Tänk vad mycket folk man möter under sin livstid hörrni!! Alla som man "tvingas" samman med under sin skolgång, människor som man väljer att umgås med i fritidssysselsättningar och människor som man delar arbetsplats med eller folk som man råkar på via vänners bekanta!!
Idag var jag och fikade med en go vän som jag "snubblat" över via facebook, vi har konstaterat att vi har gemensamma bekanta, vi är släkt på långt håll då hennes svärmor o min mor är kusiner, vi delar tron på livet på andra sidan och tyvärr så delar vi även kronisk smärta.
Varje gång vi träffas så pratar vi saker som man kanske inte normalt sett gör med vem som helst. Vi talar ofta om meningen med varför just vi går just här på jorden just nu....vad som är meningen med att saker och ting sker och vilken betydelse alla människor man möter har för ens situation eller hur olika folk under långa perioder hamnar i ens liv för att sedan försvinna utan större saknad och hur vissa folk ramlar in i ens liv snabbt och lustigt för att lika fort försvinna, likväl som ett kort möte med en människa etsar sig stenhårt i ens hjärta och för alltid stannar där!
*nickar*
Känns det som djupa och seriösa samtal!? Jaa, det kanske det är...men livet är väl ändå rätt djupt och seriöst!?
Med en del bekanta så har man inget större behov att dryfta livets stora gåtor med utan man kanske mer bara stojjar, skämtar och äter god mat och åker på resor tillsammans, med några kanske man bara är rent social och artig för att man kanske inte känner att man har så mycket gemensamt men man kan ändå tycka att utbytet av samtalsämnen känns intressanta och därför välja att ses igen för att se om det kan infinna sig fler samtal av den genren.
Jag har kommit så pass långt i mitt liv att jag inte orkar "slösa" min tid på folk som jag inte känner att det finns något som helst utbyte med...eller någon möjlighet till att något utbyte kommer att ske. Jag känner liksom på mig om den som sitter intill eller mittemot har dissat mig redan vid första anblicken eller om vi är på helt skilda planeter där ytlighet och ego är deras planets a och o medans min planet mer inriktar sig på värme och medmänsklighet.
Det kan ju tyckas verka lite egoistiskt av mig att tycka att jag själv är extra varm och vänlig och omtänksam, men det tycker inte jag. Misstolka mig nu inte.... jag gillar att träffa människor och jag dömer inte andra direkt genom att höja mig själv över dem och tycka att om de inte gillar mig så gillar inte jag dem!!
*skakar på huvudet*
Nej... det är mer min magkänsla av vad som känns rätt och fel som jag lärt mig att lita på.
Möter jag en människa som jag känner ytligt och som hälsar på mig med ett påklistrat leende för att i nästa sekund vända bort ansiktet med en allvarlig min så blir det ju mer konkret att hon eller han inte har något större intresse av att prata men hälsar för hälsandets skull.... det tror jag att de flesta av er säkert känt någon gång.
Magkänslan eller intuitionen är för mig tydligare än just sånt här.... jag känner så väl om nån känner ointresse eller kanske rent av obehag kring vårt "möte"....känslomässig oärlighet, jag känner också alla de goa känslor kring vänner som verkligen uppskattar vårt möte och som känns ärlig.
Min fikadejt idag och jag är väldigt lika i våra tankegångar och har många snarlika upplevelser under vår uppväxt och i relationer med olika i vår närhet. Det känns enormt ärligt när vi träffas, så enormt hjärtligt och varmt och jag önskar att ni alla någon gång har fått eller får uppleva en sån känsla av någon annan än sin livs stora kärlek eller en nära släkting.
Vi har vuxit upp relativt nära varann, arbetat nästan vägg i vägg och har haft gemensamma bekanta, men vi har inget minne av att vi någonsin tidigare har mötts!!
Ändå kändes hon så enormt välbekant första gången vi träffades på riktigt.... som att vi känt varann hela vårt liv!!
Jag har haft tur att råka på några stycken av dessa kvalitetsmänniskor under årens lopp....de växer inte på träd... *skakar på huvudet och blinkar med ena ögat*... när de väl dyker upp så etsar de sig så djupt in i hjärtat att det nästan värker litegrann.
Ni som läser detta och känner igen er vet att ni har en väldigt speciell plats i mitt hjärta och jag är så oerhört tacksam över att ha mött er!!
Jag behöver inte ha mängder av goda vänner, jag är tacksam över de riktiga och ärliga vännerna som jag mött och jag har hellre bara en enda riktig vän än 20 bekanta som jag absolut inte kommer att känna DET med....fattar ni vad jag menar?!
Jag har ju mängder av vänner och bekanta som jag gillar och som jag absolut inte vill bli ovän med, bekanta som man lär känna på olika sätt och hejjar och småpratar med lite ibland tror jag att vi alla behöver. Vi fyller någon funktion för varandra... men genomhjärtliga och ärliga govänner, de där som verkligen finns där när man behöver dem som mest och som vet att jag i min tur skulle göra allt jag bara kan för dem, de är nog inte sådär jättemånga!
Jag har tyvärr erfarit mer än två gånger att "vänner" som jag gjort allt och lite till för när de varit i blåsväder var puts väck när jag i min tur sen behövde dem som mest. Tron på att om man är vänlig och hjälpsam mot folk så lönar det sig har otaliga gånger visat sig att det inte lönade sig i form av tjänster och gentjänster goda vänner emellan....då menar jag inte att det ska vara rättvist antal tjänster man gör för varann utan bara att man GER OCH TAR...... inte bara tar och tar och tar!!!
Jag kan helt i ärlighetens namn säga att jag ALDRIG utnyttjat en enda människa för egen vinnings skull men så enormt många gånger blivit utnyttjad för att jag alltid har haft svårt för att säga nej och vill vara vänlig!!
*ler*
Det finns många människor därute som klampar och kliver över andra för att nå sina egna mål och kunna få glida fram på en räkmacka.... men jag tror att de sällan har upplevt en äkta god vänskap! För i en sån relation så vet man att man inte ljuger, sårar, lurar, utnyttjar, stjäl eller baktalar.... det är sorgligt och jag kan numera bara känna att jag tycker synd om dem som försatt mig i en sån situation där jag känt mig just utnyttjad eller sårad.
Jag har känt mig lurad och blivit ledsen både för att de varit som de varit och att jag tillåtit mig själv att hamna i den sitsen.
Jag har blivit lite mer svårlurad med åren.... det vill säga att jag inte längre försöker lura mig själv med att personer som ber om hjälp eller behöver något kanske en dag faktiskt bryr sig, att de kanske frågar mig hur jag mår eller om jag behöver hjälp med något!! Med vissa personer lär det aldrig hända och idag så litar jag på min magkänsla direkt och avgör om jag vill hjälpa för att bara vara snäll eller om jag vill låta bli för att jag inte vill slösa energi.
*ler*
JAG väljer hur eller vad jag vill göra och lägga energi på....jag jobbar fortfarande väldigt hårt på att försöka att inte påverkas av vad andra tycker eller tänker kring mina val, jag tampas med ett ständigt dåligt samvete kring hur jag ska uppföra mig som dotter. kusin, granne, hustru eller mamma eller vilka relationer jag än har till folk. Jag har sen jag var väldigt liten alltid försökt vara en "duktig flicka" och tyvärr så kommer den duktiga flickan alltid sitta som en liten djävul på ena axeln för att få mig att vara SNÄLL och ställa upp, att välja bort mitt eget välmående eller min egen tid för att göra saker som andra förväntar sig att jag ska göra!!
*nickar*
Jag tror att det är viktigt att vi alla tänker till lite och funderar över om de förväntningar eller krav vi har på andra människor handlar om ens vilja att styra och ställa över andra människor eller om man själv har omänskligt höga krav på ens egna person eller om man bara påverkats av andra och liksom bara glider med i flödet kring alla åsikter om hur andra ska te sig eller föra sig!!
Jag kan ju inte ha större krav på andra än på mig själv!!!
Ha ett öppet sinne och varma hjärtan hörrni.... leta reda på den där goa vänliga och omtänksamma sidan i dig själv och säg ifrån om du tycker att någon kränker dig eller ställer orimliga krav på er vänskap!!
Om alla hade vänliga själar så skulle vi alla må bättre, vi skulle för den skull inte behöva bli bästisar med alla och envar i vår omgivning, men vi kan vara VÄNNER!!
Kram på er alla goa vänner och en extra varm kram till min goa fikadejt Ankie
Fru Moschi
Idag var jag och fikade med en go vän som jag "snubblat" över via facebook, vi har konstaterat att vi har gemensamma bekanta, vi är släkt på långt håll då hennes svärmor o min mor är kusiner, vi delar tron på livet på andra sidan och tyvärr så delar vi även kronisk smärta.
Varje gång vi träffas så pratar vi saker som man kanske inte normalt sett gör med vem som helst. Vi talar ofta om meningen med varför just vi går just här på jorden just nu....vad som är meningen med att saker och ting sker och vilken betydelse alla människor man möter har för ens situation eller hur olika folk under långa perioder hamnar i ens liv för att sedan försvinna utan större saknad och hur vissa folk ramlar in i ens liv snabbt och lustigt för att lika fort försvinna, likväl som ett kort möte med en människa etsar sig stenhårt i ens hjärta och för alltid stannar där!
*nickar*
Känns det som djupa och seriösa samtal!? Jaa, det kanske det är...men livet är väl ändå rätt djupt och seriöst!?
Med en del bekanta så har man inget större behov att dryfta livets stora gåtor med utan man kanske mer bara stojjar, skämtar och äter god mat och åker på resor tillsammans, med några kanske man bara är rent social och artig för att man kanske inte känner att man har så mycket gemensamt men man kan ändå tycka att utbytet av samtalsämnen känns intressanta och därför välja att ses igen för att se om det kan infinna sig fler samtal av den genren.
Jag har kommit så pass långt i mitt liv att jag inte orkar "slösa" min tid på folk som jag inte känner att det finns något som helst utbyte med...eller någon möjlighet till att något utbyte kommer att ske. Jag känner liksom på mig om den som sitter intill eller mittemot har dissat mig redan vid första anblicken eller om vi är på helt skilda planeter där ytlighet och ego är deras planets a och o medans min planet mer inriktar sig på värme och medmänsklighet.
Det kan ju tyckas verka lite egoistiskt av mig att tycka att jag själv är extra varm och vänlig och omtänksam, men det tycker inte jag. Misstolka mig nu inte.... jag gillar att träffa människor och jag dömer inte andra direkt genom att höja mig själv över dem och tycka att om de inte gillar mig så gillar inte jag dem!!
*skakar på huvudet*
Nej... det är mer min magkänsla av vad som känns rätt och fel som jag lärt mig att lita på.
Möter jag en människa som jag känner ytligt och som hälsar på mig med ett påklistrat leende för att i nästa sekund vända bort ansiktet med en allvarlig min så blir det ju mer konkret att hon eller han inte har något större intresse av att prata men hälsar för hälsandets skull.... det tror jag att de flesta av er säkert känt någon gång.
Magkänslan eller intuitionen är för mig tydligare än just sånt här.... jag känner så väl om nån känner ointresse eller kanske rent av obehag kring vårt "möte"....känslomässig oärlighet, jag känner också alla de goa känslor kring vänner som verkligen uppskattar vårt möte och som känns ärlig.
Min fikadejt idag och jag är väldigt lika i våra tankegångar och har många snarlika upplevelser under vår uppväxt och i relationer med olika i vår närhet. Det känns enormt ärligt när vi träffas, så enormt hjärtligt och varmt och jag önskar att ni alla någon gång har fått eller får uppleva en sån känsla av någon annan än sin livs stora kärlek eller en nära släkting.
Vi har vuxit upp relativt nära varann, arbetat nästan vägg i vägg och har haft gemensamma bekanta, men vi har inget minne av att vi någonsin tidigare har mötts!!
Ändå kändes hon så enormt välbekant första gången vi träffades på riktigt.... som att vi känt varann hela vårt liv!!
Jag har haft tur att råka på några stycken av dessa kvalitetsmänniskor under årens lopp....de växer inte på träd... *skakar på huvudet och blinkar med ena ögat*... när de väl dyker upp så etsar de sig så djupt in i hjärtat att det nästan värker litegrann.
Ni som läser detta och känner igen er vet att ni har en väldigt speciell plats i mitt hjärta och jag är så oerhört tacksam över att ha mött er!!
Jag behöver inte ha mängder av goda vänner, jag är tacksam över de riktiga och ärliga vännerna som jag mött och jag har hellre bara en enda riktig vän än 20 bekanta som jag absolut inte kommer att känna DET med....fattar ni vad jag menar?!
Jag har ju mängder av vänner och bekanta som jag gillar och som jag absolut inte vill bli ovän med, bekanta som man lär känna på olika sätt och hejjar och småpratar med lite ibland tror jag att vi alla behöver. Vi fyller någon funktion för varandra... men genomhjärtliga och ärliga govänner, de där som verkligen finns där när man behöver dem som mest och som vet att jag i min tur skulle göra allt jag bara kan för dem, de är nog inte sådär jättemånga!
Jag har tyvärr erfarit mer än två gånger att "vänner" som jag gjort allt och lite till för när de varit i blåsväder var puts väck när jag i min tur sen behövde dem som mest. Tron på att om man är vänlig och hjälpsam mot folk så lönar det sig har otaliga gånger visat sig att det inte lönade sig i form av tjänster och gentjänster goda vänner emellan....då menar jag inte att det ska vara rättvist antal tjänster man gör för varann utan bara att man GER OCH TAR...... inte bara tar och tar och tar!!!
Jag kan helt i ärlighetens namn säga att jag ALDRIG utnyttjat en enda människa för egen vinnings skull men så enormt många gånger blivit utnyttjad för att jag alltid har haft svårt för att säga nej och vill vara vänlig!!
*ler*
Det finns många människor därute som klampar och kliver över andra för att nå sina egna mål och kunna få glida fram på en räkmacka.... men jag tror att de sällan har upplevt en äkta god vänskap! För i en sån relation så vet man att man inte ljuger, sårar, lurar, utnyttjar, stjäl eller baktalar.... det är sorgligt och jag kan numera bara känna att jag tycker synd om dem som försatt mig i en sån situation där jag känt mig just utnyttjad eller sårad.
Jag har känt mig lurad och blivit ledsen både för att de varit som de varit och att jag tillåtit mig själv att hamna i den sitsen.
Jag har blivit lite mer svårlurad med åren.... det vill säga att jag inte längre försöker lura mig själv med att personer som ber om hjälp eller behöver något kanske en dag faktiskt bryr sig, att de kanske frågar mig hur jag mår eller om jag behöver hjälp med något!! Med vissa personer lär det aldrig hända och idag så litar jag på min magkänsla direkt och avgör om jag vill hjälpa för att bara vara snäll eller om jag vill låta bli för att jag inte vill slösa energi.
*ler*
JAG väljer hur eller vad jag vill göra och lägga energi på....jag jobbar fortfarande väldigt hårt på att försöka att inte påverkas av vad andra tycker eller tänker kring mina val, jag tampas med ett ständigt dåligt samvete kring hur jag ska uppföra mig som dotter. kusin, granne, hustru eller mamma eller vilka relationer jag än har till folk. Jag har sen jag var väldigt liten alltid försökt vara en "duktig flicka" och tyvärr så kommer den duktiga flickan alltid sitta som en liten djävul på ena axeln för att få mig att vara SNÄLL och ställa upp, att välja bort mitt eget välmående eller min egen tid för att göra saker som andra förväntar sig att jag ska göra!!
*nickar*
Jag tror att det är viktigt att vi alla tänker till lite och funderar över om de förväntningar eller krav vi har på andra människor handlar om ens vilja att styra och ställa över andra människor eller om man själv har omänskligt höga krav på ens egna person eller om man bara påverkats av andra och liksom bara glider med i flödet kring alla åsikter om hur andra ska te sig eller föra sig!!
Jag kan ju inte ha större krav på andra än på mig själv!!!
Ha ett öppet sinne och varma hjärtan hörrni.... leta reda på den där goa vänliga och omtänksamma sidan i dig själv och säg ifrån om du tycker att någon kränker dig eller ställer orimliga krav på er vänskap!!
Om alla hade vänliga själar så skulle vi alla må bättre, vi skulle för den skull inte behöva bli bästisar med alla och envar i vår omgivning, men vi kan vara VÄNNER!!
Kram på er alla goa vänner och en extra varm kram till min goa fikadejt Ankie
Fru Moschi