut för att folk ska "tro på" att man är sjuk!
Jag har alltid försökt att klä mig hyfsat, vara i ordning i håret och se glad ut för MIN skull, jag vill tro att jag känner mig mindre sjuk och eländig då. Men det mina vänner har inte alltid varit till min fördel då jag tydligen ser alldeles för frisk och glad ut för att vara sjuk!
Jag är inte den personen som sitter och gråter förtvivlat eller öppnar mitt innersta för någon, inte ens min egen familj eller närmaste vänner. Det kanske låter konstigt, men jag gillar inte när jag känner mig svag eller sårbar...det gör för ont och jag är nog innerst inne livrädd för att alla sorger, all oro och allt annat jobbigt jag varit med om under hela mitt liv skulle bubbla upp och att hela marken skulle rämna under mina fötter och att jag aldrig skulle ta mig upp igen!
*skakar lätt på huvudet*

JAG är den som tröstar, peppar, tar hand om eller vårdar.... det har alltid varit så!
Det var jag som tröstade de som blev ledsna över att jag fått cancer, jag fick lova att allt skulle gå bra att det inte fanns något annat alternativ utan att överleva!!
Jag sa de orden om och om igen, fast jag inte trodde på dem själv!
*tar ett djupt andetag*
Jag tog aldrig livet för givet och gör det fortfarande inte!

Jag bär på mycket sorg, sorg över att inte få vara frisk, över att inte få leva ett "normalt" liv med jobb, fritidssysselsättningar och att få vara smärtfri!
Jag bär på sorg över personer jag förlorat!
Jag bär på sorg över att min far är så sjuk och vetskapen om att han ville dö innan han blev så här sjuk....sorg över att han bad mig flera gånger att sätta ett skott i hans panna så han slapp eländet!
Jag har en sorg över att inte ha den närhet jag önskat med vissa personer i mitt liv, som borde ha funnits för mig när jag behövt, för jag har alltid funnits för dem!
Jag känner sorg över gamla vänner som försvann när jag blev sjuk!
Jag känner sorg över att inte vara så stark inombords som jag ofta visat utåt!
Jag sörjer att min man blivit begränsad i sitt liv pga att jag varit sjuk i så många år, att vi inte kan göra roliga saker tillsammans som andra par, saker som vi sett fram emot att göra tillsammans under vår gemensamma framtid!
Jaa hörrni, jag skulle kunna skriva länge om saker jag känner sorg över!

Men jag vill istället känna en enorm GLÄDJE idag, för jag är glad över att jag är en canceröverlevare!
Jag är galet glad över min älskade och våra barn och deras respektive, ungarna är ju vuxna nu och jag är enormt stolt över att vi har fostrat, älskat och låtit deras personligheter ha format dem till de personer de är idag!
Jag är också väldigt glad över att ha den finaste pappan som finns även fast han inte har en aning om vem jag är eller att just han har fostrat och älskat mig....och alltid har accepterat mig som jag är!
Jag och maken har underbara vänner sen många många år tillbaka, som stannat kvar fast jag varit sjuk och inte alltid orkat umgås eller höra av mig!
*ler brett*
Jag är glad över min älskade man!!

Min glada lista kan jag göra precis hur lång som helst, men jag väljer att avsluta listan idag med hur galet lycklig jag är över att jag och min älskade lever tillsammans här och nu och att det idag är exakt 30 år sen vi blev tillsammans, 30 år!!! Hur galet snabbt har inte tiden gått?
Jag var 17 år och maken var 19 år när vi valde varandra, vi är varandras allra bästa vänner och det känns häftigt att ha hållit ihop i med och motgångar under så lång tid.
Vi fortsätter att välja varandra varje dag och att somna tätt intill varandra varje kväll efter att ha sagt att vi älskar varandra och önska godnatt!
Jag är glad och tacksam över att vara älskad och att älska...och mitt hjärta lovade mig idag att vi ska fortsätta med det i minst 30 år till!
*ler och blinkar med ena ögat*

Varma kramar till er alla
Fru Moschi