frumoschi.blogg.se

Okej... jag får nog göra ett litet förtydligande angående mitt förra inlägg!
*ler*

Det är absolut inte som så att jag förknippar tårar och att visa känslor med svaghet!!
*skakar på huvudet*
Nääee...jag är tacksam över att jag kan visa känslor, ALLA känslor!! Men när kroppen är så fullkomligt slut av smärta och när jag aldrig får sova ut så är tårarna snudd på ständigt närvarande och det hjälper mig inte!!

JAG känner att jag måste svälja tårarna och bita ihop för att ta mig i kragen och inte ge upp!! Som när jag laddade så in i tusan för att ta en ordentlig diskussion med min läkare angående min medicinering, då var inte gråten något som kunde hjälpa mig att känna mig stark, bestämd, rak och ärlig....utan gjorde mig svag!
När gråten får ta över så blir alla mina sinnen luddiga och all vett och sans försvinner. DET gör inte ett samtal som jag bävat för länge till ett samtal där jag kan känna att just vett och sans för vidare till ett klokt samtal där jag kan föra min egen talan, mina önskningar och kunna vara tydlig med att berätta om vad som är fel och att jag känner brist på respekt och hänsyn från min läkare.

Jag glömde bort allt som jag bestämt mig för att ta upp, hela den långa listan av stödord på pappret framför mig blev suddigt och läkaren gavs möjlighet att gång på gång avbryta mig och missförstå mig när jag var tvungen att snyta mig och torka tårarna.
Antagligen så baserades hans uttalande kring att jag skulle söka hjälp på Psykakuten just på att jag inte kunde sluta gråta.
Det är just den svagheten jag inte ville hamna i.... jag ville känna mig stark och trygg och kunna få tala till punkt och vara tydlig!!
Förstår ni?!
*kollar frågande på er*

När tårarna tar över så faller jag rätt ner i det där vansinnigt djupa svarta hålet, dit vill jag inte igen!!
Men det innebär inte att jag aldrig tillåter mig till att gråta! Jag kanske bara mer försöker att välja för MIG rätta tillfället att gråta på.

Jag kan vara full av gråt när jag ska till ICA och handla..... och när jag råkar på någon som frågar hur jag mår så kan det räcka för att jag skulle kunna lägga mig ner och bryta ihop på golvet vid charkdisken... men det anser jag inte vara lämpligt, både med tanke på att den som frågade inte ska behöva hantera en sån situation för att de var vänliga att fråga om min hälsa och för att det skulle sätta mig själv i en pinsam situation.
Jag skäms inte över att gråta, men jag tycker inte att det lämpar sig alltid!!

Om jag frågar en annan människa om hur de mår och ser att de har gråten i halsen så väljer jag att inte försätta den personen i en situation där den kan känna sig oerhört utlämnad.... för att sen säga hej då och lämna personen utan att kunna följa upp det som hänt. Det betyder inte att jag inte har förmågan att vara omtänksam och låna ut en axel att gråta vid.... har ibland inte haft tillräckligt med axlar för gråtande vänner!

Vilka tankar och åsikter vi alla har kring huruvida det är okej att gråta eller inte, så är det ändå som så att jag tror att de flesta av er själva inte skulle känna er helt bekväma med att gråta med vilka människor som helst!!
Det finns folk som inte kan hantera en sån situation, det kan väcka för starka känslor eller så kan det vara så att personer helt enkelt är fruktansvärt obekväma i situationer där andra visar starka känslor..... det tycker jag man ska respektera, de personerna har sina personliga upplevelser...kanske brist på känslosamma stunder eller möten i sitt liv, så de vet inte hur de ska hantera situationen.

I mitt yrkesliv inom vården så har jag torkat många tårar i min dag..... Glädjetårar från nyblivna föräldrar på förlossningen och BB, sorgetårar när patienter avlidit, ångesttårar från barn, ungdomar och vuxna inom psykiatrin, vredestårar och utmattningstårar från arbetskollegor, tacksamhetstårar och uppgivenhetstårar från föräldrar till barn och ungdomar som äntligen får stöttning efter att ha kämpat för sina barns psykiska hälsa i skola och hemma under lång tid!! Ja, jag kan göra listan hur lång som helst.... och jag känner mig stolt över att ha kunnat vara i de situationerna och kunnat låna ut en axel.... att jag har kunnat gråta tillsammans med de som gråter likväl som jag har kunnat trösta många gånger!

Tro mig..... jag anser absolut inte att det är en svaghet att gråta!!! Det är en styrka att våga gråta eller att bara kunna sitta intill och låta andra gråta.... att inte säga "Sluta gråt nu!" eller "Var inte ledsen!" utan istället låta tårarna falla fritt!!

Som sagt.... det jag menade med att jag inte ville känna mig svag och gråta i mitt förra inlägg handlade enbart om att jag ville vara så himla stark i just den situationen för att det krävdes av mig just då att jag skulle vara stark och känna mig stark för MIN skull!!

Jag kämpar ofta mot tårarna för MIN egen skull.... jag faller för djupt och alldeles för snabbt när jag släpper tårarna fritt för ofta. Jag KÄNNER ofta mycket och jag känner alldeles för lätt av hur andra människor känner. Så jag kan börja gråta för att jag känner sorgsenhet i folk som jag möter i olika vardagsmöten.... det kan bli för mycket att känna så mycket, det får mig svag och jag behöver få vara stark för att orka hantera min kroniska smärta och ta mig igenom min vardag.
*nickar*

Men jag måste också säga att jag har minst lika lätt till skratt.... jag älskar hur nära dessa spektrum ligger och hur det ena lätt kan bidra till det andra!

Hoppas jag kunde förklara mig lite bättre nu och att jag kan övertyga er om att jag absolut inte anser att tårar är samma sak som svaghet!
*ler*

Tisdagskramar
Fru Moschi