Jag har lyst med min frånvaro ett tag nu, bloggandet har fått stryka på foten när jag inte varit pigg.
Idag tog jag mig i kragen och ringde upp vårdcentralen, jag bröt ihop fullkomligt redan när sköterskan som ringde upp sa sitt namn och undrade vad hon kunde hjälpa mig med.
F-n rent ut sagt....jag trodde jag hade samlat kraft för att vara rakt på sak, vara bestämd och verkligen stå på mig för att få en snabb tid med min läkare.
Mellan rinnande snor, tårar och hicka fick jag fram att jag inte orkar längre.... jag klarar inte av att inte få sova mer än ett par timmar per natt och få ännu mer värk av att jag ligger och spänner mig för att det smärtar så i kroppen. Jag kan bara ligga på vänster sida och sova nämligen, på rygg så domnar ben och armar bort och min platta och skruvar som sitter i ländryggen skaver illa och när jag ska vända mig om på sidan så hugger det så illa i höfter och rygg att det känns som om nån står med en machete och hugger om och om igen.
Ligga på mage går inte för värken i mitt strålningsskadade bröst och min svank gör att plattan skaver illa även i den här positionen, ben och armar domnar bort så det är omöjligt att vända mig om utan hjälp.
Höger sida kan jag inte ligga på pga strålningsskadorna i bröstet som har påverkat min axel och arm och get mig ständig smärta och begränsad rörlighet på hela den sidan. Samt att hela min högersida alltid varit trasigare och mer smärtsam än vänster sida.
Så....vänster sida är den som gäller...men det är ju inte helt enkelt att ligga still på samma sida hela natten, då underlättar det om jag får sova under tiden iaf. Att det sen värker illa och många kroppsdelar är bortdomnade när jag vaknar får jag bara ta... Men att ligga vaken och tvinga mig själv till att ligga still på den sidan när det värker illa är en pina, jag kan inte heller vara uppe och trampa och gå, jag väcker maken samt så smärtar fötter och ben så illa att det är omöjligt helt enkelt.
*suckar lite*
Jag sa till min läkare att sen han tog bort ena nattetabletten i höstas så har jag blivit så mycket sämre och jag tycker inte det är acceptabelt. Jag vet att jag aldrig kommer att bli smärtfri, men jag vill kunna ha det drägligt!
Han frågade mig vad det var jag ville och gick igenom medicinlistan.... jag sa att jag måste få ökad smärtlindring för min kropp har blivit så mycket sämre sen jag för 6 år sen fick fastställt just den dos jag har idag. Jag har fått mer sjukdomar och fler skador, då måste det väl vara rimligt att få öka smärtlindringen. Samt att jag vill ha tillbaka den nattetabletten som han tog bort i höstas.
Han påpekade om och om igen att han inte alls gillar det alternativet att höja min morfindos då han inte tror på den medicineringen under en så lång tid men sa att han skulle skriva ut Oxynorm som jag haft vid behov tidigare så fick jag prova om det blev bättre i kombination med Oxycontinet som är långtidsverkande...skönt.
Sen så sa han att jag fick ta min andra nattetablett på eget ansvar, han signerar inte den dosen men skulle se till att jag har tabletter så det räcker till.
*ser frågande ut*
Det förstår jag inte riktigt....varför han kan skriva ut den mängd som jag måste ha för att kunna ta två stycken om dagen, men han skriver inte under på det!! Jaja....jag tar det på mitt ansvar, har ju ätit dem i snart 15 år så vad kan bli värre nu plötsligt?!
*skakar lätt på huvudet*
Han höjde även den tabletten som han satte in i höstas till dubbla dosen och sa att den skrev han gärna ut!!
Tack för det farbror doktorn!!
Jag vill understryka att jag inte är glad över att behöva tigga till mig mer mediciner!! Jag vill inte ha dem alls! Men som jag sa till doktorn, när det inte finns någon läkare som helst som kan ge mig något alternativ.... alla utredningar, undersökningar, behandlingar och operationer som går att göra på mig är redan gjorda. Ingen av de läkare jag har haft senaste 5 åren kan se att det ens skulle komma någon ny form av behandling för mig med den svåra smärtproblematik jag har inom överskådlig framtid.
Det är allt annat än upplyftande ska ni veta, men trots den prognosen och taskiga utsikten för framtiden så har jag hållit mig positiv. Jag har valt att "gilla läget" och kommit till insikt med att jag aldrig kommer att bli smärtfri eller frisk!
Okej....jag har faktiskt fattat det, men bara för att det är så....så kan jag INTE acceptera att läkarna inte lyssnar på mig när jag söker hjälp för ökad smärta eller andra besvär. Bara för att jag har en taskig journal med en medicinlista som fått de flesta av de läkare jag snubblat över att slita sitt hår, så innebär det inte att jag lägger mig ner och väntar in döden. Jag vill också leva, jag vill kunna ha ett kanske inte rikt socialt liv, men en möjlighet till socialt umgänge och kunna skratt och le med själ och hjärta, inte bara med munnen för att jag inte vill verka sur och otrevlig....när jag egentligen har så ont hela tiden att jag antagligen ser j-igt otrevlig och vresig ut alltsom oftast.
Det är inte kul att känna mig trist och tråkig och inte kunna göra roliga saker eller kunna jobba!!
*ser allvarlig ut*
Det enda jag vill är att ha smärtlindring och sömn, jag sa till doktorn att jag inte tycker att det är för mycket begärt för en kvinna i min relativt unga ålder. Sa också att jag tycker att läkarna måste lyssna på oss patienter som har det så här. Min upplevelse av smärtan och all journalhantering borde vara nog för att kunna ge mig ett drägligare liv. Djur som har det som jag har det tar man bort.....utan större tvekan!
Doktorn sa att han inte på något som helst vis tvivlade på min svåra situation men han tror verkligen inte på så tung medicinering under så lång tid..... men vad i hela friden tror han på då?! Han kan ju inte göra något annat för mig!!
Doktorn avslutade vårt samtal med att säga att om jag inte upplevde bättring av den nya medicineringen så kunde jag åka till akuten. Jag undrade vad de skulle kunna göra som inte han kunde, då sa han att han menade psykiatriska akuten i Falköping!!
*fnyser lite*
Jag undrade vad han menade.... jag är inte deprimerad eller suicidal, jag vill bara sova och få lite mindre ont.
"Ja men du är ju uppgiven säger du ju" sa doktorn. Jaaa, på att inte få sova och kunna andas, umgås, le och kunna få det lite bättre, inte på livet!!
Det är ju just livet jag vill leva och därför jag vill ha hjälp!!
Jag förklarade att jag har arbetat inom psykiatrin i många år och aldrig varit med om att man tagit emot smärtpatienter som "bara" söker smärtlindring och sömn.....
Efter det så tog samtalet snabbt slut och jag försökte torkar mina tårar.
På nåt vis så känner jag mig så satans ynklig och eländig när jag gråter inför andra när det gäller min smärta och mina sjukdomar. Jag vill inte verka svag eller löjlig, idag ville jag vara stark och våga säga emot...tala om vad jag kände och att jag inte längre accepterade att leva så här.
Men så orkade jag inte hålla ihop det.... jag är så fullkomligt slut, totalt dränerad på all energi och min inre styrka som jag alltid varit stolt över att kunna plocka fram när den behövts var som bortblåst!!
Det har tagit emot så länge att ringa det här samtalet, det är alltid så himla svårt att få gehör och att få läkare att förstå, lyssna och hjälpa... jag har kämpat så i motvind i så många år nu och bakslag efter bakslag dyker upp, jag har inte resursen till att plocka fram den där lilla extra energignistan när det händer för den är slut för längesen.
Nu hoppas jag att min doktor stannar kvar och att han i fortsättningen gör som vi kommit överrens om idag, så jag slipper börja om igen.
Ser fram emot att sova i natt så nu ska jag pallra skröpplet ner till apoteket för atat hämta mina medikamenten!
Tack för att DU orkade läsa allt och för att ni orkar med mina tröttsamma facebookstatusar!!
Massor av kärlek till dig!!
Fredagskramar
Fru Moschi
Idag tog jag mig i kragen och ringde upp vårdcentralen, jag bröt ihop fullkomligt redan när sköterskan som ringde upp sa sitt namn och undrade vad hon kunde hjälpa mig med.
F-n rent ut sagt....jag trodde jag hade samlat kraft för att vara rakt på sak, vara bestämd och verkligen stå på mig för att få en snabb tid med min läkare.
Mellan rinnande snor, tårar och hicka fick jag fram att jag inte orkar längre.... jag klarar inte av att inte få sova mer än ett par timmar per natt och få ännu mer värk av att jag ligger och spänner mig för att det smärtar så i kroppen. Jag kan bara ligga på vänster sida och sova nämligen, på rygg så domnar ben och armar bort och min platta och skruvar som sitter i ländryggen skaver illa och när jag ska vända mig om på sidan så hugger det så illa i höfter och rygg att det känns som om nån står med en machete och hugger om och om igen.
Ligga på mage går inte för värken i mitt strålningsskadade bröst och min svank gör att plattan skaver illa även i den här positionen, ben och armar domnar bort så det är omöjligt att vända mig om utan hjälp.
Höger sida kan jag inte ligga på pga strålningsskadorna i bröstet som har påverkat min axel och arm och get mig ständig smärta och begränsad rörlighet på hela den sidan. Samt att hela min högersida alltid varit trasigare och mer smärtsam än vänster sida.
Så....vänster sida är den som gäller...men det är ju inte helt enkelt att ligga still på samma sida hela natten, då underlättar det om jag får sova under tiden iaf. Att det sen värker illa och många kroppsdelar är bortdomnade när jag vaknar får jag bara ta... Men att ligga vaken och tvinga mig själv till att ligga still på den sidan när det värker illa är en pina, jag kan inte heller vara uppe och trampa och gå, jag väcker maken samt så smärtar fötter och ben så illa att det är omöjligt helt enkelt.
*suckar lite*
Jag sa till min läkare att sen han tog bort ena nattetabletten i höstas så har jag blivit så mycket sämre och jag tycker inte det är acceptabelt. Jag vet att jag aldrig kommer att bli smärtfri, men jag vill kunna ha det drägligt!
Han frågade mig vad det var jag ville och gick igenom medicinlistan.... jag sa att jag måste få ökad smärtlindring för min kropp har blivit så mycket sämre sen jag för 6 år sen fick fastställt just den dos jag har idag. Jag har fått mer sjukdomar och fler skador, då måste det väl vara rimligt att få öka smärtlindringen. Samt att jag vill ha tillbaka den nattetabletten som han tog bort i höstas.
Han påpekade om och om igen att han inte alls gillar det alternativet att höja min morfindos då han inte tror på den medicineringen under en så lång tid men sa att han skulle skriva ut Oxynorm som jag haft vid behov tidigare så fick jag prova om det blev bättre i kombination med Oxycontinet som är långtidsverkande...skönt.
Sen så sa han att jag fick ta min andra nattetablett på eget ansvar, han signerar inte den dosen men skulle se till att jag har tabletter så det räcker till.
*ser frågande ut*
Det förstår jag inte riktigt....varför han kan skriva ut den mängd som jag måste ha för att kunna ta två stycken om dagen, men han skriver inte under på det!! Jaja....jag tar det på mitt ansvar, har ju ätit dem i snart 15 år så vad kan bli värre nu plötsligt?!
*skakar lätt på huvudet*
Han höjde även den tabletten som han satte in i höstas till dubbla dosen och sa att den skrev han gärna ut!!
Tack för det farbror doktorn!!
Jag vill understryka att jag inte är glad över att behöva tigga till mig mer mediciner!! Jag vill inte ha dem alls! Men som jag sa till doktorn, när det inte finns någon läkare som helst som kan ge mig något alternativ.... alla utredningar, undersökningar, behandlingar och operationer som går att göra på mig är redan gjorda. Ingen av de läkare jag har haft senaste 5 åren kan se att det ens skulle komma någon ny form av behandling för mig med den svåra smärtproblematik jag har inom överskådlig framtid.
Det är allt annat än upplyftande ska ni veta, men trots den prognosen och taskiga utsikten för framtiden så har jag hållit mig positiv. Jag har valt att "gilla läget" och kommit till insikt med att jag aldrig kommer att bli smärtfri eller frisk!
Okej....jag har faktiskt fattat det, men bara för att det är så....så kan jag INTE acceptera att läkarna inte lyssnar på mig när jag söker hjälp för ökad smärta eller andra besvär. Bara för att jag har en taskig journal med en medicinlista som fått de flesta av de läkare jag snubblat över att slita sitt hår, så innebär det inte att jag lägger mig ner och väntar in döden. Jag vill också leva, jag vill kunna ha ett kanske inte rikt socialt liv, men en möjlighet till socialt umgänge och kunna skratt och le med själ och hjärta, inte bara med munnen för att jag inte vill verka sur och otrevlig....när jag egentligen har så ont hela tiden att jag antagligen ser j-igt otrevlig och vresig ut alltsom oftast.
Det är inte kul att känna mig trist och tråkig och inte kunna göra roliga saker eller kunna jobba!!
*ser allvarlig ut*
Det enda jag vill är att ha smärtlindring och sömn, jag sa till doktorn att jag inte tycker att det är för mycket begärt för en kvinna i min relativt unga ålder. Sa också att jag tycker att läkarna måste lyssna på oss patienter som har det så här. Min upplevelse av smärtan och all journalhantering borde vara nog för att kunna ge mig ett drägligare liv. Djur som har det som jag har det tar man bort.....utan större tvekan!
Doktorn sa att han inte på något som helst vis tvivlade på min svåra situation men han tror verkligen inte på så tung medicinering under så lång tid..... men vad i hela friden tror han på då?! Han kan ju inte göra något annat för mig!!
Doktorn avslutade vårt samtal med att säga att om jag inte upplevde bättring av den nya medicineringen så kunde jag åka till akuten. Jag undrade vad de skulle kunna göra som inte han kunde, då sa han att han menade psykiatriska akuten i Falköping!!
*fnyser lite*
Jag undrade vad han menade.... jag är inte deprimerad eller suicidal, jag vill bara sova och få lite mindre ont.
"Ja men du är ju uppgiven säger du ju" sa doktorn. Jaaa, på att inte få sova och kunna andas, umgås, le och kunna få det lite bättre, inte på livet!!
Det är ju just livet jag vill leva och därför jag vill ha hjälp!!
Jag förklarade att jag har arbetat inom psykiatrin i många år och aldrig varit med om att man tagit emot smärtpatienter som "bara" söker smärtlindring och sömn.....
Efter det så tog samtalet snabbt slut och jag försökte torkar mina tårar.
På nåt vis så känner jag mig så satans ynklig och eländig när jag gråter inför andra när det gäller min smärta och mina sjukdomar. Jag vill inte verka svag eller löjlig, idag ville jag vara stark och våga säga emot...tala om vad jag kände och att jag inte längre accepterade att leva så här.
Men så orkade jag inte hålla ihop det.... jag är så fullkomligt slut, totalt dränerad på all energi och min inre styrka som jag alltid varit stolt över att kunna plocka fram när den behövts var som bortblåst!!
Det har tagit emot så länge att ringa det här samtalet, det är alltid så himla svårt att få gehör och att få läkare att förstå, lyssna och hjälpa... jag har kämpat så i motvind i så många år nu och bakslag efter bakslag dyker upp, jag har inte resursen till att plocka fram den där lilla extra energignistan när det händer för den är slut för längesen.
Nu hoppas jag att min doktor stannar kvar och att han i fortsättningen gör som vi kommit överrens om idag, så jag slipper börja om igen.
Ser fram emot att sova i natt så nu ska jag pallra skröpplet ner till apoteket för atat hämta mina medikamenten!
Tack för att DU orkade läsa allt och för att ni orkar med mina tröttsamma facebookstatusar!!
Massor av kärlek till dig!!
Fredagskramar
Fru Moschi
Åh kära Pillan. Man blir både arg,ledsen och frustrerad på din hemska situation. Ingen begär att att du ständigt ska vara glad och trevlig med ett leende på läpparna, även om du vill att det ska vara så. Har sagt det förut och säger det igen, jag beundrar verkligen din styrka och ditt fantastiska tålamod som du har. Många i samma situation hade nog gett upp eller blivit bitter på livet i sig. Alla har inte den innre gnistan som du hr. Hoppas så för allt i världen att du får sova lite mer inatt och att smärtan lindras lite mera. Önskar att man kunde göra ngt för dig och kommer du på ngt så var inte rädd att hojta till goa vän. Vi finns här oavsett hur ont du har ellerhur