frumoschi.blogg.se

I mitt inre så pågår en kamp just nu!! För nån månad sen så ringde en riktigt go tjej och undrade om jag kunde tänka mig att gå med i en ideell förening där man hjälper barn som behöver lite extra stötta i livet och kanske få hjälp med att få ett par gympadojjor att ha i skolan med mera..... Den här goa tjejen vet att jag sen många år tillbaka inte är helt frisk i kroppen och först var jag lite tveksam till att tacka jag till att hänga på, men när hon berättade att det endast är några möten per år och inte alls krävande så tänkte jag att ....Jaaa, kanske är detta något för mig och mitt skröppel...kanske kanske har jag tur att min kropp just de dagar jag ska sitta med på dessa möten kan hålla sig i schack och att jag faktiskt kan göra nåt vettigt för någon annan!!
*ser lite sammanbiten ut*

Första mötet jag skulle med på så värkte min kropp sådär illa att jag nästan kräktes och jag fick backa ur. Det kändes så galet pinsamt och att behöva säga att det inte gick att hänga på första gången och när jag blir så besviken på mig själv så känns det som att kroppen straffar mig lite till och det nästan krampar inom mig av panik för att faktiskt göra andra människor besvikna också.
För jag känner att jag sviker de folk som jag blir tvungen att säga nej till gång på gång...... Problemet är att när jag har så ont och inte kan tänka klart så blir det än mer pinsamt för mig att tvinga mig in i en sån situation och trots skröpplets skrik om att jag bara ska dra täcket över huvudet och inte göra något annat än att ligga och vila och vänta in bättre tider. Att jag ska sitta i ett möte med nya människor i en helt ny situation där jag MÅSTE ha en skärpt hjärna som faktiskt måste ta in varenda ord som de andra säger och sen komma ihåg vad vi talat om.....känns ungefär lika troligt att jag kan klara som att bestiga Mount Everest!!
*suckar*

De ÄR otroligt jobbigt att sitta bland folk där jag måste koncentrera mig och engagera mig när skröpplet till kropp och hjärnan inte alls fungerar, det blir en pinsam situation för mig där jag slutligen får panik och nästa vill sätta mig i ena hörnet och gunga fram och tillbaka medans jag sliter mitt hår och vrålar rätt ut!!
Det spelar nämligen ingen roll hur mycket JAG än vill göra en sak...om jag har satansvärken i kroppen så går det inte.... Nu har jag satansvärk och min hjärna slår frivarv, i morgon så är det dags för möte nummer två och jag kommer inte fixa att sitta med den här gången heller.... jag kan inte tänka... Ja då kanske ni undrar hur det kan komma sig att jag sitter här ock skriver *kollar runt och ser frågande ut*..... joo mina kära vänner, när jag skriver så tänker jag inte!!
*nickar bestämt*
När jag väljer att gå in på min blogg och ska skriva nåt så är det hjärtat som redan bestämt sig och sen går fingrarna över tangentbordet utan att jag behöver fundera en enda sekund på vad som ska stå i mitt inlägg.
Det bara rinner ur mina fingertoppar och när de slutar så klickar jag på publicera utan att läsa igenom vad jag har skrivit.

Det är något jag alltid har kunnat, så fort jag fattat en penna eller satt mig vid en skrivmaskin o på senare tid laptopen så flödar bokstäverna framför mig.... det känns underbart att inte behöva tänka och att inte ha nån press på mig, jag skriver när jag vill om jag vill och om vad jag vill!!
*nickar och ler*

Det är fantastiskt att kunna skriva av mig av det jag känner, när det är som det är och jag inte kan påverka min situation utan bara får hänga med när kroppen bestämt sig för att jag inte ska leva ett "normalt" liv och gå på möten som jag ser fram emot eller träffa folk som jag sett fram emot att träffa länge....näpp, här är det kroppen som bestämmer allt och vid den här tiden på året då det är kallt och ruggigt så styr kroppen mer än någonsin över vad jag ska göra och inte göra...... Ikväll blir jag tvungen att höra av mig till den här goa engagerade kvinnan och tala om igen att jag måste svika henne, det känns inget bra och jag har verkligen försökt kämpa emot kroppen och tänkt att jag ska banne mig iväg på det här mötet....det är ett möte som innebär att jag kan göra bra saker, att bidra till nåt gott när jag inte kan arbeta är viktigt för mig.....superviktigt!!

Jag är hemskt ledsen T jag vill så gärna men det går inte!!
*tittar på den goa omtänksamma tjejen*

Kvällskramar till er alla
Fru Moschi