Startar dagen med ett leende på läpparna trots att det smärtar ilsket i skröppeleländet idag!
Att få vakna intill sin livs stora kärlek är ju enormt fint, jag är tacksam och ser fram emot att alltid få göra det!
Idag har vi varit tillsammans i 28 långa år... det är ju en evighet!!
*ler*
Tänk er 28 år framåt i tiden.... det året ska jag fylla 74 år och herr Faschi 76 år.... hoppas att vi får vara hyfsat friska och få vakna tillsammans på morgonen då också!
Vi har tillbringat många tysta timmar i bil under min uppväxt jag och pappa....
*nickar och ler*
Till och med mamma gillade att åka husbil, hon läste tidningar, löste korsord och kollade ut lite ibland för att njuta av det grönskande landskapet utanför!
Men nu blir det inga fler långa resor för pappa, vi kan ta med honom ut korta turer bara. Han förstår inte vad som ska hända eller vilka vi är.... men han njuter av att titta ut och kommentera det han ser! Jag ser fram emot sommaren och hoppas på att pappa inte blir för mycket sämre i sin alzheimer utan att vi kan ta med honom på en tur.... och att han får någon som helst behållning av det själv förstås.
Känslan av att få njuta av en bilfärd i svenska sommartid kan ju sätta sig gott i själ och hjärta även om han inte förstår vart han är på väg eller varför han åker bil.
*ler*
Sorgligt att inte mina föräldrar fått vakna upp tillsammans på lite mer än 2 år och kanske aldrig kommer att få göra det igen!!
Vetskapen kring detta gör mig ödmjuk inför framtiden och jag kommer fortsätta vara tacksam för varje dag min älskade finns intill mig när solen går upp!
Lördagskramar i massor till de som vill ha
Fru Moschi
Att få vakna intill sin livs stora kärlek är ju enormt fint, jag är tacksam och ser fram emot att alltid få göra det!
Idag har vi varit tillsammans i 28 långa år... det är ju en evighet!!
*ler*
Tänk er 28 år framåt i tiden.... det året ska jag fylla 74 år och herr Faschi 76 år.... hoppas att vi får vara hyfsat friska och få vakna tillsammans på morgonen då också!
Även om inte ålderdomen skrämmer mig så skrämmer det mig att det faktiskt kan vara så att vi inte är i så bra skick och någon av oss eller båda kanske bor på ett ålderdomshem. Då är det inte lika självklart att få vakna upp tillsammans.... när man kanske inte ens får bo tillsammans.
Det känns som ett enkelt val i nuläget att man väljer att ta hand om sin kärlek i hemmet vad som än händer, men sanningen är krass. Mitt skröppel till kropp kommer ju inte klara av några tunga lyft eller för mycket överhuvudtaget, nu är ju inte maken nån jättetung man men det kan räcka till ändå... tänk om.....tänk om vi inte får vakna ihop som gamla!!
Jag skulle aldrig kunna kräva att maken ska ta hand om mig heller... allt kan hända och vi får helt enkelt ta tag i det den dagen det blir aktuellt om det blir det!
Först tänker jag njuta av bara tanken att åldras med min stora kärlek och se fram emot att få många goa år ihop. Det är så mycket vi vill uppleva och det finns en hel del som vi kan sätta upp på vår "Bucket list" som vi vill göra innan vi kollavippar!
*ler*
Min käre far hade drömmar om länder han vill se och saker han ville göra, men min mor har alltid varit livrädd för att flyga, åka båt eller att överhuvudtaget ta sig utanför Sveriges gränser.... så pappa kom aldrig iväg på de äventyr han skulle ha velat vara med om! Han vägrade att åka nånstans utan mamma!
Jag har ofta tänkt att mamma kanske ändrar sig när de blir pensionärer och att man kan locka iväg henne på nåt vis. Men pappa fick ju alzheimerdiagnosen strax efter att han gått i pension så det närmaste äventyr han kunde komma efter att vi fick ta körkort och bil ifrån honom var när vi lånade svärmor och svärfars husbil och åkte Vättern runt.
Pappa älskade det....han har kört lastbil i många år och älskat att köra bil, han verkligen älskade att åka runt på vägarna och njuta av landskapet.
*blundar och minns*
Det känns som ett enkelt val i nuläget att man väljer att ta hand om sin kärlek i hemmet vad som än händer, men sanningen är krass. Mitt skröppel till kropp kommer ju inte klara av några tunga lyft eller för mycket överhuvudtaget, nu är ju inte maken nån jättetung man men det kan räcka till ändå... tänk om.....tänk om vi inte får vakna ihop som gamla!!
Jag skulle aldrig kunna kräva att maken ska ta hand om mig heller... allt kan hända och vi får helt enkelt ta tag i det den dagen det blir aktuellt om det blir det!
Först tänker jag njuta av bara tanken att åldras med min stora kärlek och se fram emot att få många goa år ihop. Det är så mycket vi vill uppleva och det finns en hel del som vi kan sätta upp på vår "Bucket list" som vi vill göra innan vi kollavippar!
*ler*
Min käre far hade drömmar om länder han vill se och saker han ville göra, men min mor har alltid varit livrädd för att flyga, åka båt eller att överhuvudtaget ta sig utanför Sveriges gränser.... så pappa kom aldrig iväg på de äventyr han skulle ha velat vara med om! Han vägrade att åka nånstans utan mamma!
Jag har ofta tänkt att mamma kanske ändrar sig när de blir pensionärer och att man kan locka iväg henne på nåt vis. Men pappa fick ju alzheimerdiagnosen strax efter att han gått i pension så det närmaste äventyr han kunde komma efter att vi fick ta körkort och bil ifrån honom var när vi lånade svärmor och svärfars husbil och åkte Vättern runt.
Pappa älskade det....han har kört lastbil i många år och älskat att köra bil, han verkligen älskade att åka runt på vägarna och njuta av landskapet.
*blundar och minns*
Vi har tillbringat många tysta timmar i bil under min uppväxt jag och pappa....*nickar och ler*
Till och med mamma gillade att åka husbil, hon läste tidningar, löste korsord och kollade ut lite ibland för att njuta av det grönskande landskapet utanför!Men nu blir det inga fler långa resor för pappa, vi kan ta med honom ut korta turer bara. Han förstår inte vad som ska hända eller vilka vi är.... men han njuter av att titta ut och kommentera det han ser! Jag ser fram emot sommaren och hoppas på att pappa inte blir för mycket sämre i sin alzheimer utan att vi kan ta med honom på en tur.... och att han får någon som helst behållning av det själv förstås.
Känslan av att få njuta av en bilfärd i svenska sommartid kan ju sätta sig gott i själ och hjärta även om han inte förstår vart han är på väg eller varför han åker bil.
*ler*
Sorgligt att inte mina föräldrar fått vakna upp tillsammans på lite mer än 2 år och kanske aldrig kommer att få göra det igen!!
Vetskapen kring detta gör mig ödmjuk inför framtiden och jag kommer fortsätta vara tacksam för varje dag min älskade finns intill mig när solen går upp!
Lördagskramar i massor till de som vill ha
Fru Moschi