Idag tänker jag lite extra på några av mina gamla jobbkompisar.... de ska på begravning idag. En fd arbetskollega till oss gick bort i januari, den förbannade cancerskiten tog henne ifrån hennes tre barn och ett barnbarn.
*tänker goa tankar till dem alla*
Det är ju alltid tungt att gå på begravning men när en yngre människa ryckts bort alldeles för tidigt så drar det igång så oerhört många starka känslor och tankar!
Sorgen över att inte ses mer eller att den bortgångnes familj aldrig mer får fira jul, nyår, födelsedagar eller midsommar tillsammans..... att de aldrig mer kan få ett sms eller en kram från den som gått bort....den sorgen är tung och kan för en del människor bli så stark att sorgen aldrig släpper från kroppen.
Ja, då kanske du tänker att "Hur i hela friden ska man bara kunna bli fri från sorg av någon man älskar eller har tillbringat många goa stunder med?"... Mmm... man bär nog med sig sorgen för alltid, men man "lär sig" hantera den och "lär sig" att leva med utan att den får ta över och dra ner en i det stora svarta hålet!
Jag har nära vänner som upplevt sorg så tung och så orättvis att man inte kan tro att det är sant!!! De har varit så fruktansvärt hårt utsatta och jag vågar inte ens fantisera om hur jag själv skulle orka hantera nåt liknande!!
*skakar på huvudet*
Men de här människorna är så enormt starka och jag är övertygad om att deras tro på ett liv efter detta och att det ändå finns någon mening med allt som sker gör att de går vidare med sin sorg men tyngs inte ner av den så den förtär dem!! De har tom tröstat sin omgivning i sina svåraste stunder och varit starkare än vad någon nånsin skulle kunna kräva av en annan människa i det läget!!
Självklart har de tunga dagar.... jag kan inte tänka mig annat.... men de väljer att gå vidare och leva i nuet!
När döden kommer så här otäckt nära..... så nära att ens vänner försvinner från jordelivet och så himla nära att ens egna familjemedlemmar rycks bort.... man ser och hör hur släkt, vänner och bekanta förtvivlat frågar om och om igen VARFÖR?? Varför hände detta just den här personen..... varför drabbades just vi av den här förlusten?!
När döden kommer så nära.... så känner jag ännu mer ATT jag lever och att JAG måste leva fullt ut varje dag!!
*nickar*
Att leva fullt ut.... det kan betyda helt olika saker för dig och för mig!! För dig kanske det är att göra en massa saker som att tex ta mc-kort, jobba, skaffa barn, hoppa bungyjump eller fallskärm, skriva en bok eller tala om för alla dina nära och kära att du älskar dem som en tok.... ingenting är fel!! Det finns lika många sätt att leva på som det finns folk som lever på jorden!!
För mig innebär att leva fullt ut att värna om min familj och älska dem som om varje dag vore min sista, att drömma om framtiden och ha mål som jag kan uppfylla, fantisera om upplevelser som faktiskt inte är ouppnåeliga utan att det faktiskt finns en möjlighet att jag kan vara med om dem, det är bara jag själv som kan hindra att det händer!
Jag lever när jag får skriva..... att skriva alla mina ord som flödar inne i min skalle, här på min blogg.... att få på pränt allt det som rör sig inne i mitt huvud och inte bry mig om ifall någon fattar ett dugg av vad jag skriver om eller om en enda en av alla er som läser tycker att jag är duktig på att skriva eller inte eller tycker det är intressant eller fullkomligt blaha!!
Självklart så säger mitt ego mig att det känns underbart om ni gillar att läsa och jag blir oerhört tacksam då flera av er hör av sig och vill läsa mer, men anledningen till att jag väljer att blogga är inte för att jag ska få komplimanger och massor av beröm..... det är inte för att göda mitt ego till en sprängfet Michelingubbe som nästan spricker av självsäkerhet och dryghet över att jag skulle vara förmer än någon annan.... ALDRIG!!
*skakar på huvudet*
Inte en chans..... mitt ego känns så där lagom svenskt.... ni vet.... "Jag är inte så duktig, men jag tycker det är så himla kul!" Jag mäter mig inte med andra bloggare när det gäller vare sig antalet läsare eller hur många sidor ni läst varje dag.... jag bryr mig inte så mycket om ifall ni tycker att mina bilder är bra eller dåligt tagna eller om ni tycker att utseendet på min blogg är fruktansvärt!!
*ler lite*
Helt ärligt.... jag känner ingenting när det gäller det... för mina bilder är just MINA bilder... när jag tog dem så var det en speciell stund eller en speciell upplevelse som jag var med om och som jag vill försöka förmedla tillsammans med min text, när jag har gjort det så känns det som att jag har strukit under i mitt minne med en självlysande överstrykningspenna och att DET gör att jag aldrig ska glömma bort den stunden eller upplevelsen!! Det kanske inte är så viktigt just här och nu med det jag skriver här.... men en dag så kanske det blir viktigt för min familj eller en god vän!!
En dag när jag inte finns här längre, så finns iaf mina ord.... och mina bilder på sånt som jag tyckt om eller nåt jag bakat som jag var stolt över....ett kort på min livs stora kärlek och mina barn....och förhoppningsvis barnbarn en vacker dag!!
*ler brett och tar ett djupt andetag*
Förstår ni hur jag tänker?!
Att jag på nåt vis inte vill gå obemärkt förbi under min livstid utan att jag satt ett slags märke på den plats jag vandrat på!! Det handlar inte om att jag vill att ALLA ska veta vem jag är/var och att jag på nåt vis var så enormt viktig för omvärlden att JAG ska finnas kvar på en blogg på stora internet....där alla i hela väääääärlden kan läsa om när jag varit i Thailand eller när mina barn tog studenten osv.
För visst finns det människor som levt sitt liv här på jorden utan att någon märkt av dem.... ensamma av fri vilja eller pga orsaker som gjort att folk runt dem valt att inte se dem!!
Väljer man det själv så kan jag tycka att det är okej, man kanske inte ville att någon skulle bry sig eller komma ihåg dem, sorgligt men så kan det vara. Vad som känns ännu sorgligare är ju de människor som ingen ser eller ingen kommer att minnas efter att de gått bort!
Folk som verkligen ville betyda något för nån och att få saknas, älskas, kramas och som någon skulle tänka på med värme den dagen de är borta..... tänk att inte ha fått berörts eller fått beröra någon annan under hela sin livstid?!
*ser lite sorgsen ut*
Jag tror att det en dag kan ha betydelse för mina nära och kära.... att de kan komma hit när de vill och läsa och minnas och känna MIG....känna närheten, läsa när jag tänkte på dem och skrev om dem, när jag längtade efter dem och när jag önskade dem alla allt gott i framtiden!!
Jag tror och hoppas självklart att de mina ska känna mig i sitt hjärta när de vill utan att behöva läsa min gamla blogg!! Men jag tror att det kanske skulle kunna hjälpa om den man saknar eller längtar så enormt efter, att kanske genom tex en blogg få tillbaka den tid där man inte anade att döden var på väg..... den tid då man kanske tog livet lite för givet och bara lät vardagen rulla på!!
Jag vill inte ångra, jag vill inte sakna, jag vill inte vara oberörd, jag vill inte låta bli, jag vill inte mista, jag vill inte sörja, jag vill inte dö!
Men jag VILL uppleva, längta, jag vill beröra och bli berörd, jag vill göra, jag vill få och jag vill ära..... jag vill leva!
Är det att vara egoistisk..... okej, då må det så vara, men jag är här och nu!
Döden har nafsat mig i hälsenorna och idag när jag vet att vänner till mig kommer att fälla tårar med saknad över vår fd arbetskollega och känna med hennes familj som aldrig mer får känna hennes armar kring sig eller höra hennes röst, så kan jag inte annat än att känna att jag verkligen måste göra det jag tror är rätt och riktigt och bra för just mig medans jag lever!!
Jag måste tro att mitt skrivande kanske en dag ger de mina en stund av återblick och glädje av den tid vi hade tillsammans.
*nickar och ler*
Att de kan känna värmen från mig i varje tangent som jag tryckt ned för att forma orden jag fyller mina blogginlägg med!!
Jag vill vara galen eller allvarlig..... jag önskar att jag kan få andra att skratta eller le, jag bjuder på mig själv...finns det någon som vill ha så varsågoda!! Jaa...alltså inom rimliga gränser då förstås!
*blinkar med ena ögat*
Jag vill att mina nära och kära ska kunna känna hur viktigt det är för mig att just vi har varit tillsammans här på jorden under den tid som det blev och att allting har en mening, fast vi kanske inte förstår eller kan tycka att det låter vettigt....så vill jag tro att allt har en mening. Allt sker när det ska ske och jag är lugn med det..... jag behöver varken förstå eller veta vad och varför.... att jag får var här och nu, det räcker gott för mig!!
Torsdagskramar
Fru Moschi
*tänker goa tankar till dem alla*
Det är ju alltid tungt att gå på begravning men när en yngre människa ryckts bort alldeles för tidigt så drar det igång så oerhört många starka känslor och tankar!
Sorgen över att inte ses mer eller att den bortgångnes familj aldrig mer får fira jul, nyår, födelsedagar eller midsommar tillsammans..... att de aldrig mer kan få ett sms eller en kram från den som gått bort....den sorgen är tung och kan för en del människor bli så stark att sorgen aldrig släpper från kroppen.
Ja, då kanske du tänker att "Hur i hela friden ska man bara kunna bli fri från sorg av någon man älskar eller har tillbringat många goa stunder med?"... Mmm... man bär nog med sig sorgen för alltid, men man "lär sig" hantera den och "lär sig" att leva med utan att den får ta över och dra ner en i det stora svarta hålet!
Jag har nära vänner som upplevt sorg så tung och så orättvis att man inte kan tro att det är sant!!! De har varit så fruktansvärt hårt utsatta och jag vågar inte ens fantisera om hur jag själv skulle orka hantera nåt liknande!!
*skakar på huvudet*
Men de här människorna är så enormt starka och jag är övertygad om att deras tro på ett liv efter detta och att det ändå finns någon mening med allt som sker gör att de går vidare med sin sorg men tyngs inte ner av den så den förtär dem!! De har tom tröstat sin omgivning i sina svåraste stunder och varit starkare än vad någon nånsin skulle kunna kräva av en annan människa i det läget!!
Självklart har de tunga dagar.... jag kan inte tänka mig annat.... men de väljer att gå vidare och leva i nuet!
När döden kommer så här otäckt nära..... så nära att ens vänner försvinner från jordelivet och så himla nära att ens egna familjemedlemmar rycks bort.... man ser och hör hur släkt, vänner och bekanta förtvivlat frågar om och om igen VARFÖR?? Varför hände detta just den här personen..... varför drabbades just vi av den här förlusten?!
När döden kommer så nära.... så känner jag ännu mer ATT jag lever och att JAG måste leva fullt ut varje dag!!
*nickar*
Att leva fullt ut.... det kan betyda helt olika saker för dig och för mig!! För dig kanske det är att göra en massa saker som att tex ta mc-kort, jobba, skaffa barn, hoppa bungyjump eller fallskärm, skriva en bok eller tala om för alla dina nära och kära att du älskar dem som en tok.... ingenting är fel!! Det finns lika många sätt att leva på som det finns folk som lever på jorden!!
För mig innebär att leva fullt ut att värna om min familj och älska dem som om varje dag vore min sista, att drömma om framtiden och ha mål som jag kan uppfylla, fantisera om upplevelser som faktiskt inte är ouppnåeliga utan att det faktiskt finns en möjlighet att jag kan vara med om dem, det är bara jag själv som kan hindra att det händer!
Jag lever när jag får skriva..... att skriva alla mina ord som flödar inne i min skalle, här på min blogg.... att få på pränt allt det som rör sig inne i mitt huvud och inte bry mig om ifall någon fattar ett dugg av vad jag skriver om eller om en enda en av alla er som läser tycker att jag är duktig på att skriva eller inte eller tycker det är intressant eller fullkomligt blaha!!
Självklart så säger mitt ego mig att det känns underbart om ni gillar att läsa och jag blir oerhört tacksam då flera av er hör av sig och vill läsa mer, men anledningen till att jag väljer att blogga är inte för att jag ska få komplimanger och massor av beröm..... det är inte för att göda mitt ego till en sprängfet Michelingubbe som nästan spricker av självsäkerhet och dryghet över att jag skulle vara förmer än någon annan.... ALDRIG!!
*skakar på huvudet*
Inte en chans..... mitt ego känns så där lagom svenskt.... ni vet.... "Jag är inte så duktig, men jag tycker det är så himla kul!" Jag mäter mig inte med andra bloggare när det gäller vare sig antalet läsare eller hur många sidor ni läst varje dag.... jag bryr mig inte så mycket om ifall ni tycker att mina bilder är bra eller dåligt tagna eller om ni tycker att utseendet på min blogg är fruktansvärt!!
*ler lite*
Helt ärligt.... jag känner ingenting när det gäller det... för mina bilder är just MINA bilder... när jag tog dem så var det en speciell stund eller en speciell upplevelse som jag var med om och som jag vill försöka förmedla tillsammans med min text, när jag har gjort det så känns det som att jag har strukit under i mitt minne med en självlysande överstrykningspenna och att DET gör att jag aldrig ska glömma bort den stunden eller upplevelsen!! Det kanske inte är så viktigt just här och nu med det jag skriver här.... men en dag så kanske det blir viktigt för min familj eller en god vän!!
En dag när jag inte finns här längre, så finns iaf mina ord.... och mina bilder på sånt som jag tyckt om eller nåt jag bakat som jag var stolt över....ett kort på min livs stora kärlek och mina barn....och förhoppningsvis barnbarn en vacker dag!!
*ler brett och tar ett djupt andetag*
Förstår ni hur jag tänker?!
Att jag på nåt vis inte vill gå obemärkt förbi under min livstid utan att jag satt ett slags märke på den plats jag vandrat på!! Det handlar inte om att jag vill att ALLA ska veta vem jag är/var och att jag på nåt vis var så enormt viktig för omvärlden att JAG ska finnas kvar på en blogg på stora internet....där alla i hela väääääärlden kan läsa om när jag varit i Thailand eller när mina barn tog studenten osv.
För visst finns det människor som levt sitt liv här på jorden utan att någon märkt av dem.... ensamma av fri vilja eller pga orsaker som gjort att folk runt dem valt att inte se dem!!
Väljer man det själv så kan jag tycka att det är okej, man kanske inte ville att någon skulle bry sig eller komma ihåg dem, sorgligt men så kan det vara. Vad som känns ännu sorgligare är ju de människor som ingen ser eller ingen kommer att minnas efter att de gått bort!
Folk som verkligen ville betyda något för nån och att få saknas, älskas, kramas och som någon skulle tänka på med värme den dagen de är borta..... tänk att inte ha fått berörts eller fått beröra någon annan under hela sin livstid?!
*ser lite sorgsen ut*
Jag tror att det en dag kan ha betydelse för mina nära och kära.... att de kan komma hit när de vill och läsa och minnas och känna MIG....känna närheten, läsa när jag tänkte på dem och skrev om dem, när jag längtade efter dem och när jag önskade dem alla allt gott i framtiden!!
Jag tror och hoppas självklart att de mina ska känna mig i sitt hjärta när de vill utan att behöva läsa min gamla blogg!! Men jag tror att det kanske skulle kunna hjälpa om den man saknar eller längtar så enormt efter, att kanske genom tex en blogg få tillbaka den tid där man inte anade att döden var på väg..... den tid då man kanske tog livet lite för givet och bara lät vardagen rulla på!!
Jag vill inte ångra, jag vill inte sakna, jag vill inte vara oberörd, jag vill inte låta bli, jag vill inte mista, jag vill inte sörja, jag vill inte dö!
Men jag VILL uppleva, längta, jag vill beröra och bli berörd, jag vill göra, jag vill få och jag vill ära..... jag vill leva!
Är det att vara egoistisk..... okej, då må det så vara, men jag är här och nu!
Döden har nafsat mig i hälsenorna och idag när jag vet att vänner till mig kommer att fälla tårar med saknad över vår fd arbetskollega och känna med hennes familj som aldrig mer får känna hennes armar kring sig eller höra hennes röst, så kan jag inte annat än att känna att jag verkligen måste göra det jag tror är rätt och riktigt och bra för just mig medans jag lever!!
Jag måste tro att mitt skrivande kanske en dag ger de mina en stund av återblick och glädje av den tid vi hade tillsammans.
*nickar och ler*
Att de kan känna värmen från mig i varje tangent som jag tryckt ned för att forma orden jag fyller mina blogginlägg med!!
Jag vill vara galen eller allvarlig..... jag önskar att jag kan få andra att skratta eller le, jag bjuder på mig själv...finns det någon som vill ha så varsågoda!! Jaa...alltså inom rimliga gränser då förstås!
*blinkar med ena ögat*
Jag vill att mina nära och kära ska kunna känna hur viktigt det är för mig att just vi har varit tillsammans här på jorden under den tid som det blev och att allting har en mening, fast vi kanske inte förstår eller kan tycka att det låter vettigt....så vill jag tro att allt har en mening. Allt sker när det ska ske och jag är lugn med det..... jag behöver varken förstå eller veta vad och varför.... att jag får var här och nu, det räcker gott för mig!!
Torsdagskramar
Fru Moschi
Å va sorgligt att din arbetskollega har gått bort, fruktansvärd sjukdom. Gick du på begravningen? Har du kontakt me dina arbetskollegor? De måste ju kännas bra att ha kontakt med dem även om
Man inte jobbar där å veta lite vad som
Händer och sker med kollegor och kompisar. Du klarar cansern och jag tror att den aldrig kommer tillbaka , så tänk inte att de kan drabba mej för de är lätt att göra de om
man har vart med om
den sjukdomen , men ja tror inte att den gör de för du är för snäll och omtänksam och du bryr dej så om människor. Du har haft för mycket sjukdomar så mer blir de inte. Sköt om dej och tänk positiva tankar. Kram