frumoschi.blogg.se

Idag är det en sån där "jagtyckersyndommigsjälvlåtmigvaraifredfasttahandommigdag"!!

Kroppen värker ilsket....det känns som en dieselgenerator står och pumpar på smärta inne i benmärgen och ut i skelettet....vidare ut i varenda mjukdel i kroppen....och ni som känner mig vet att det finns MYCKET MJUKT på den här kroppen!!
*blinkar med ena ögat och pekar på skröpplet till kropp*
Det mal och mal och jag hör det vibrerande, irriterande, durrande ljudet från den där generatorn.... det irriterar mig nåt fruktansvärt och jag känner mig inte som en charmig och trevlig människa att vara med idag!
*skakar lätt på huvudet*

Alla ljud och ljus runt omkring mig uppfattar jag så fruktansvärt mycket starkare än en normal dag...och på de så kallade normala dagarna så är jag än mer ljud och ljuskänslig än vad smärtfria människor oftast är.
Jag blir så lättirriterad dessa dagar och jag känner hur hjärtat dunkar liiite snabbare men ändå lätt på nåt vis, nästan som att det inte vill störa mig eller göra det värre för mig än vad jag redan har det!

Min andning är ytligare och jag hör mig själv nästan sitta och flåsa lite i soffan. Herr Faschi är nog rätt van vid det för han undrar aldrig varför jag låter som om jag sprungit en mil när jag ligger här med laptopen i knäet och inte har en tanke på att ens ta mig ut i köket för att hämta nåt att dricka!!

Såna här dagar trivs jag bäst alldeles ensam... det ska helst vara knäpptyst och det gör inget om det regnar och är supertrist utomhus.... tvärtom, det känns skönare så!
Jag kan inte koncentrera mig på ett vettigt samtal och det finns inte en chans att jag skulle kunna lösa rubiks kub en sån här dag.... inte ens ett barnkorsord!
Att skriva mitt eget namn på ett papper kan vara en svårlöst uppgift för jag får inte ut bokstäverna i rätt ordning varken ur munnen eller på pappret! Dessa dagar är de enda dagarna som jag läser om det jag skriver i mina blogginlägg.... för fingrarna följer inte mina tankar kring hur orden ska formas genom mitt klapprande med tangenterna.... en "vanlig" dag så publicerar jag alltid mitt inlägg utan att korrekturläsa det.
Jag vill att det ska kännas att jag skriver direkt ur själ och hjärta och att jag inte är så noga med att det ska se perfekt ut.... för jag vet att alla ni som läser ändå förstår vad jag menar...trots att jag kanske kastar runt några bokstäver eller låter en och annan utebli!!
*nickar*

Det är otroligt vad smärta gör med en människa.... hur den förändrar personligheten och vrider runt så illa i kroppen att man skulle kunna göra vad som helst för att få lite liiiite lugn i kroppen....bara en stund...fem minuter bara....ge mig fem minuter utan smärta så jag kan få samla mina tankar, ta ett djupt andetag och slappna av lite!!
Jag vill helst att Herr Faschi lägger sina varma, starka händer försiktigt mot min hud och värmer den genom att stryka försiktigt över den. Att lägga en hand över ryggen och bara låta den vara där så värmen i hans hand sprider välbehag och får mig att känna lite lugn för stunden.

Minsta lilla beröring eller tryck som blir för starkt gör att smärtan känns som att den ska spränga hela kroppen på mig. Om Herr Faschi håller i min hand och råkar klämma lite för hårt så gör det lika ont som att klämma den i en kökslåda!!
De här dagarna så vill jag att Herr Faschi ska läsa mina tankar och bara vara intill och få mig att känna mig omhändertagen.... att han inte ska utmana ödet och retas med mig ens kärvänligt...för jag tål det verkligen inte, jag blir galen...sur, vresig och ocharmig och det vill jag verkligen inte vara mot honom.
Men jag kan inte hantera mina känslor när jag har så här ont.... och av någon konstig anledning så känns det som att Herr Faschi blir lite extra retlig just de här dagarna.... jag tror att det egentligen handlar om att han vill vara lite extra rar och lite busig, men jag kan inte ta det, jag svarar otrevligt eller inte alls, och det får jag dåligt samvete över, men jag kan inte rå för det.
Han behöver inte säga ett ord, bara vara intill mig!!
*ler lite*
Eller....ja han får gärna fråga om det finns något han kan göra för mig för att det ska kännas lite bättre, jag vill inte BE om hjälp eller BE om att han ska stryka mig försiktigt över handlederna som värker illa eller bara hålla en hand över en av höfterna som värker på grund av att höftledskulorna hoppar ur sitt läge vid varje steg jag tar eller så fort jag vänder mig om i sängen eller soffan.
Det liksom kluckar till ordentligt och jag känner att kulan glider ur sitt läge för att ganska så snabbt efter ploppa tillbaka igen. Det hugger vid varje kluck och jag tappar andan lite snabbt för att lika fort ta ett djupt andetag för att försöka slappna av och lindra den blixtrande smärtan som hugger till i min kropp!!
*stryker min ena hand över högerhöften som är värst*

Jaa...jag har svårt för att bestämma vad jag vill.... om det ska vara knäpptyst eller om han ska fråga mig hur jag vill ha det.... minsta fråga som av mig uppfattas minsta negativt lägger sig på irritationskontot och då blir jag inte någon rolig fru. Det är inte lätt att leva med mig och min smärta som påverkar mig så enormt negativt de här tunga dagarna. Jag kan bli hur förbannad som helst över en småsak....för det blir så stort för mig när precis allting kommer till ytterligheter tack vare att jag inte kan hantera smärtan när det blir för svår!

Jag är fullt medveten om att jag inte är lätt att vara till lags de här dagarna, men samtidigt känner jag att jag faktiskt inte kräver så mycket mer än att de runt omkring mig kanske dämpar sig själva eller de ljud som kommer från all elektronik.... att de inte tjatar på mig och att de lagar sin mat själva...och gärna till mig också såklart!
*blinkar med ena ögat*
Vi har levt tillsammans med min smärta så länge nu att jag tycker att jag inte ska behöva påminna om vissa saker! Men det är samtidigt inte lätt för min familj... att behöva viska för att normal samtalston låter som om folk står och skriker mig rätt in i öronen kan ju vara svårt att komma ihåg.
*skakar på huvudet*

Att förstå eller föreställa sig hur det låter eller känns för mig på det här skitdagarna kräver jag inte... jag tror det är omöjligt för en som aldrig upplevt svår smärta under långa perioder.... jag menar verkligen inte att alla ska rätta sig efter mig och att jag ska få styra och ställa som en pascha här på divanen, medans jag äter chokladpraliner och pillar mig i naveln för att sedan ringa i min lilla klocka intill mig när jag vill ha vindruvor eller ett palmblad fläktandes över min kropp som också lider av värmevallningar och extrema svettattacker.
Jaa...jag svettas och är supervarm varvat med att jag blir iskall och fryser så nervbanorna stelnar till i kroppen!!
Mina hormontabletter som jag äter sen fyra år tillbaka på grund av min bröstcancer, gav mig ett tidigt klimakterium som grädde på moset.... jaaa... till och med lite som det där äckliga j-a konserverade körsbäret på toppen av en milkshake!
VEM äter de där äckliga bären egentligen?!
*ser frågande och lite äcklad ut*

Fy för den lede vad trist jag är idag....inte ens jag själv vill umgås med mig!!!

Nej... jag ska fortsätta att ligga här i min lilla bubbla på divanen och hoppas på att Herr Faschi snaaaart lär sig att läsa mina tankar.... som just nu tänker på hur sabla gott det skulle vara med de där chokladpralinerna ändå!!
*ler lite och blinkar med ena ögat*

Lördagskramar till de som vill ha....men inte för hårda bara....
Fru Moschi